tisdag 28 juni 2011

I väntan på...

Det sista slaget mellan ont och gott tar plats
14 Dagar Ren Harry Potter-Yra

Som många har jag minnet hur det var att vänta på Harry Potter; att få boken över disken i affären, att förväntansfullt vända första bladet mot en och sedan sjunka ner så djupt bland orden, den värld den frammanar, att man tror att en riktig person försvunnit från Jorden när denna dör med en menings tidsrymd på bladen.

På mina väggar sitter ännu Harry Potter planscher kvar på väggarna, på skrivbordet står en autograf från J.K. Rowling, i köksskåpen finns muggar med filmmotiven och om jag kollar in i mitt "skrymsle" finns ännu fler posters och tidningsurklipp; burkar med ugglor och klistermärken, nyckelringar och Gryffindor-fotoalbum. Och som klarast bevis finns en hel hylla reservad till Rowlings verk - engelska och svenska - samt böcker som invecklar, utvecklar, i mina bokhyllor.

Jag är en sann nörd.

I ett sömnstinnt tillstånd mitt i natten, i går kväll, präntade jag ner några funderingar på vad sagor är (som du märkt i mina blogginlägg, så är det att vara pompös inget som är främmande för mig):

"Fyra är en konsant. Om man adderar fyra med samma siffra får man åttan. Till skillnad från x, en variabel, kan vi lita på att den är bestämd, dess värde är oföränderligt. Fyran vill inte rucka på sig en centimeter [...] Mycket i världen är ett x som krumbuktar sig ut i evigheten, tycks det mig, därför gillar jag talet 4. Sjuan slår högre dock, för det är magiskt, fast det är en annan historia"

Harry Potter är talet fyra i många fall. Jag får exakt samma känsla nu som när jag var sju när jag slår upp en bok i serien; spänningen inför varje ny bok, varje ny filmatisering, verkar inte avta.
Om fjorton dagar skall jag gå på en premiären för sista filmen, Harry Potter och Dödsrelikerna, med många andra från Pottergenerationen.
När jag blir gammal, när jag har barnbarn om livet vill det, skall jag berätta för dem om Harry Potter-böckernas guldålder. Om jag så måste spänna fast dem kring min gungstols ben...´
Likaså kommer Harry Potter bli högläsning för alla som vill lyssna (och inte vill).
Jag har mycket att se fram emot på min ålders höst, om jag har turen att nå dit, för att plåga mina barnbarn med historier om Potter-hysteri och masspsykos vid Potter-uppläsning.

De sista två veckorna skall jag ägna åt Harry Potter i inläggen.
För som en sann idiot till Potter-fanatiker, kan jag enfaldigt nog bara tänka på en sak.

Som en zombie med tunnelseende.

Bild från sista filmatiseringen. Slutgiltiga striden på Hogwarts. Rafflande spänning; sorgligt farväl av en rad karaktärer.




fredag 17 juni 2011

En Boktrave Som Bryts Ned Med Tiden

Det känns som tiden är obegriplig. Fumligt försöker man behålla den inom händernas vidder, men den skvalpar och är oöversiktlig när man i ett lyckorus går genom dagen.
Den första sommarlovsdagen tog jag mig igenom i ett yrt tillstånd; att disponera tiden kändes svårt när det så plötsligt fanns så mycket av varan.

Det är sommarlov. De som gillar böcker slår upp en bok. De som gillar att cykla slänger sig upp på färdmedlet. De som känner att de måste cykla halar sig iväg ändå.
Jag tvingar mig själv till det senare nämnda men läsa, det är det som jag väljer. Boktravar staplar jag upp, och försöker bryta ner dem med vanligtvis inte det resultat som jag hade föreställt mig.
För en som älskar böcker kommer det alltid finnas för många av dem.

Nedan är en del av boktraven. Böcker som jag känt nyfikenhet inför då jag snavat över dem, böcker som jag rekommenderats:


Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones
Jag får inte riktigt grepp om denna bok: men den sög mig in i en fascination nästan omedelbart. Jag har lyckats förstå så långt att en av de centrala karaktärerna är en ensam vit man kvar på en tropisk ö, långt borta från våra breddgrader. Befolkningen på ön är indragna i ett krig - än hänger jag med. Mr. Watts, den vita mannen, är en lärare som bestämmer sig för att läsa ur Lysande Utsikter av Charles Dickens för de krigshärjade barnen. Allt fler dras till klassrummet, de vuxna, för att höra berättelsen om Mr.Pip. Det verkar som detta är handlingen, i korta och ytliga drag. Förhoppningsvis har jag inte fått det alltför hårt virad om bakfoten.
Den skall behandla idéer som läsandets kraft, menade någon. Det fanns många teman som tilltalade mig i denna bok.
Filmen skall spelas in i sommar, med min favoritskådespelare, Hugh Laurie, i rollen som Mr. Watts. Ännu ett värdepoäng.
Ligger högst upp i min boktrave, om man tar bort lagret av böcker som jag läser för stunden.


IQ84 av Haruki Murakami
Förvirring. Vad handlar den egentligen om? Bara sammanfattningen av boken utmanade mina hjärnceller.
Här satsas det inte på de små sakerna i livet. Murakami bestämde sig för att skriva om sanning och tid. Om stora saker i romanform.
Murakami har en förmåga att förvandla verkligheten till en fantasi, men fortfarande en verklighet. Som två skikt som ligger ovanpå varandra.
För tillfället läser jag långsamt igenom Murakamis "Fågeln som vrider världen", och "Sputnik Älskling" väntar i hyllan.
IQ84 är i varje fall beställd, och snart kommer den ligga och blänga på mig samtidigt som den välvilligt ler, från den verkliga boktraven.
Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare.

Kalla mig Paddington av Michael Bond
En uppmaning att någonsin nå slutet av boken.
Det finns många fördelar med boken, och en av dem är att varje uppslag har en bild. Detta är någonting många böcker saknar.
Text, text, text - men var är bilderna? Nej, personligen läser inte en bok om den inte har en massa högupplösliga bilder. Vad är Dostojesvskij utan 500 helsidors illustrationer, liksom?
Jag menar det faktiskt. Kanske inte just i fråga om huruvida Idioten skall ha bilder som sällskap, men att några illustrationer i vuxenböcker - innanför pärmarna - skulle förgylla läsupplevelsen.
Paddington är en bok som gör mig varm i magen. En godhjärtad björn som gillar marmeladmackor. Helt i min stil.
En gammaldags känsla och fungerar lika bra som en kväll med filmen Mamma Mia för att få dig att bli på gott humör.




fredag 10 juni 2011

Veckans Citat: Zadie Smith

"You hear girls in the toilets of clubs saying, 'Yeah, he fucked off and left me. He just couldn't deal with love. He was too fucked up to know how to love me.' Now how did that happen? What was it about this unlovable century that convinced us we were, despite everything, eminently lovable as a people, as a species? What made us think that anyone who fails to love us is damaged, lacking, malfunctioning in some way? And particularly if they replace us with a god, or a weeping madonna, or the face of Christ in a ciabatta roll--then we call them crazy. Deluded. Regressive. We are so convinced of the goodness of ourselves, and the goodness of our love, we cannot bear to believe that their might be something more worthy of love than us, more worthy of worship. Greeting cards routinely tell us everybody deserves love. No. Everybody deserves clean water. Not everybody deserves love all the time. "
- Zadie Smith, Vita Tänder

Hennes skrift är ett flöde; utan stopp flödar bläcket ut på sidorna och punkteras med snäva snärtar av pennskaftet. Om orden inte rinner ut ur hennes penna så tänker jag det som ett smatter. Det som länkar hennes språk samman är en entusiasm som tränger igenom alltihop. Och värme; i hur hon närmar sig personerna och beskriver dem helt och hållet. Från topp till tå.
Debuten hette Vita Tänder, i vilken författaren ägnar sig åt att beskriva de problem som man möter som invandrare i ett nytt land, och att dessa problem, är inte något som endast drabbar den som bestämde sig för att börja ett liv i det främmande landet. Historien hänger med; den drabbar ens barn. Hur många generationer krävs det för att blir assimlierad?
Vi är alla invandrare från början, oavsett hur långt tillbaka vi behöver leta oss tillbaka genom en knöglig släkthistoria, kom vi alla till en plats från en annan med en historia och ett leverne som präntades i det föregående landet. Huvudkarakärerna kämpar mellan Englands kultur och den i Bangladesh. Vad tar man sig an, vad kan man lämna - utan att förlora sig själv?
Det är så jag tolkade boken. Zadie Smith skriver smart - lagrerna är många och den är utmärkt för diskussion kan jag tänka mig.

Författaren föddes 1975 i Brent, England, dotter till en jaimaicansk kvinna och en brittisk man.
Ett litet roligt fakta för er riktiga ugglor till fans av brittisk komedi, kan nämnas i samband med Zadie Smith. Cambridge Footlights Revue - en typ av komediteatergrupp på universitet, ja, Cambridge - blev hon EJ antagen till. De som sade nej var de välkända engelska komikerna Mitchell & Webb. Denna klubb har även haft medlemmar så som Monty Python-gruppen samt Hugh Laurie (Dr. House) och Emma Thompson. Även ärkebritten Stephen Fry.
Antar att det endast är ett fan av brittisk komedi som dreglar upphetsat när dennes ögon faller på någon fakta som detta, men gott nog det.

Zadie Smith har även skrivit böckerna "Autografjägaren" och "Om Skönhet".

torsdag 2 juni 2011

Den Flygoförmögna Fågeln Som Kastar Sig Ut Från Ett Träd

Detta är bilderna som tillhör blogginlägget om Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine; en bok om arter som är i farozonen att bli utrotade.
Den NORDLIGA TRUBBNOSHÖRNINGEN som man anar har utrotats i vilt tillstånd. Försök att få dem att få dem att reproducera i sin naturliga miljö har gjorts: i december 2009 transporterades noshörningarna med flygets hjälp från ett tjekiskt zoo till en nationalpark i Kenya. Man tror att det endast finns sju stycken kvar i världen idag av arten.

BERGSGORILLAN. Ståtlig och imponerande. Gorillan lever bl.a. i Virungabergen. En plats som ligger på gränsen mellan tre afrikanska länder. Enligt Wikipedia finns det ca 700 av denna art kvar. Kan mycket väl förstå varför Douglas Adams tillskrev arten mänskliga attribut: handen som nästan tankfullt vill klia hakan och hur hans/hennes ben trycker sig mot kroppen. Det är det vi kallar antropomorfism: vi ger mänskliga egenskaper, vanor, till ett djur. Adams verkar till synes ogilla att han jämför djur med människan - som att vi skulle vara hela skapelsens måttstock - men han finner det ändå vara något som det är svårt att undvika.


Denna varelse  kallas ASIATISK FLODDELFIN, eller Baijidelfin, men arten är antagligen utdöd. Den bodde (bor om det kanske finns några enstaka individer kvar) i Yangtze-floden i Kina. När moderna maskiner, moderna ting med väslipade käftar, drog genom vatten; i mängder och i flock, när fiskare blev mer effektiva, när man bestämde sig för att satsa på vattenkraft - fick delfinen problem. Alltför sent kom man på att delfinen skulle räddas och alltför många motarbetade det genom att bruka floden på ett oförtjänligt sett för delfinens del, och 2002 dog vem man tror var den sista individen, baijidelfinen Qi Qi.


KAKAPON, ugglepapagojan. Det finns verkligen många sidor nedpräntade om denna papegoja och den har fått uppmärksamhet på senare tid, vilket i alla fall är en en ljuslåga av hopp - liten eller stor - för en art på 124 individer. På ett mer personligt plan: den här fågeln talar verkligen till mig. Den anses vara en nyfiken krake som i tron att den kan flyga hugger sina klor i trädet, klättrar upp till en gren och kastar sig ut därifrån. När livsfara dyker upp i dess synfält, står den paralyserat kvar; rör sig gör den inte en millimeter. Den här blandningen av nyfikenhet och vad som liknar optimism - och den där nonchalansen gentemot evolutionen - är riktigt trevlig. Om jag skulle vara ett djur skulle jag antagligen varit en kakapo.



FLER DJUR ÄN SÅ FÅR JAG INTE PLATS MED, MEN BOKEN ÄR MYCKET LÄSVÄRD, INSPIRERANDE OCH SPORRANDE.