Felet Finns Hos Stjärnorna

Jag har nog en gyllene trio bland de ungdomsböcker jag har läst i år: The Perks of Being A Wallflower, Stargirl (mer om den senare) - och The Fault in Our Stars. Dessa tre böcker lyckas på ett fint sätt närma sig de stora ämnen som de tar sig an och alla har, på sina speciella vis, påverkat sina läsare genom dem. De är tre böcker som, liksom god litteratur gör, stannar kvar långt sedan de sista orden sopats bort från dina grå celler.

Så vad är denna The Fault in Our Stars? I Sverige existerar den under täckmanteln "Förr eller senare exploderar jag". Jag föredrar den engelska titeln. Faktum är att den smått poetiska engelska titeln är ett del av ett citat som ristades av William Shakespeare:

"The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings"

Jag klurar fortfarande på vad John Green, författaren till The Fault In Our Stars, menade med den titeln, men funderingar på den svenska kan jag redan lägga åt sidan. I detta fall tycker jag det är skillnaden mellan en bra titel och en mindre bra sådan.

Vilka personer dyker upp under bokens gång? Huvudpersonen heter Hazel, hon har cancer som förr eller senare kommer klippa av hennes band till livet. Den andra viktiga personen är Augustus, han har haft sjukdomen och den avskiljde hans kropp från det ena benet. Deras vän heter Isaac, hans syn har nästan helt berövats av samma sjukdom som hemsöker hans vänner.
Det är inget fantastiskt sammanträffande, det att cancer går att finna i alla deras kroppar. De träffas alla i en stödgrupp för cancersjuka där man skall dela med sig av sin historia, någonting som den osentimentala Hazel bara gör motvilligt. Isaac verkar vara av samma åsikt - deras huvudsakliga kommunikation under dessa möten är suckar och himlande ögon. När en dag Augustus kliver in i the literal heart of Jesus (deras möteslokal i en kyrka) börjar historien verkligen blåsas till liv och bokens nav är bandet mellan Hazel och Augustus.

“That's the thing about pain...it demands to be felt.” 

Varför skall man läsa denna bok? Är det inte som att sjunka djupt ner i depp tills man bara ser en panna över ytan? Ja, faktiskt vrider den om hjärtat så många gånger så att syretillförseln försämras till den grad att du måste få hjälp av närmaste plastpåse och kalldusch medan du hyperventilerar ut din ångest.
OK, jag överdriver. Visst är den sorglig så att det känns som att hela din hals drar ihop sig men trots att boken handlar om död skulle jag säga att romanen angriper död på ett ofta osentimentalt sätt. John Green fumlar sällan med pennan och skriver ner något melodramatiskt. Jag gillar det för det gör det betydligt mer uthärdligt att läsa.

Denna bok, som jag sade i inledningen, är en av dem som påverkar människor. Boken ledde in mig på tankar om döden, vilket kanske inte är särskilt upplyftande (för mig innebar det ångest) men när vi tänker på livets ände tänker vi ofrånkomligt på livet själv. Döden ger livet en riktning.
Så långt räcker min filosofiska talang - jag var inte särskilt bra i den kursen i skolan - men det får bli de sista orden innan denna menings slut.

 

“My thoughts are stars I cannot fathom into constellations.” 

Vi Promenerar i Luften (En Julsaga)

Detta är en "simpel" julhistoria. Jag vet att julen har passerat men jag försöker behålla den ett tag till genom att tipsa som denna vackra historia, berättad mästerligt i en animerad film från 80-talet. Liksom boken innehåller filmen inte en enda replik. Via ögon och öron når berättelsen mottagaren.

Själva historien är vad man kanske skulle kalla "simpel", men ändå är det dessa till synes enkla historier som oftast rör en djupast, finner jag. Att berätta en hel historia med några få streck är en bedrift, helt enkelt.

Huvudpersonen i denna drygt 20-minuter långa saga är en pojke. Det är nära jul och snön har fallit på marken så Pojken (vi kallar honom så) formar en snögubbe värdig att vinna en snögubbetävling, om en sådan skulle existera i hans hemtrakt. Efter drömmens inträde väcks snögubben till liv och Pojken och denna upplever fantastiska äventyr; från en nyfiken tur genom Pojkens hus till en flygfärd, snöhand i människohand, över kalla vatten och snötäckta kullar.

Denna sistnämnda scen visas i klippet ovan och ackompanjeras av en julsång som skrevs speciellt för denna animation. Jag tror det är en av de bästa scener jag någonsin sett på film.

Illustratörens namn är Raymond Briggs. Den bild som formar sig i huvudet av hans person efter att ha läst en intervju med honom i Independent är av en butter man som gnisslar tänder varje gång hans skapelse dyker upp i rutan - ja, bara så fort en påminnelse om julen dyker upp i form av en snöflinga på hans fönsterbräde. Han vann mina sympatier hursomhelst, trots att jag älskar den historia han har tecknat med sina pennor. Det är oklart huruvida mycket han brer på sitt missnöje för journalisterna - om så är fallet ökar det bara min respekt för honom.
Förutom denna historia har han skapat flera illustrerade böcker för vuxna.

Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Nr. 6: Ett Ordflöde Om Löpning Till En Som Ovilligt Försöker Springa

Vad Jag Pratar Om När Jag Pratar Om Löpning av Haruki Murakami

En mindre felräkning av mig men här recenseras ytterligare ett av Haruki Murakamis mästerverk till böcker. Den kommer följas upp av fakta om författaren i följande inlägg. Fast jag påkommer mig med att fundera över om det är nödvändigt.
Att läsa den här boken om Murakami är nog den största möjligheten vi någonsin kommer få att verkligen lära känna författaren. Jag grep tag om chansen och anträffade mig själv med att, dessto fler sidor jag hade passerat, läsa det återstående med högre hastighet och slukande.

Haruki Murakami är en av de författarna som brukar tippas av vissa skall tilldelas Nobelpriset. Som de flesta som anses vara värda ett sådant pris, så vill verkligheten sällan sälla sig till de som tycker så. Verkligheten ger ofta priset till författare som få personer någonsin hört talas om. Som är svårbegripliga.
Det som jag påstår ovan är självklart så som jag uppfattar det, och som jag har förstått andra gör det, men huruvida det är sant att säga så eller inte vet jag inte mycket om.
Gråskalor är viktiga.

En bok om löpning valde en icke-löpare villigt. En av dem är jag: jag kan knappast springa uppför en backe utan att ligga ock kräla på marken i en ynklig hög, ylandes om hur jobbigt det är. Jag blir andfådd, jag låter som ett marsvin som klämts mellan ugnen och kylskåpet (ungefär) och främst av allt, så tycker jag att det är mycket roligare att sitta hemma med en god bok och något att tugga på.
Kort sagt är jag inte den hälsosamma typen som snör på sig löparskorna.
Det började dock gå upp för mig att det kanske kunde vara bra att arbeta lite med konditionen. Att sila mig igenom den friska och kalla luften som än dröjer sig kvar.
Det var så jag började springa. En ointressant anekdot men det var därför jag köpte Haruki Murakamis utmärkta bok med texter om löpning.
Det var inget resultat av läsningen av boken - utan ett komplement till just att börja träningen - som fick mig att läsa den här boken.

Detta går också hand i hand med vad Murakami säger är bokens syfte. Det är ingen motivationsbok som skall få oss att hänge åtskilliga timmar, liksom författaren, åt denna sport utan istället är boken skriven för författarens nöje, och uppenbara kärlek för den här sporten.
Tro inte dock för en sekund att det är ett antal samlande essäer - men sammanhängande - om endast löpning från en riktigt hängiven fantast. Om vi pratar om en sak, börjar vi prata om något annat. De begrepp som författaren vidrör är allmängiltiga till skilda delar av hans liv. De kan appliceras till andra miljöer.

När man läser en bok plockar man ut avsnitt; en rad, en idé, en händelse. Man plockar ut den ur sidorna och man behåller den. Någonting som man kan plocka fram eftersom vi förvarat den, när vi stöter på någonting annat. Vi jämför formen; vi ser likheter med nya begrepp vi stöter på och då vi ser att begreppen har olika form, sköljer ett nytt ljus över båda tingen.
Nedan beskriver jag det avsnitt ut boken som var det jag behöll och kom ihåg klarast.

Haruki är en marathonlöpare på riktigt hög nivå. Han schemalägger mycket riktigt och noga sin löpning, och varje år har han som mål att delta i ett marathon någonstans i världen. Det är rätt uppenbart att disciplin är rätt nödvändigt om man skall kunna hålla sig i form, att orka ge sig ut ur springa och aldrig skjuta upp det - hur mycket man än vill göra någonting annat. För Murakami berättade för mig om en inställning - en inställning som jag aldrig trodde att jag skulle möta i en löpare, det motsäger ju ändå varje idé om en löpare jag har - till sporten som han har: det är ingenting som han nödvändigtvis tycker är roligt alltid. Han kan ofta tänka att det skulle nog vara mer behagligt att stanna hemma, men han gör inte det. Varför?

Tänk dig att du har ett glas framför dig. Du håller i en kanna och lutar den över glaset. Snabbt börjar vattna rinna ur kannan och sakta, sakta fylla glaset. Det som är konstigt dock är att det inte bara finns ett glas på bordet utan två glas - tre glas. Fler glas är det, hursomhelst, än det glas som fylls på.
Haruki Murakami beskriver hur han fokuserar all sin energi på en punkt och tömmer den där. Han fullföljer sin löpning och den plan har lagt för den ihärdigt och pliktskyldig. På samma sätt kan han stänga av omgivande uppgifter och ting som kan be om hans koncentration när han skriver sina romaner.
Han får självklart väl en klar kick av att verkligen göra en uppgift till punkt och pricka.
Det är nog många som känner igen sig i detta.

Jag fick förkasta min fantasi om ett författarliv där man skriver noveller lite enkelt, dricker lite kaffe och äter kakor framemot eftermiddagen innan man skriver några sidor till. Ok - möjligtvis var inte min bild av författarskapet så gravt romantiserat men jag har nog velat klamra mig fast vid den så länge det var möjligt.
Istället beskriver Haruki att av en författare - även fast han tillägger att detta är naturligtvist inget som han skulle säga är generellt - krävs det förmåga till koncentration.
Det var denna bit jag tog med mig.

Jag skall nu runda av en recension av en underbar bok. En bok om inte bara löpning utan också en liten bild av en människa genom löpningen. Murakamis språk är en njutning. Det finns såväl humor och fina iakttagelser av livet, naturen och människor. Själv fann jag honom vara mycket sympatisk. Gör du?

Även fast beskrivningar över fasorna att ta sig igenom 42 kilometer ibland fick mig nästan att känna mig utmattad själv - fick mig att tänka att vem skulle frivilligt vilja detta? - så var boken någonting som ständigt höll en i ett fast grepp.

Att kunna läsa en bok som utgår från ett ämne som är så djupt baserad på något du är rätt ointresserad av, utan att man lägger ifrån sig den, talar nog mycket för både bok och den som författat den.

Nr. 3: Universum är en fantastisk plats

Liftarens Guide till Galaxen (The Hitchhiker's Guide to the Galaxy) av Douglas Adams

Det tog längre tid än jag trodde innan jag började läsa denna och jag förstår att det är många som redan tagit sig igenom denna - klassiker som den är - men när jag väl satte mig till rätta med denna för några månader sedan blev jag mer förälskade i den än jag trodde jag skulle bli.

Man kan förstå varför böcker som sådana skapar kult och stor fankrets!

Egentligen var alla ingredienser där redan för att jag skulle gilla den: humorn som är som hämtat ur Monty Python eller annan hopplös silly brittisk komedi, du behöver inte ge den särskilt mycket tid om du är hängiven läsare av P.G. Wodehouse för att kunna dra paralleller mellan Wodehouse och Douglas Adams språkmässigt; här finns knasig logik och idéer som får ens hjärna att slå volter - och mitt i historiens hjärta lever en grupp karaktärer som är drivna till sin spets (lite som karikatyrer, sanningsenligt).

Vad jag mest fastnade för i dessa böcker var nog den omsorg med vilken Douglas Adams tog sig an att beskriva varenda liten mojäng, varenda ting, som bygger upp en fantastisk enhet som verkligen attraherade mig personligen.

Jag fann mig snabbt ta hans version av universum till mig. Kanske för att den är bekväm men jag har mina teorier utöver denna. Jag kommer inte skriva en meningslöst lång tirad om det här (eller utöka den redan existerande genom att göra det)
Det enda jag kan säga är att humor är en trygg plats och det är en väldigt trevligt tanke, tanken att hela universum och möjliga multiversum - och oändligheten (vilket jag för övrigt försökt tänka på då och då med en rejälv huvudvärk som följd) - skulle baseras på humor. Genomsyras av det och vara hela skapelsens ursprung.
För mig tedde sig detta väldigt väldigt behagligt.

Kort beskrivning av tre fullständigt underbara karaktärer i boken (rangordnat efter vilken som är min favorit):

1. Arthur Dent. Huvudpersonen. En förvirrad man från Jorden som tycks dras med på deras äventyr lite hjälplöst, som fastnad i ett cykelhjul medan en annan trampar vilt på. Inte utan en hel del ironiska/sarkastiska kommentarer i bagaget då.

2. Marvin. En robot. En depressiv robot. Även fast irritationen skulle lätt börja sjuda om du träffade denna karaktär i verkligheten (ja, jag menar om du träffade en depressiv robot), för jag antar lite att det blir efter ett tag som att kasta en säck ris mot en vägg, så är det alltid ett nöje att möta honom på papper.

3. Zaphod Beeblebrox. En karaktär med två huvuden och ett stort ego. Jag menar gigantiskt, brett och stort. Jag gillar honom. Ett bra sätt att illustrera vilken typ av person det här är, är genom ett utdrag:

"If there's anything more important than my ego around, I want it caught and shot now." Japp. Summerar honom rätt bra.

Jag läser mig sakta igenom böckerna i den här serien. Och hoppas på att få någon gång sluta mig till Hitchhiker's Galaxy och Douglas Adams fankrets.

Tills dess (det bästa råd jag någonsin fått)

DON'T PANIC!

Nr. 2: En Kort Bok Med Mycket Tankar

Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor av Eric-Emmanuel Schmitt

Det är en av de där böckerna där du släpps in i boken på en gång och smälter in i bokens omgivningar, känner hur solljuset knuffar ditt synfält, människor som vandrar förbi nuddar dina armbågar och sedan övergången från en bild till en annan; som om det vore en film.

Man kan utan att övedriva säga att jag har malt denna bok till förbannelse. Ja så till den grad att jag faktiskt inte borde känna mig särskilt sugen på att skriva ännu en redogörelse om den. Därför kan man säga att bara det att jag skriver ännu en förklaring efter att nött och synat berättelsens innehåll och kanter på alla möjliga vis för min Svenska A (gruppdiskussion, läst den två gånger, sett filmen en och en halv gång, skrivit bokrepotage), är nog med fingervisning om hur bra den här boken är.

På flera sätt knyter den an till den den första boken jag recenserade på bloggen, "Kan Du Vissla Johanna?" Någorlunda lätt att minnas eftersom detta är mitt andra bokinlägg.
Hursomhelst.
I båda böckerna får vi stöta bekantskap med äldre män med starka personligheter. I båda böckerna spelar dessa män en stor roll i en ung pojkes liv. Båda rymmer mycket innehåll. Ja, för båda är väldigt väldigt korta. Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor är på ynka 66 sidor. En stor skillnad mellan de båda är dock att Monsieur Ibrahim... är defintivt ingen barnbok. Redan på andra sidan beskrivs hur den tolvåriga huvudpersonen blir av med oskulden med en av Rue Bleues prostituerade kvinnor vilket är nog sagt för att få en förälder som misstagit det för en barnbok och antagit sig uppgiften att högläsa den för sin 4-åriga son, att sätta kaffet i fel strupe.

Inte heller är det en lättviktare på något sätt mer än bokstavligt. Varje replik känns nästintill vägd på guldvåg och språket är vackert. Att den också har filosofiska toner är nog inte så konstigt. Jag läste att dess författare var professor (eller något annat) inom ämnet.

En kort summering av denna bok:
Huvudpersonen bor i Paris och är en tolvårig judisk pojke vid namn Moses (kallas Momo) som lever ensam med hans far; en pappa som är långt borta från sin son känslomässigt sätt kan man säga. Om Momo korsar gatan kan han stiga in i Monsieur Ibrahims snabbköp, och denna affär besöker han så gott som dagligen. Ibrahim är vida känd i kvarteren som "araben". Om jag inte minns fel är det just det att Ibrahim förklarar att han inte alls är "arab" som öppnar upp en dialog mellan dem - en "en-replik-om-dagen-dialog" till att börja med - som senare spinner vidare till något större och större.

När jag diskuterade boken i klassen så förstod jag att alla tolkade boken på så olika sätt och den öppnar verkligen för diskusssion.

Vad som kan dock bli sagt är att här behandlas stora ämnen. Kärlek, förlåtelse, religion är bara tre av säkert tusen.

För mig handlade den främst om kärlek och hur man genom förlåtelse kan tillåta kärleken.
Kanske en annan bok av samma författare blir med på denna lista också.