En Utmärkelse

 

Jag fick nyligen en utmärkelse av Matilda som ligger bakom den mycket läsvärda bokbloggen Matildas Läshörna. Blev självklart mycket glad över detta; alltid kul när någon läser vad man skriver trots att man så sällan uppdaterar.

Reglerna när man fått utmärkelsen är att giva sitt svar på nio förbestämda frågor samt skicka vidare till ytterligare fem stycken. Kan redan erkänna nu att jag inte har tid att följa och läsa så många bloggar som jag skulle vilja, så att fylla en kvot på fem kan bli knepigt. Speciellt även när man har i åtanke att säkert många av de jag läser - som Matilda - redan fått en utmärkelse av någon annan.

 

Här är mina svar på frågorna:

 

Vad ville du bli när du var liten?

Först ville jag bli bagare. Sedan ville jag bli journalist. Sedan författare. Därefter glömde jag författargrejen - jag ville bli arkeolog. Nu är jag nog fortfarande inte helt stor, men jag har ingen aning om vad jag vill bli.

Vad är du idag?

En nyfiken, frustrerad arbetsnarkoman till gymnasieelev i sista ring.

Vart vill du helst resa?

Till Antarktis eller något annat ställe där man kan stöta på pingviner. Jag har alltid gillat pingviner.

Var ser du dig själv om fem år?

Antingen har jag flyttat tillbaka till Sverige efter mina studieår i England eller så kanske jag har stannat där för att studera en Master-utbildning. Eller så kanske jag befinner mig djupt in i någon djungel och lär mig något halvt utdött språk. Jag spekulerar vilt.

Rött eller vitt?

Om det gäller vin föredrar jag vitt. Om vi talar om färger gillar jag rött - tycker det är roligt att klä mig i starka färger och om jag bär vitt är det snart grått. Det är någonting intensivt med rött dessutom, som jag gillar.

Sommar eller vinter?

Vintern. Jag gillar mörkret och kylan. Och tystnaden som snön sänker över omgivningen. Som att man gömmer sig under ett täcke.

Skog eller hav?

Absolut havet. Bor granne med det - jag har svårt att kunna tänka mig att bo på ett ställe under en längre tid där jag inte gör det.

Vad gör dig ledsen?

Rent "gråta"-ledsen gör mycket att tårarna börjar rinna för mig. Bara att se på en dokumentär på TV. Jag tror att jag blir ledsen av orättvisor, för att sammanfatta kort. När folk lever under förhållanden som de inte borde leva under, både i närheten och längre bort.

Vad är det bästa du vet?

Att umgås med de jag tycker om och berättelser. Och att äta mat och dansa (oftast inte samtidigt).

 

JAG SKICKAR VIDARE TILL DENNA:

BokNea - Jag tror jag har givit henne en utmärkelse tidigare, men hon förtjänar ännu en. Brukar ta en titt på hennes blogg ungefär en gång i veckan. Jag gillar hennes behagliga och mycket trevliga språk som gör det enkelt att följa hennes tankegångar. Hon skriver om ungdomsböcker, tar en sväng förbi klassiker med pennan för att sedan skriva om "nördkultur", såsom Doctor Who. Intressant och mycket läsvärd blogg!

Det karismatiska kvicksilvret

Biografin om Freddie Mercury (Freddie Mercury: den definitiva biografin av Lesley-Ann Jones) var den första i sin kategori jag någonsin har läst från första till sista ord. Om man skulle märka den med en klistermärke för att förmedla dess kategori borde det nog stå "rockbiografi" på den. En rockbiografi är den med rätta, men den är även ett försök till ett porträtt av en person. Och i båda bemärkelserna - rockbiografi och personporträtt - fann jag mig verkligen gilla denna bok.

Tonen och språket i boken var kanske vad jag hade tänkt skulle uppenbara sig när jag slog upp pärmarna. I alla kapitel finner man kilovis av artistnamn och musikdetaljer, som säkert skulle få mig att bli imponerad om jag visste vilka prestationer som döljer sig bakom namnen. Nu råkar det vara så att jag har rätt bra koll på musik, men är inget proffs eller riktigt passionerad, så jag låter mina ögon röra sig lite snabbare över dessa passager. Allt däremellan detta är dock läsning som binder mitt intresse till sig. Boken är skriven med lätt hand och språket är både effektivt och passande för den historia den berrättar. En amatörmusiker sade en gång till mig att de i denna bransch har ett speciellt sätt att kommunicera och kanske det är detta som författaren, Lesley-Ann Jones, kanaliserar i hennes musikbiografi. Förutom att ge en god inblick i Queen-sångarens karriär, erbjuder den en viss förståelse för hur saker är i musikvärlden. I alla fall under 70-90 tal.

Den bild hon ger av den världskända rocksångaren är balanserat, om än inte alltför närgånget. Visst berättar hon om Mercurys barndomsår, men denna del av hans liv har utarmats på ett väldigt kort kapitel. Det kan mycket väl vara så att författaren känner att hon borde utelämna det i förmån för hans senare karriär, men till största delen tror jag det beror på en brist på material. Freddie Mercury, eller Farrokh Bulsara som var namnet som gavs till honom vid födseln, höll ofta munnen stängd när det kom till det privata. Denna avsaknad på material är nog vad som gör att porträttet, i slutändan, känns lite distanserat. Visst har hon lyckats måla en bild, genom många vänner och kollegor och familj till Freddie, som visar upp både hans ljusa och mörkare sidor, men vem var Freddie/Farrokh egentligen (jag antar det är någonting som hans familj och vänner också har frågat sig)? Av någon anledning känns det som jag har bekantat mig med hans scenpersonlighet. Men vem kan egentligen förneka att det var en del av Freddie? Kanske är denna fråga om vems liv man försökt läsa sig till någon man ställer sig efter alla biografier man har läst. Och har det egentligen någon betydelse, när vad som utspelar på sidorna ändå, på någon nivå, griper tag i en?

Så vem skulle jag rekommendera den till? Jag vet inte om jag skulle drista mig till att säga att även funkar för icke-fan av Queen och Freddie Mercury. Trots att jag knappast skulle kalla mig ett fan som klistrar mig mot scenkanten älskar jag deras musik och var smått fötrollad av Mercurys scenpersona innan jag hade tagit mig igenom denna biografi. Queen-sångaren, som mötte döden 1991 på grund av en lunginflammation till följd av AIDS, var en motsägelsefull man. Jag tror denna mystik drar till sig många fler människor än bara beundrarklubben, men - såklart - ett visst mått av Queen-svärmeri kan ju i alla fall hjälpa på traven.

Som slutord säger jag att om jag skulle rekommendera bara en musikbiografi att läsa i år, skulle mitt val falla på denna. Kanske ger det faktum att detta är den enda bok jag har läst i den kategorin min kommentar föga värde.

Här visas verkligen hur trollbindande karismatisk Freddie Mercury kunde vara när han var vid liv genom att få hela publiken att härma varenda stavelse han yttrade. Även ett fint exempel på att Mercury kunde konsten att sjunga live utan att låta som en överkörd sköldpadda.

Felet Finns Hos Stjärnorna

Jag har nog en gyllene trio bland de ungdomsböcker jag har läst i år: The Perks of Being A Wallflower, Stargirl (mer om den senare) - och The Fault in Our Stars. Dessa tre böcker lyckas på ett fint sätt närma sig de stora ämnen som de tar sig an och alla har, på sina speciella vis, påverkat sina läsare genom dem. De är tre böcker som, liksom god litteratur gör, stannar kvar långt sedan de sista orden sopats bort från dina grå celler.

Så vad är denna The Fault in Our Stars? I Sverige existerar den under täckmanteln "Förr eller senare exploderar jag". Jag föredrar den engelska titeln. Faktum är att den smått poetiska engelska titeln är ett del av ett citat som ristades av William Shakespeare:

"The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings"

Jag klurar fortfarande på vad John Green, författaren till The Fault In Our Stars, menade med den titeln, men funderingar på den svenska kan jag redan lägga åt sidan. I detta fall tycker jag det är skillnaden mellan en bra titel och en mindre bra sådan.

Vilka personer dyker upp under bokens gång? Huvudpersonen heter Hazel, hon har cancer som förr eller senare kommer klippa av hennes band till livet. Den andra viktiga personen är Augustus, han har haft sjukdomen och den avskiljde hans kropp från det ena benet. Deras vän heter Isaac, hans syn har nästan helt berövats av samma sjukdom som hemsöker hans vänner.
Det är inget fantastiskt sammanträffande, det att cancer går att finna i alla deras kroppar. De träffas alla i en stödgrupp för cancersjuka där man skall dela med sig av sin historia, någonting som den osentimentala Hazel bara gör motvilligt. Isaac verkar vara av samma åsikt - deras huvudsakliga kommunikation under dessa möten är suckar och himlande ögon. När en dag Augustus kliver in i the literal heart of Jesus (deras möteslokal i en kyrka) börjar historien verkligen blåsas till liv och bokens nav är bandet mellan Hazel och Augustus.

“That's the thing about pain...it demands to be felt.” 

Varför skall man läsa denna bok? Är det inte som att sjunka djupt ner i depp tills man bara ser en panna över ytan? Ja, faktiskt vrider den om hjärtat så många gånger så att syretillförseln försämras till den grad att du måste få hjälp av närmaste plastpåse och kalldusch medan du hyperventilerar ut din ångest.
OK, jag överdriver. Visst är den sorglig så att det känns som att hela din hals drar ihop sig men trots att boken handlar om död skulle jag säga att romanen angriper död på ett ofta osentimentalt sätt. John Green fumlar sällan med pennan och skriver ner något melodramatiskt. Jag gillar det för det gör det betydligt mer uthärdligt att läsa.

Denna bok, som jag sade i inledningen, är en av dem som påverkar människor. Boken ledde in mig på tankar om döden, vilket kanske inte är särskilt upplyftande (för mig innebar det ångest) men när vi tänker på livets ände tänker vi ofrånkomligt på livet själv. Döden ger livet en riktning.
Så långt räcker min filosofiska talang - jag var inte särskilt bra i den kursen i skolan - men det får bli de sista orden innan denna menings slut.

 

“My thoughts are stars I cannot fathom into constellations.” 

Vi Promenerar i Luften (En Julsaga)

Detta är en "simpel" julhistoria. Jag vet att julen har passerat men jag försöker behålla den ett tag till genom att tipsa som denna vackra historia, berättad mästerligt i en animerad film från 80-talet. Liksom boken innehåller filmen inte en enda replik. Via ögon och öron når berättelsen mottagaren.

Själva historien är vad man kanske skulle kalla "simpel", men ändå är det dessa till synes enkla historier som oftast rör en djupast, finner jag. Att berätta en hel historia med några få streck är en bedrift, helt enkelt.

Huvudpersonen i denna drygt 20-minuter långa saga är en pojke. Det är nära jul och snön har fallit på marken så Pojken (vi kallar honom så) formar en snögubbe värdig att vinna en snögubbetävling, om en sådan skulle existera i hans hemtrakt. Efter drömmens inträde väcks snögubben till liv och Pojken och denna upplever fantastiska äventyr; från en nyfiken tur genom Pojkens hus till en flygfärd, snöhand i människohand, över kalla vatten och snötäckta kullar.

Denna sistnämnda scen visas i klippet ovan och ackompanjeras av en julsång som skrevs speciellt för denna animation. Jag tror det är en av de bästa scener jag någonsin sett på film.

Illustratörens namn är Raymond Briggs. Den bild som formar sig i huvudet av hans person efter att ha läst en intervju med honom i Independent är av en butter man som gnisslar tänder varje gång hans skapelse dyker upp i rutan - ja, bara så fort en påminnelse om julen dyker upp i form av en snöflinga på hans fönsterbräde. Han vann mina sympatier hursomhelst, trots att jag älskar den historia han har tecknat med sina pennor. Det är oklart huruvida mycket han brer på sitt missnöje för journalisterna - om så är fallet ökar det bara min respekt för honom.
Förutom denna historia har han skapat flera illustrerade böcker för vuxna.

Long Live Picture Books!

Varför jag skriver på engelska, se här

Sometimes I wísh I could climb into a picture book. One of those books that contain lots of friendly pictures where the drawings don't resemble life at all. Where proportions don't matter; heads are too big, bodies take the shapes of pencils and hair is coloured brightly pink.
Here in the world of picture books, playfulness rules and if bad things occur, they appear slightly kinder than they would do in a novel where no illustrations could be found.

One of my absolute favourite illustrators of books is Quentin Blake, well-known for his literary partnership with Roald Dahl. The characters which he conjures with his pen is infused with happiness and seems to buzz with energy when you look down on the page. In combination with Roald Dahl's imaginative stories, you get this sense of that the world is a more eccentric place than you get the feeling of as eat your breakfast on a Sunday morning.

And I really think we need that and we require it in larger doses as we age - there's a beauty in mystery and glimpses of wonder in everyday life. You just need to find it in the heart of the small things that life offers you.

One of these things that make my heart tingle from happiness is Pindippy. This is a website, a couple of video series, a couple of designed T-shirts and art, all made by Jessie Cave. You will definitely recognise this young woman - she played the role of Lavender Brown in the Harry Potter series. She both writes and acts in the series which she has created, a low-key web comedy whose humour you might connect with The Office. The jokes don't shout - they can just be a certain way of pronouncing a word or a slight rise of an eyebrow.

While, to be honest, I think the video series isn't as funny as it could have been - at the moment - her art is interesting and hugely attractive. The illustrations and style of hers are what impress me the most - and the enthusiasm and ideas that can so clearly be seen in them. Just like a really good illustrator, she succeeds in designing a universe where everything is soft and colourful, where troubles are few.

An extra note to all the book lovers: she has made a special web series which main focus is a book club.

Watch a Pindippy video here

 

Något Okonventionell

Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson

Det är riktigt roligt att klättra in i en bok, svinga sig runt bland meningarna och orden, på samma sätt som du gjorde när du var åtta år yngre. Jag skulle inte säga att allting ser likadant ut här bland enkla, men färgsprakande, meningsbyggnader, som när jag var tio, men historien omsluter mig fortfarande med värme och drar fortfarande till sig mitt intresse. Om något tycks Nick Sharratts illustrationer fortfarande försöka hoppa upp från sidorna och blinka lite mot en, när de slingrar sig runt texten i Jacqueline Wilsons fina böcker för barn.

Hennes bok "Den tatuerade mamman" är ett gott exempel på en bok där ingen åldersgräns skall appliceras. Det är, kort sagt, en bra bok.

Dolphin och Star är vältecknade karaktärer - av såväl författare som illustratör - och deras mamma är även hon en komplex karaktär, som bokstavligt talat, drar till sig blickar. Mamman med det röda, lockiga håret. Mamman utan stickade koftor. Men framförallt, mamman med tatueringar. Bilder som slickar sig runt hennes armar och omsluter ben och rygg i färgljus.

De två systrarna, den yngre Dolphin och storasyster Star, vet att deras mamma är annorlunda. Det är dock inte kroppskonsten som får dem att använda detta ord för att beskriva sin mor i första taget. Nej, det är de hastiga, tanklösa, infallen - som när hon bestämde sig för att baka kakor som skulle räcka till ett mindre kompani, trots att en vällagad middag är sällan förekommande på familjens bord. Det är också krascherna på kvällarna, då mamman sätter punkt för dagen med en flaska sprit och döttrarna betraktar hennes avslagna form på köksbordet.

Det finns inget lagom när det gäller Marigold, deras mamma. För systrarnas mamma är manodepressiv.

Boken handlar mycket om att växa upp med en förälder som har en psykisk sjukdom. Att växa upp med någon som ofta inte får vardagen att gå ihop. Marigold vill vara en mamma som är där för sina barn, men hennes sjukdom gör det svårt, och någon behandling för den vågar hon inte ta emot. Star, storasystern, reagerar som man kanske förväntar sig i denna situation: hon blir en mamma, och en trygghet, för hennes yngre syster Dolphin. Och Dolphin tampas med dålig självkänsla som växer till en gnagande avundsjuka, när plötsligt en ny värld öppnar sig för Star, en värld som egentligen inte bjuder in henne, Dolphin. Star har hittat sin pappa.

Berättelsen har Jacqueline Wilson skrivit för att bringa fram känslor ur dig: ilska, frustration, medömkan, ledsamhet, glädje... och för det mesta känns karaktärerna och situationerna varma och verkliga. De få gånger allt känns lite krystat eller osannolikt blir man småarg på grund av hur synd det är på en för övrigt väldigt bra bok.

Ett av de viktigaste saker som boken försöker säga till en, som jag tolkar det, är att det att vara konventionell eller "som andra" inte är någon garant för att det skulle vara det bästa eller på något vis rätt. Wilson vill säga att livet är mer komplicerat än så, och ger en djupare bild av det avvikande. Trots att Marigold inte alltid gör det som en mor skall göra, är hon ändå världens bästa mor till Star och Dolphin.

På något vis symboliserar en tvåbarnsmamma som fått fantasifulla figurer inristade på sin kropp, just detta.

P.S. Om man vill veta mer om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det också benämns som, rekommenderar jag engelska komikern Stephen Frys dokumentär "The Secret Life of the Manic Depressive." Mr. Fry är själv manodepressiv, och dokumentären berättar på ett intressant, och starkt sätt om hur det är att leva med denna psykiska sjukdom. Att ha sett dokumentären innan hjälpte mig att förstå lite av Marigolds beteende.
 

En Wallflower

The Perks of Being a Wallflower (Wallflower - konsten att titta på) av Stephen Chbosky

"And I thought that all those little kids are going to grow up someday. And all of those little kids are going to do the things that we do. And they will all kiss someone someday. But for now, sledding is enough. I think it would be great if sledding were always enough, but it isn't. "

Vem är du i skolan, vem var du i skolan?
Är du den populära? Den som hänger med de populära? Den som är i en liten mindre grupp som inte syns så mycket? Är du utanför? Är du den originella, kreative personen?
Eller kanske är du en wallflower, som Charlie? En wallflower; en människa med skarp iakttagningsförmåga men knappast den som hamnar i allas blickfång. Liksom stryker kring väggarna men registrerar allting som händer i mitten av rummet.

Om jag skulle rekommendera en bok att läsa till en tonåring (och nu är jag ju det själv, som det råkar vara) skulle det vara denna titel som jag skulle nämna utan mer en någon sekunds betänketid.
Om det är en bok som jag verkligen tror kan hjälpa många tonåringar - även fast de kanske inte känner att de rimmar med Charlie på alla vis - är det just Stephen Chboskys klassiska ungdomsbok som jag tror skulle kunna åstadkomma detta.

Jag har funderat på att det antagligen finns väldigt väldigt många ungdomsböcker som beskriver samma problem som Charlies. Och att när man läser om bokens handling kunde det vara en av tusentals andra romaner som riktar sig till tonåringar som försöker finna sin plats i världen.
Men sedan tänkte jag att det egentligen inte är problemen i sig själva som är det viktiga, utan det är just hur man tar sig an dem. Chboskys roman skiljer sig från många på den punkten.

För trots att Charlies liv är ordentligt svårt största delen av tiden, blir det aldrig att vi får följa en levnadstrött femtonåring med avsky till allt och alla. Charlie har en fin syn på omvärlden och ger alltid en tanke åt andra människor. Det är inspirerande, men aldrig overkligt eller helgonlikt beteende från Charlies sida. Han bara bubblar av kloka, enkelt formulerade, funderingar som vi kanske alla har tänkt någon gång när vi suttit för oss själva och filosoferat kring de som passerar, det som har hänt och det vår blick intar.

"Sometimes, I look outside, and I think that a lot of other people have seen this snow before. Just like I think that a lot of other people have read those books before. And listened to those songs.

I wonder how they feel tonight."

Kort sagt är handlingen denna: Charlie skall börja high school. Bästa vännen har nyss tagit självmord och han förstår nu att tomma korridorer är antagligen vad som väntar honom på nya skolan. Mycket riktigt är det ensamma luncher och utflykter i korridorer, och då och då något samtal med den engagerade läraren Bill som blir verkligheten på nya skolan, tills dess han träffar Sam och Patrick på fotbollsläktaren. Sam och Patrick är plastsyskon, äldre än honom, och de som gärna tar plats i mitten av rummet. De drar med Charlie in i en värld av vänner, droger, sex etc. etc.

Tro inte nu att det är att romanen fortsätter på detta sätt: Charlie ändrar sig för att få vara med i gänget, börjar med hårda droger och går med på relationer som han inte vill, men förstår lyckligtvis under bokens sista kapitel att han var bra som han är, och säger följaktligen adjö till Patrick och Sam.
Denna bok är mer än så.

Som författare måste det verkligen vara fantastiskt att veta att sin bok har givit många läsare, varhelst dessa befinner sig i världen, en droppe varm lycka för någon sekund, en kort stund av igenkänning då ens problem tycktes väga lättare. Då skulle jag som författare känt mig lycklig.
Att känna att vi alla någon gång våndats över samma sak (även fast vi logiskt sett vet det, kan känslorna inte alltid fatta), och känna att det är OK, är en fin känsla.

Snart kommer filmen ut som baseras på boken. Med manus och regi av bokens författare. Har någon annan läst denna bok? Påverkade den dig?