Vi Promenerar i Luften (En Julsaga)

Detta är en "simpel" julhistoria. Jag vet att julen har passerat men jag försöker behålla den ett tag till genom att tipsa som denna vackra historia, berättad mästerligt i en animerad film från 80-talet. Liksom boken innehåller filmen inte en enda replik. Via ögon och öron når berättelsen mottagaren.

Själva historien är vad man kanske skulle kalla "simpel", men ändå är det dessa till synes enkla historier som oftast rör en djupast, finner jag. Att berätta en hel historia med några få streck är en bedrift, helt enkelt.

Huvudpersonen i denna drygt 20-minuter långa saga är en pojke. Det är nära jul och snön har fallit på marken så Pojken (vi kallar honom så) formar en snögubbe värdig att vinna en snögubbetävling, om en sådan skulle existera i hans hemtrakt. Efter drömmens inträde väcks snögubben till liv och Pojken och denna upplever fantastiska äventyr; från en nyfiken tur genom Pojkens hus till en flygfärd, snöhand i människohand, över kalla vatten och snötäckta kullar.

Denna sistnämnda scen visas i klippet ovan och ackompanjeras av en julsång som skrevs speciellt för denna animation. Jag tror det är en av de bästa scener jag någonsin sett på film.

Illustratörens namn är Raymond Briggs. Den bild som formar sig i huvudet av hans person efter att ha läst en intervju med honom i Independent är av en butter man som gnisslar tänder varje gång hans skapelse dyker upp i rutan - ja, bara så fort en påminnelse om julen dyker upp i form av en snöflinga på hans fönsterbräde. Han vann mina sympatier hursomhelst, trots att jag älskar den historia han har tecknat med sina pennor. Det är oklart huruvida mycket han brer på sitt missnöje för journalisterna - om så är fallet ökar det bara min respekt för honom.
Förutom denna historia har han skapat flera illustrerade böcker för vuxna.

Något Okonventionell

Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson

Det är riktigt roligt att klättra in i en bok, svinga sig runt bland meningarna och orden, på samma sätt som du gjorde när du var åtta år yngre. Jag skulle inte säga att allting ser likadant ut här bland enkla, men färgsprakande, meningsbyggnader, som när jag var tio, men historien omsluter mig fortfarande med värme och drar fortfarande till sig mitt intresse. Om något tycks Nick Sharratts illustrationer fortfarande försöka hoppa upp från sidorna och blinka lite mot en, när de slingrar sig runt texten i Jacqueline Wilsons fina böcker för barn.

Hennes bok "Den tatuerade mamman" är ett gott exempel på en bok där ingen åldersgräns skall appliceras. Det är, kort sagt, en bra bok.

Dolphin och Star är vältecknade karaktärer - av såväl författare som illustratör - och deras mamma är även hon en komplex karaktär, som bokstavligt talat, drar till sig blickar. Mamman med det röda, lockiga håret. Mamman utan stickade koftor. Men framförallt, mamman med tatueringar. Bilder som slickar sig runt hennes armar och omsluter ben och rygg i färgljus.

De två systrarna, den yngre Dolphin och storasyster Star, vet att deras mamma är annorlunda. Det är dock inte kroppskonsten som får dem att använda detta ord för att beskriva sin mor i första taget. Nej, det är de hastiga, tanklösa, infallen - som när hon bestämde sig för att baka kakor som skulle räcka till ett mindre kompani, trots att en vällagad middag är sällan förekommande på familjens bord. Det är också krascherna på kvällarna, då mamman sätter punkt för dagen med en flaska sprit och döttrarna betraktar hennes avslagna form på köksbordet.

Det finns inget lagom när det gäller Marigold, deras mamma. För systrarnas mamma är manodepressiv.

Boken handlar mycket om att växa upp med en förälder som har en psykisk sjukdom. Att växa upp med någon som ofta inte får vardagen att gå ihop. Marigold vill vara en mamma som är där för sina barn, men hennes sjukdom gör det svårt, och någon behandling för den vågar hon inte ta emot. Star, storasystern, reagerar som man kanske förväntar sig i denna situation: hon blir en mamma, och en trygghet, för hennes yngre syster Dolphin. Och Dolphin tampas med dålig självkänsla som växer till en gnagande avundsjuka, när plötsligt en ny värld öppnar sig för Star, en värld som egentligen inte bjuder in henne, Dolphin. Star har hittat sin pappa.

Berättelsen har Jacqueline Wilson skrivit för att bringa fram känslor ur dig: ilska, frustration, medömkan, ledsamhet, glädje... och för det mesta känns karaktärerna och situationerna varma och verkliga. De få gånger allt känns lite krystat eller osannolikt blir man småarg på grund av hur synd det är på en för övrigt väldigt bra bok.

Ett av de viktigaste saker som boken försöker säga till en, som jag tolkar det, är att det att vara konventionell eller "som andra" inte är någon garant för att det skulle vara det bästa eller på något vis rätt. Wilson vill säga att livet är mer komplicerat än så, och ger en djupare bild av det avvikande. Trots att Marigold inte alltid gör det som en mor skall göra, är hon ändå världens bästa mor till Star och Dolphin.

På något vis symboliserar en tvåbarnsmamma som fått fantasifulla figurer inristade på sin kropp, just detta.

P.S. Om man vill veta mer om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det också benämns som, rekommenderar jag engelska komikern Stephen Frys dokumentär "The Secret Life of the Manic Depressive." Mr. Fry är själv manodepressiv, och dokumentären berättar på ett intressant, och starkt sätt om hur det är att leva med denna psykiska sjukdom. Att ha sett dokumentären innan hjälpte mig att förstå lite av Marigolds beteende.
 

Den Stora Vänliga Jätten Dahl

Del 1 av 3. En svit i tre delar om den makalösa författaren.

Denna man är nog en av mina favoriter bland alla dem som försörjer sig med hjälp av en penna och en redig fantasi. Det är inte bara det att de världar han målar upp lockar och att hans hisnande historier överför färg på ditt liv, det är även människan bakom Matilda och Kalle och Chokladfabriken som inspirerar.

Roald Dahl verkade nämligen ha ett barns nyfikenhet och spontanitet sprittande i kroppen tills den dag hans liv nådde dess ände (trots familjetragedier), och det tror jag är få förunnat.

Givetvis har nog detta letat sig in i hans böcker. På något härligt vis tycks äpplen bli rödare och saftigare om han vidrör dem med pennspetsen och, för mig, tycks allting mer hoppfullt och fantastiskt efter att ha spenderat någon timme med någon av hans hjältar, eller till och med några karaktärer från den andra sidan av spektrat, som Herr och Fru Slusk.

Kanske på grund av att hans böckers goda fantasi får medhjälp av en dos humor och spetsas av en väl tilltagen nypa svärta, så finns det få bättre lyckopiller än Roald Dahl. Det är en fin blandning som är hans recept på succé, och det ännu finare är att Mr. Dahl aldrig ser ner på barnet: han plirar mot sina läsare ansikte mot ansikte med ett okynnigt leende. Utan någon känsla av att det är framtvingad glättighet eller ett försök till att slå en pekpinne över näsan på någon.

Min förtjusning och hängivenhet till hans böcker har inte förändrats ett dugg sedan dess jag var sju, förutom det att jag idag läser dem på deras originalspråk istället för på svenska. Illustrationer kräver dock ingen översättning, och Quentin Blakes teckningar passar som hand i handske med Dahls stil.

Ja, jag beundrar Roald Dahl och jag strävar efter att i alla fall försöka närma mig livet med samma iver och nyfikenhet som den två meter långa författaren gjorde.
Den mannen som en gång efter ha nattat sina två döttrar, gick ut i den kalla kvällsluften och ställde en stege upp mot deras sovrumsfönster. Han styrde därefter sin långa gestalt mot stegen, utrustad med en bambukäpp, och klättrade tyst uppåt. Väl uppe sköt han långsamt in denna bambukäpp genom döttrarnas sovrumsfönster. Den äldsta dottern upptäckte bambukäppen och hörde ett mjukt blåsljud som ackompanjerade den. Hon visste det var hennes pappas påhitt.
Hur visste hon detta?
Jo, för innan sängdags hade hon berättat för sin pappa om hur jobbig skolan var för tillfället.
Han hade svarat med att berätta om ett magiskt pulver som blåses in genom fönster och "absorberas av din hjärna och kommer få dig att drömma starka drömmar som kommer förändra ditt tankesätt.".
Detta var fröet till boken The BFG (Big Friendly Giant).

Denna lilla episod som berättas av hans dotter Ophelia i The Roald Dahl Treasury gör mig varm om hjärtat, för dess uttryck av kärlek och att leva livet till fullo. Och det kan inte bli bättre än så.

Nr. 1: "Det bästa hjärta som finns."

Kan Du Vissla Johanna av Ulf Stark

" - Jag har nästan glömt att det var så här, säger han.

- Vadå? undrar Berra.

- Hör ni fåglarna? säger farbrorn.
- Ja, säger vi.
- Känner ni dofterna? undrar han.
- Ja, det är klart, säger Berra.
- Glöm det aldrig, säger farbrorn."

Det är nästan något poetiskt över den här boken. Möjligen är detta bara någon föreställning som jag vägrar släppa, men ändå, när jag besökte Kan Du Vissla Johanna är ibland porträttet av den gamla fabrorn och pojken så detaljrikt, så levande i sitt språk som får varenda hjärtslag i boken att dunka högre och tydligare, att det nästan vibrerar hemligtsfullt. Som poesi.

Jag gillar poesi. Inte för att jag ofta förstår vad diktens betydelsen är, men jag är en av de där språknördarna som sitter och häver en halvliter spott över en sida där jag nyss funnit en mening med en spännande formulering. Men om poesi (i min värld i alla fall) är att förvandla små skeenden i livet till extraordinära saker, så är den här boken just det.

Nils är en gammal man som spenderar lång tid inomhus på ålderdomshemmet. Ensamheten är påtaglig redan när man får stöta bekantskap med honom.

I filmversionen - som är en av mina favoritfilmer för övrigt - så verkar Morfar mer sträv och värmen är intensiv men innesluten i sorg. Kanske det är för att Per Oscarsson spelade Morfar. Vet inte. Hursomhelst så verkade Morfarn på boksidorna i mina ögon vara mjukare och murarna var inte lika höga kring hans sorg; sorgen efter förlusten av hans fru.

Berra vill ha en morfar och prompt så säger Ulf (hans lillgamla och drivna vän) att en sådan vet han allt var man kan få tag på och det bär av till ålderdomshemmet. Tycker verkligen mycket mycket om att Morfarn inte ifrågasätter att ett okänt barn plötsligt dyker upp, blomma i handen, påståendes att han är hans barnbarn. De behöver varandra för olika anledningar och att vara någons morfar är en väldigt bra orsak till att träffas.

Själv är jag den sortens person som gärna sitter och kollar på allahanda sjukhusprogram där man får se hur blod sprutar ut från alla möjliga hål, se hur operationer går till och framförallt se alla känslor när allting får ett lyckligt slut. De täpper till hålen med någon metallföremål eller plastbit och det kramas, det tackas, det gråts. Och sedan börjar tårarna blänka i mina ögon. Jag är hopplöst sentimental.

Den största behållningen blev därför födeldagsfesten i körsbärsträdet. För det första, hur Morfarn med uppgivenhet förklarade att han inte kan klättra i träd längre och hur Berra då svarar: "Man måste bara öva annars blir det ingenting." Det är lite som att dra upp en man, begraven i sorg och  ensamheten på ålderdomshemmet, upp till en värld med hopp och liv och kärlek (vilken slogan!). Jag kan bara tänka mig själv hur fantastiskt det måste ha känts att vara i Morfarns kläder.

Jag tror, att man om någon gång kände sig lite nere, lite deppig och vill sätta i sig två paket med Chocolate Chips Cookies, kunde man sno åt sig den här samtidigt. Rejält med socker (jaja, antar att hälsoråd är inte mitt stora område) och en feel-good bok av dennes kaliber kommer få dig att fyllas med lite lyckorus. Om du är lika lättköpt som mig.

Det stora är i det små skeendena.