torsdag 20 januari 2011

Nr. 1: "Det bästa hjärta som finns."


Kan Du Vissla Johanna av Ulf Stark
" - Jag har nästan glömt att det var så här, säger han.
- Vadå? undrar Berra.
- Hör ni fåglarna? säger farbrorn.
- Ja, säger vi.
- Känner ni dofterna? undrar han.
- Ja, det är klart, säger Berra.
- Glöm det aldrig, säger farbrorn."

Det är nästan något poetiskt över den här boken. Möjligen är detta bara någon föreställning som jag vägrar släppa, men ändå, när jag besökte Kan Du Vissla Johanna är ibland porträttet av den gamla fabrorn och pojken så detaljrikt, så levande i sitt språk som får varenda hjärtslag i boken att dunka högre och tydligare, att det nästan vibrerar hemligtsfullt. Som poesi.

Jag gillar poesi. Inte för att jag ofta förstår vad diktens betydelsen är, men jag är en av de där språknördarna som sitter och häver en halvliter spott över en sida där jag nyss funnit en mening med en spännande formulering. Men om poesi (i min värld i alla fall) är att förvandla små skeenden i livet till extraordinära saker, så är den här boken just det.

Nils är en gammal man som spenderar lång tid inomhus på ålderdomshemmet. Ensamheten är påtaglig redan när man får stöta bekantskap med honom.
I filmversionen - som är en av mina favoritfilmer för övrigt - så verkar Morfar mer sträv och värmen är intensiv men innesluten i sorg. Kanske det är för att Per Oscarsson spelade Morfar. Vet inte. Hursomhelst så verkade Morfarn på boksidorna i mina ögon vara mjukare och murarna var inte lika höga kring hans sorg; sorgen efter förlusten av hans fru.

Berra vill ha en morfar och prompt så säger Ulf (hans lillgamla och drivna vän) att en sådan vet han allt var man kan få tag på och det bär av till ålderdomshemmet. Tycker verkligen mycket mycket om att Morfarn inte ifrågasätter att ett okänt barn plötsligt dyker upp, blomma i handen, påståendes att han är hans barnbarn. De behöver varandra för olika anledningar och att vara någons morfar är en väldigt bra orsak till att träffas.

Själv är jag den sortens person som gärna sitter och kollar på allahanda sjukhusprogram där man får se hur blod sprutar ut från alla möjliga hål, se hur operationer går till och framförallt se alla känslor när allting får ett lyckligt slut. De täpper till hålen med någon metallföremål eller plastbit och det kramas, det tackas, det gråts. Och sedan börjar tårarna blänka i mina ögon. Jag är hopplöst sentimental.
Den största behållningen blev därför födeldagsfesten i körsbärsträdet. För det första, hur Morfarn med uppgivenhet förklarade att han inte kan klättra i träd längre och hur Berra då svarar: "Man måste bara öva annars blir det ingenting." Det är lite som att dra upp en man, begraven i sorg och  ensamheten på ålderdomshemmet, upp till en värld med hopp och liv och kärlek (vilken slogan!). Jag kan bara tänka mig själv hur fantastiskt det måste ha känts att vara i Morfarns kläder.

Jag tror, att man om någon gång kände sig lite nere, lite deppig och vill sätta i sig två paket med Chocolate Chips Cookies, kunde man sno åt sig den här samtidigt. Rejält med socker (jaja, antar att hälsoråd är inte mitt stora område) och en feel-good bok av dennes kaliber kommer få dig att fyllas med lite lyckorus. Om du är lika lättköpt som mig.

Det stora är i det små skeendena.