Del 1 av 3. En svit i tre delar om den makalösa författaren.Denna man är nog en av mina favoriter bland alla dem som försörjer sig med hjälp av en penna och en redig fantasi. Det är inte bara det att de världar han målar upp lockar och att hans hisnande historier överför färg på ditt liv, det är även människan bakom Matilda och Kalle och Chokladfabriken som inspirerar.
Roald Dahl verkade nämligen ha ett barns nyfikenhet och spontanitet sprittande i kroppen tills den dag hans liv nådde dess ände (trots familjetragedier), och det tror jag är få förunnat.
Givetvis har nog detta letat sig in i hans böcker. På något härligt vis tycks äpplen bli rödare och saftigare om han vidrör dem med pennspetsen och, för mig, tycks allting mer hoppfullt och fantastiskt efter att ha spenderat någon timme med någon av hans hjältar, eller till och med några karaktärer från den andra sidan av spektrat, som Herr och Fru Slusk.
Kanske på grund av att hans böckers goda fantasi får medhjälp av en dos humor och spetsas av en väl tilltagen nypa svärta, så finns det få bättre lyckopiller än Roald Dahl. Det är en fin blandning som är hans recept på succé, och det ännu finare är att Mr. Dahl aldrig ser ner på barnet: han plirar mot sina läsare ansikte mot ansikte med ett okynnigt leende. Utan någon känsla av att det är framtvingad glättighet eller ett försök till att slå en pekpinne över näsan på någon.
Min förtjusning och hängivenhet till hans böcker har inte förändrats ett dugg sedan dess jag var sju, förutom det att jag idag läser dem på deras originalspråk istället för på svenska. Illustrationer kräver dock ingen översättning, och Quentin Blakes teckningar passar som hand i handske med Dahls stil.
Ja, jag beundrar Roald Dahl och jag strävar efter att i alla fall försöka närma mig livet med samma iver och nyfikenhet som den två meter långa författaren gjorde.
Den mannen som en gång efter ha nattat sina två döttrar, gick ut i den kalla kvällsluften och ställde en stege upp mot deras sovrumsfönster. Han styrde därefter sin långa gestalt mot stegen, utrustad med en bambukäpp, och klättrade tyst uppåt. Väl uppe sköt han långsamt in denna bambukäpp genom döttrarnas sovrumsfönster. Den äldsta dottern upptäckte bambukäppen och hörde ett mjukt blåsljud som ackompanjerade den. Hon visste det var hennes pappas påhitt.
Hur visste hon detta?
Jo, för innan sängdags hade hon berättat för sin pappa om hur jobbig skolan var för tillfället.
Han hade svarat med att berätta om ett magiskt pulver som blåses in genom fönster och "absorberas av din hjärna och kommer få dig att drömma starka drömmar som kommer förändra ditt tankesätt.".
Detta var fröet till boken The BFG (Big Friendly Giant).
Denna lilla episod som berättas av hans dotter Ophelia i The Roald Dahl Treasury gör mig varm om hjärtat, för dess uttryck av kärlek och att leva livet till fullo. Och det kan inte bli bättre än så.
