Just Kids: Liv, drömmar, konst och New York

Just Kids av Patti Smith

Om boken.

 

Vilken underlig bok. Utrustad med knytnävar och med ett skört hjärta.

Den tycktes vara halv iögonfallande till en början, var hypnotiserande och stimulerande från mitten för att sedan skalas av på skinn mot slutet. Blödande och öm.
Arg men mjuk.
Stålögd men naiv.

Boken var aldrig livlös. Den andades, den rörde på sig, den sög in en på gatorna i mörkret och lät en promenera in i vita avskalade rum; den gjorde ens öron lyhörda för känslorna som den försökte förmedla och den väckte tankar.
Det var inte förrän jag hade nått de sista sidorna dock som jag verkligen tyckte att den hade den där poesin som Johnny Depp talade om på framsidan. Om nu poesi är när livet verkar större när man lyckas att beskriva någonting förankrat med verkligheten med sådan styrka att det verkliga nästan kan te sig som en saga.
Jag vet inte, jag.

Boken handlar om Patti. Om hennes själsfrände Robert Mapplethorpe. Fast mest om dem tillsammans.
Boken beskriver två liv vilka lyser starkt av envishet och förtroende. Ett förtroende till varandra, såklart, men också till sina drömmar och tron till sin egen förmåga. Och ihärdigheten som följer därtill som gör att de kan vänta länge på det de så gärna vill ha av livet.
Två modiga människor. Två naiva människor. Två passionerade människor. Två konstnärer.

Och en hel del färgstarka människor som utgör en del av bakgrunden och en pulserande miljö som buktar och bänder sig med droger och kreativitet liksom sjuder av rörelse på bokantikvariat och caféhak.

Så mycket som jag inte kan besöka - och inte bara för att det inte är 70-talet längre eller för att det är en lång resa till New York.

Jag kan  bestämma mig för att se världen ur andras ögon ett tag. Och när man tar tillbaka sin egen syn kanske man vill justera.

Jag tror jag minns den här boken. För den påminner mig om att man inte skall skapa sig själv anledningar att ångra livet.
Patti verkade göra detta så få gånger.   

Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Orden Kvävs Innan De Tar Form

På Västfronten Intet Nytt av E.H. Remarque

Det känns redan nu som att denna recension kommer bli en av de kortaste jag har präntat ner.
Det känns överflödigt vad jag än försöker att säga. Som att man försöker beskriva någonting som den andra personen ser framför sig mycket klart och tydligt.
Så många ord har använts genom åren för denna klassiker.

Remarque lyckades kapsla in kriget i orden men det går längre än så då orden inte känns avskilt och svåra att gripa tag i. Om han beskriver något smutsigt får man en förnimmelse av lera som trycks mot ens egen ansikte. Man känner hur stövlarna fattar tag i den grumliga botten av en krater och hör hästarnas skrik som blåser ut alla andra ljud i världen. Fast det är bara det fysiska.
För boken sticks in i hjärtat när man läser den och just detta skapar en bättre förståelse - tror jag - en vad någon paragraf i en historiebok någonsin gjort. Orden ligger och guppar på sidorna i historieböckerna men här tränger det ut och tränger sig in och vrider om.

Oj

Jag ramlade nog av stolen. I tanken gjorde jag i alla fall det.
För det första var jag väldigt osäker på om någon ens läste min blogg.
Ja - det må låta som maskerad blygsamhet, och faktum är att ingen kan ju motbevisa att det är just det.
Fast å andra sidan: när jag skriver för mig själv endast känner jag mig bekväm i mitt skrivande, på samma vis som en larv söker skydd i en kokong.
Det är ett trevligt tidsfördriv. Och det finaste med det är att det finns inget mål att sträcka sig mot. Det handlar inte om att sträva efter att bli en fjäril.
Det är det jag gillar med att skriva.
Men nog om det.

För det fanns visst några som läste min blogg. Detta gjorde mig så glad att jag drog upp läpparna i ett leende. Blev riktigt varm från mage till hjärta.
Jag fick en Liebster Blog Award av Bokmilaskogen . Tack!
Samtidigt får man lite dåligt samvete för jag är dålig på att kontinuerligt läsa bloggar - det känns som det sällan händer att jag slår mig ner dagligen eller en gång i veckan. Det kommer i stötar.
Det var ändå relativt enkelt att plocka ut just den handfull bloggare som skall överräckas en Liebster Blog Award. För jag har en trevlig bunt med bloggar som jag ständigt brukar återkomma till.
De är som följer:

BokNea: Den är verkligen trevligt skriven. Ett bra bevis för hur trevligt skriven jag tycker den är, är det att många av böckerna är inte den typen av böcker som jag skulle välja själv att läsa - men som jag ändå gärna läser om bara för bloggen är så trevlig att besöka. Kanske jag använde ordet "trevligt" en gång för mycket - men där trodde du fel.

Amelies Boktips: Intressanta ämnen på bloggarna, snygg design och känns välkomnande helt enkelt. Var nog en av de första bloggarna jag började läsa.

Matildas Läshörna: Hon skriver om böcker som jag är intresserad av på ett fint och bra sätt. Alltid mycke intressant att läsa.

En Bok Från Världens Alla Länder: En sådan kul idé. Mycket grundligt och väldigt lärorikt.

Bokmilaskogen: Och slutligen tillbaka till hon som gav mig den. Då jag på senaste inte haft mycket tid till att vara bloggaktiv, har det inte blivit av att läsa mycket av den ännu. Men det jag har sett verkar vara precis min smak vad gäller böcker. Jag gillar både namnet och designen dessutom.

                                                       

Veckans Citat: A. A. Milne

"När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig."

A. A. Milne   

Hetta utsöndrar kvalmighet

Hetta av Ian McEwan
Boken ledde mig in på en väg som var mig bekant; det torra, det precisa, den närskådande. Den verkade lovande.

Det var inte förrän jag tagit mig igenom hälften då den började kännas jobbig. Sidorna blev fuktiga och atmosfären började sluta sig kring en och avgav kvalmighet. Utsöndrade samma svettiga och ohälsosamma känsla som karaktärens missbruk av skilda slag. Hans växande omfång.

Och den sista sidornas amerikanska luncher: frityr och bringa i alltför stora portioner.

Jag säger att vägen som boken slog in på verkade bekant. Svagheter under lupp kände jag igen från författarens Chesil Beach och vetenskapen som upptog en del av språket och berättelsen lärde jag känna i början av McEwans Lördag.

Beard är sannerligen en osympatisk man. Och det har inget att göra med hans omfång, inget att göra med hans missbruk - såvida inte hans lögner och slutna ögon kan räknas som det. Han färdas aldrig bort från dessa två ting, varken av tvång och absolut inte av egen vilja; hans bedrägeri fortgår och passivitet har blivit en vana.

Beard, nobelpristagaren, är en äldre man som lever med inbillningen att framtiden klarar upp otrevliga problem till hans fördel. Han tror sig kunna lämna obehagligheter i hans liv på köksbänken, vända ryggen till och gå ut. När han är tillbaka förväntar han sig att de är försvunna.
Beard är en man som jag hade väldigt svårt att gilla ur någon vinkel. Han är en narcissist. Han är en girig gubbe samtidigt som han är ett naivt barn (och det är att säga rätt mycket eftersom jag som skriver detta är närmare barn än vuxen större delen av min tid).

Dock kan sägas att han har en makalös fantasi. En fantasi som hostade fram stoff till Nobelpris. En sådan fenomenal fantasi att han kan svälja hela den värld han har ljugit ihop med hull och hår.



Föfattaren

 Ändå var boken, i slutändan, mer snyggt skriven med en del gripande idéer än något annat. Det kändes som McEwan lät pennan fokusera på fel saker. Jag blev inte förvånad av det Beard gjorde längre och därför kändes det långtråkigt när historien satta fokus på hans problem i vardagen.

Klimat var dock en intressant sammanstrålningspunkt i boken. Och några kapitlen beskrev en väldigt komisk miljöresa till Svalbard från den svårflörtade professor Beards synvinkel.

Boken försatte mig i antingen skratt eller ilska från första till näst sista meningen.
Märkligt nog slutade det med att jag tyckte synd om huvudpersonen, vid den sista meningen.
Missta mig inte: jag hyser agg mot honom fortfarande.
Är det motsägelsefullt?

Hetta syftar antagligen till Beards försök att lösa miljöfrågan som rör energin. Kan vi utvinna energi ur vatten?
För mig verkar de tala om den kvalmiga heta luften som samlas kring huvudpersonen (i bildlig mening). Den verkar syfta på känslan som boken lämnar efter sig.

Språk

Utanför fönstret har mörkret sugit in allt i ett enda andetag och jag vill skriva.

Det kan ångras, på morgonen, när solen har gått upp och allt ter sig annorlunda när man ser kanter och udder, fläckar och vrår, som natten dämpade.

Blandade boknyheter.

Med skolan som flåsar en i ryggen känns det som tiden att läsa har krympt, men jag har ändå lite förhoppningar som jag önskar vända till verklighet när läxfrekvensen har sjunkit eller tagit ett uppehåll.

Som att försöka läsa några böcker på skilda språk innan skolan nått sitt slut, för detta år.

Det är så jag kan få en känsla för språket.

Påminnelselista över böcker för var språk och idéer för vad jag kan läsa:

Franska - Läser "Harry Potter och halvblodsprinsen". Det hjälper mycket att läsa en bok jag känner till väl. Man kan gissa sig dit, till svaret.

Några hävdar att franska är logik. Vad är logiskt? Enligt mig är franska poetiskt, krångligt och vackert.

Spanska - Det får bli en mycket enkel bok. Spanska har hitills varit trevligt att ha att göra med, för än har jag inte kommit så långt att den vill slingra mig ur händerna, streta som franskan.

Latin - ett logiskt språk (hitills - åh, vad jag kommer få svälja detta). Fint. Roligt. Mycket kreativt. Man känner sig viktig. Det får bli Nalle Puh här.

Språk är underbart. Har mer tålamod för det än för annat. Matte kan få mig att slita mitt hår medan jag slår huvudet i matteboken (inte så bra att få denna nyck på allmänt område) och om jag sätter mig vid ett piano börjar jag glatt klinkade och det slutar med ett bang.

Språk är som ett bra pussel.

Övrigt

Från England fick "Harry Potter: Film Wizardy". Ett riktigt konstverk, och en perfekt present till ett Potterfan (hm... en perfekt present till mig själv). Skriven av de som ligger bakom filmerna - det förväntas verkligen ingen fakta tagen från Wikipedia eller en billig grafik.

Reproduktion av rekvisita (en del uttagbart) och ett djupdykande som mättar Potterfans av den mest besatta sorten. Tydligen hade personalen på bokhandeln inte kunnat låta bli att kika igenom den när de fick den.

Prisvärd för det man får, tycker jag.

Återhållsamhet kan spricka långsamt

Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro

Det var nu ett lite väl lång tid sedan jag läste ut denna bok, och visst skulle jag skrivit om den tidigare. För nu har mycket fallit i glömska.
Om än borde jag ha gjort några minnesanteckningar för min egen skull.
För det var en bra bok. Och jag har minne som en tekanna.

Om jag skulle beskriva boken som historiker målar upp en tidslinje, ser jag en rak linje med få punkter i dess början; punkter som får en att stanna till. Sedan tar läkaren över och en tidslinje blir till ett kardiogram, och pulsen sätts i rörelse tills det mot slutet av linjen är en skarp skugga av en bergskedja: en enda rad av händelser.
Läkaren tar över relativt snabbt, men ja...

... för mig var boken sannerligen trög till en början. Det lustiga är bara att när jag ser tillbaka på boken, som läsaren som läst den hela, tycks denna känsla vara lite malplacerad.

Från första sidan lyckades Kazuo Ishiguro verkligen nåla fast en stämning med hjälp av ett språk som verkar ha tagits fram ur tiden, ur den tid i vilken berättelsen utspelar sig i: 30-talet. Inget att klaga på där inte.

Om vart annat i boken blandas tillbakablickar med nutid (eller ett återberättande av nutid?).
Som titeln kanske vittnar om är barndomen den som Christopher Banks, huvudpersonen, envist återvänder till gång på gång, oftare och oftare, desto längre berättelsen skrapas fram tills det verkar vara en enda envis jakt.

Dramatiskt är slutet.

Språket, stämningen som manades fram och ögonblicken som författaren vittnade om genom dem var alla fascinerande, och jag gillade dem verkligen, dock kan inte samma sägas om huvudkaraktären.

Under större delen av boken kände jag en stark vilja att ruska om karaktären med ett hårt tag om dennas näsa. ”Jag lyssnar inte på någon. Jag vet bättre än alla. Nu blir jag så arg så att jag inte kommer lyssna på någon. Hör inte vad du säger! La la la.”

I skenet av vad han råkade ut för, och med bakgrunden av det han sökte, kanske det på sätt och vis förklarar hans beteende, men det gjorde det inte mindre frustrerande för mig att Mr. Banks envisades med att vara en arrogant och stel karaktär rakt igenom boken.

Vad söker Christopher Banks?

Finns det han söker och var någonstans är det gömt?
Banks är en detektiv. Hans yrke är att ge svar på frågor. Att med ledtrådars hjälp finna dem.

Boken behandlar inte ett ”konventionellt” mordfall. Det är ett personligt sökande på ens egna föräldrar.Om du är inte är väl bekantad med 30-talets Shanghai, och även denna tids England, kan denna bok ge dig viss inblick. Jag lärde mig hel en del.

Nu försöker jag leta efter en gemensam länk mellan denna bok och ett av Kazuo Ishiguros andra verk, ”Återstoden av dagen”, vilken jag sett på film. Är det viset han beskriver karaktären? Som får dem att känna sig långt borta i känslorna, men ändå i fantastiska små ögonblick får dem att blickas genom ett förstoringsglas. Handlar hans böcker ofta om när livet når upp till drömmarna? Eller inte gör det.En tankvärd och trevlig, och på visst vis sorglig roman att läsa.

Pottermore orsakar tandköttsinflammation

Välkommen till dagens I-landsproblem.

I Storbritannien sitter Alan och drar ut sin tandställning, som nu mer liknar en uträtad ståltråd. Den hänger utmed hakan. Han drog ut den i frustration då hans mailbox talade i sin tomhet om att hans uggla hade flygit bort, och möjligen befinner sig kring Bajkalsjön i södra Sibirien. "Jaha", suckar Alan, "Den kanske dyker upp till sist", och påbörjar det mödosamma arbetet att vira tråden längs sin tandrad igen.
Natalya befann sig i en obekväm situation i sitt hem, belägen i en stor stad i Ryssland, i fredags. Slickepotten hade fastnat i svalget och en tur till doktorn var därmed oundviklig. Det är inte bra att äta smet medan man upptäcker att Pottermore fortfarande inte skickat en biljett till 9 3/4.

Berättelserna är påhittade. Och kanske, om man med all sin vilja vill finna en sensmoral i dem, finns den där.
Hursomhelst kanske Alan hade en bra poäng (om Natalya har en vet vi inte, för slickepotten visade vara en krånglig sak att fiska upp): att sluta titta neurotiskt i sin mailbox 4 ggr per dag och ge en tanke åt andra ting. Som tandkött i slamsor; resultaten av en illa behandlad tandställning.

Det enda jag menar - ja, det enda jag egentligen tänkte säga (nevermind Alan med tandköttsinflammation, eller Natalya med ömma halsen) - är att den rätta blicken att betrakta Pottermore-väntan med är att ju längre den sträcker sig, dessto mer kommer sidan att vara förfinad och förbättrad när mailet väl kommer.

Om något så är det ett rätt trevligt I-landsproblem, att vara en av de en miljon fansen som får ta tåget som avgår en liten stund tidigare.

Intervju med ett finsk Harry Potter-fan (POTTERGENERATIONEN)

En favoritkaraktär ser hon i varulven

Detta är ett första inlägg som korresponderar till det nya Harry Potter-projekt som jag tänkt att ge ett försök. Mer om det här.

Projektet är öppet för alla (med undantag för galna yxmördare).

Den första som jag utsätter för detta är Susanna, min brevvän från Finland sedan några år tillbaka. Hon är född 1989. Eftersom vi talar på engelska är intervjun översatt (på lite knaggligt vis - men oj vad roligt jag hade!). Under intervjun märkte jag hur väldigt lätt det är att lura sig själv att tro att man verkligen är journalist. Halvvägs igenom detta kunde jag se mig själv med trenchcoat och skuggorna av tryckpressarna som skramlade bakom mig. Intervjun är rätt lång (för ordet begränsning är främmande för mig) och Susanna, en riktig bokslukare, berättar bl.a. om hur hon först stötte på Harry Potter, om favoritkaraktärer och om de finska översättningarna.

Tack Susanna för att du ställde upp!

Hej Susanna. Du har varit ett fan av böckerna länge, eller hur? Kommer du ihåg hur länge du varit det?

Jag kommer tydligt ihåg att vår lärare läste Fången från Azkaban för oss i skolan när boken hade släppts. Eller en del av den i alla fall. Jag kan inte komma ihåg exakt hur gammal jag var när jag började läsa Harry Potter-böckerna själv, men det måste varit ungefär vid den tiden. Jag läste en hel del när jag var liten (och gör fortfarande) och blev helt förälskad i böckerna. Jag tror jag måste varit elva eller tolv år gammal när jag började läsa Harry Potter-böckerna. Så omkring tio år nu.

Varför fann du böckerna så lockande då? Jag menar: då du först fick en Potter-bok läst för dig av läraren?

Den var så magisk. Berättelsen grep, på något sätt, tag om dig. Den var mycket intressantare än andra barnböcker som jag läste vid den tiden. Jag kan inte ens minnas andra böcker som jag läste vid den åldern egentligen, men Harry Potter har stannat.

Jag har läst i många artiklar, och det är en ofta återkommande punkt i många analyser kring boksviten, att Harry är en karaktär som vi alla kan identifiera oss med. Tycker du att det stämmer?

Jag tror att han är den typen av karaktär som är väldigt enkel att identifiera sig med, för många och skilda personer. Han är inte min favorit bland alla karaktärer, men han är en väldigt välskriven karaktär som jag finner sannolik. Han är någon som är vanlig som aldrig haft för höga tankar om sig själv, och plötsligt upptäcker han att han är någon speciell. Jag tror att på något vis är det något vi alla önskar av livet: att anses vara speciella och att tillhöra något.




Men det är inte bara Harry som är en välbeskriven karaktär, som de flesta läsarna känner till, utan alla karaktärer känns mycket genomtänkta (och är det också). De upplevs som levande, eller hur? Alla har en eller två personer som de ser sig själva i. Vem/vilka skulle det/de vara i ditt fall?

Tja, mina favoritkaraktärer är Sirius och Remus, och jag älskar familjen Weasley också - framförallt Fred och George och Mr. Weasley. Men den karaktär som jag identifierar mest med, eller gjorde som barn, var Hermione. För att jag gillade henne, jag var duktig i skolan och jag var påläst och jag läste en hel del. Och precis som hon, var jag rätt ensam och hade inte särskilt många vänner. Till viss del kan jag se mig själv i många karaktärer, det är flera som har vissa personliga egenskaper vilka jag delar (som Mr. Weasleys entusiasm och hur Remus alltid verkar känna sig som en outsider)

Jag kan förstå varför du identifierar dig med Hermione. Kommer du ihåg F.I.S.A, kampanjen som Hermione startade i femte boken för att kämpa för husalfers rättigheter? Hon har starka principer, och empati. Jag tror många känner igen sig i det.

Ja, och jag identiferade även med det. Just då var jag väldigt politiskt medveten för någon av min ålder, och jag beundrade Hermione för det hon gjorde.

Ja, hon är en bra förebild, va? Men om vi skulle prata om böckerna som en helhet – inte bara om karaktärena. Hur har din åsikt om böckerna ändrats egentligen i takt med att du vuxit upp? När du blir äldre upptäcker du nya aspekter; du börjar relatera till böckerna på annat vis. Vad lockar med böckerna idag?

Det är definitivt en skillnad mellan hur man ser på Harry Potter-böckerna som barn och som ung vuxen. Jag känner mig riktigt lyckligt lottad som har vuxit upp med bokserien. Varje gång nästa bok släpptes var den lite längre, lite mörkare, lite mer vuxen. Även jag var äldre. Nu ser jag mer serien som en helhet, nu när hela serien har publicerats och jag har läst dem alla mer än en gång. Jag kan uppskatta berättandet mer, och jag förstod för några år sedan att det är mycket mer än böcker för barn och tonåringar – att det faktiskt är superbt skrivna och att den där magiska världen vädjar till vuxna också. Jag håller den lika kärt som när jag var tolv år, men på ett annat sätt, med mer visdom och kunskap om världen. Desto mer jag lärt känna världen och Harry Potters värld, ju mer hänförd har jag blivit. Jag var 18 år när den sista gavs ut och jag läste ut den på en dag. Jag är ännu helt och hållet förtrollad av det jag läste.

Håller med. Många pompösa kritiker har skrivit gång på gång att Rowlings böcker är uselt skrivna… verkligen? Jag har stött på få romaner som gjort min fantasi så lycklig. Jag vet att detta kanske inte är enligt etiketten, men dessa kritiker borde sticka en trädgårdstomte upp… Hursomhelst. När du blir äldre börjar du upptäcka det trevligt instoppade teman som finns i böckerna. En av dessa är dödlighet, en annan är kärlek. Även självuppoffring (om jag minns rätt) är en. Är det mycket därför du gillar dem, eller ligger det tilldragande med böckerna hos skämten?

Jag tror att det första som ofta fängslar en i en berättelse, som drar oss till den, är det som finns på ytan: skämten, äventyren, den skära spänningen. De större idéerna landar långsammare, knappt så att du märker det. När du väl förstår boken på en djupare nivå kan du fullt ut uppskatta en bra berättelse.

Så visst – i Harry Potter var jag först lockade av äventyren, av magin och humorn. Sedan växte jag upp, och medan jag fortsatte att gilla den sidan av böckerna, fick jag en djupare uppskattning av dem på grund av de andra sidorna av böckerna.

Har aldrig tänkt på det. Låter rätt. Men för att totalt ändra ämne: vilken är din favorit av alla böckerna? Och varför?

Det är en riktigt svår fråga. Det var länge sedan jag läste de första böckerna, det måste jag erkänna. Fången av Azkaban har varit en av mina favoriter länge. Den har med min favoritlärare i Försvar mot svartkonster, och den har även med Sirius Black, som jag älskar. Jag älskar verkligen den sista boken, Dödsrelikerna, också. Kanske den också kändes till och med ännu mer speciell då det var den sista och därför hade jag en så stark relation till den (det låter konstigt, men du vet vad jag menar). Jag älskar dem alla, men om jag måste välja en, måste jag nog säga Fången från Azkaban.

Ha! Gillade det svaret för det påminde mig om ett svar som Rowling hade på samma fråga. Hon höll även hon den tredje nära hjärtat, på grund av just de karaktärerna. Remus och Sirius är fascinerande karaktärer.

De är också personer som betyder mycket för Harry. Sirius är, kan man saga, den enda familj han har kvar i den boken.

Och de har båda problem med ansvar från och till, eller hur? Sirius som aldrig riktigt växer upp. Lupin som känner för att fly i den sjunde boken, när han konfronteras med tanken att få ett barn. Nåja: det handlar om fler saker än ansvar i det fallet men det spelar, möjligtvis, ändå in.

Ja, de kämpar båda två med sina demoner, kan man säga, och ibland kan de vara rätt mörka karaktärer. Men det första jag tänker på i samband med dessa är deras godhet – hur vänlig Lupin är när vi för första gången träffar honom i boken, och hur Sirius visar sig vara en riktigt god man trots hur allting verkade. Självklart har de sina fel och har begått sina misstag, men det gör dem väl bara mer mänskliga, och jag gillar dem verkligen.

Älskar du filmerna lika mycket som böckerna? Vissa Harry Potter-fans ser filmerna som djävulens påfund. De tycker inte att filmatiseringarna gör dem rättvisa, har jag förstått.

Jag tycker väldigt mycket om filmerna också. Jag tror det är viktigt att förstå att de är två olika ting. De är inte lika bra som böckerna, men vem kunde inte älska dem med en sådan ensemble med fantastiskt talangfulla brittiska skådespelare? Jag har ofta blivit besviken på filmerna, men det är mest på grund av att jag läste böckerna precis innan jag såg filmen på duken och då upptäckte jag alla saker som saknades. Om du ser böckerna och filmerna som två separata delar, kan det sistnämnda vara väldigt underhållande. De två första filmerna påminner om sagor för barn och är äventyrsfilmer för hela familjen. När vi når de sista filmerna har allt blivit betydligt mörkare och hela stämningen har förändrats. Men ja, jag älskar även filmerna. Den sista filmen var en speciellt känslomässig upplevelse. Jag har aldrig gråtit så mycket på bio som då.

Kommer ihåg när jag var på midnattspremiären av Dödsrelikerna del 2: publiken grät verkligen. Kanske därför att det var den sista filmen. På sätt och vis sätter det punkt för Potter-epoken. Tror du att Harry Potter kommer bli en litteraturklassiker i framtiden? Kommer den att vara lika populär, trots att tiden har sin gång? För Härskarringen har det uppenbart gått, men ändå: den tar plats i en värld som är främmande för oss. Harry Potters värld hör delvis till denna värld, denna tid.

Jag hoppas det. Jag tror att det finns ingredienserna till en modern klassiker. Men det är bara tiden som kan utlåta sig om vad folk kommer tycka om dem om tio eller tjugo års tid. Åtminstone kommer de vara klassiker för oss som växte upp med Harry Potter. Det fick mig att tänka på vad Alan Rickman [Skådespelaren bakom Severus Snape] sade i en intervju, om hur han skulle läsa Potter-böckerna när han är gammal och sitter i en gungstol, och hur hans familj frågor honom ”After all this time?” och hur han svarar ”Always” [välkänt för alla nördar: repliksutbyte mellan Dumbledore och Snape].

Haha, nu fick jag en skrattattack. Men nu har jag en fråga till dig som finsk läsare av Harry Potter-böckerna. Hur är de finska översättningarna av böckerna? Exempelvis: i den franska versionen ändrar man Snape till Rogue. De norska översätter nästan rubbet när det gäller namn och platser (rumpeldunk istället för Quidditch). Ändrar det mycket i de finska översättningarna? Är flera av namnen ändrade?

Jag tror de har bytt namn på de flesta i den finska översättningen. Översättningen är ganska bra, dock. Den är riktigt uppfinningsrik och är fortfarande trogen till originalet. Den finska översättaren har gjort ett fantastiskt jobb och hennes arbeten är allmänt uppskattade i Finland.

Jag antar, dock, att så länge som översättaren behåller de roliga och intelligenta anspelningarna till myt och historia, och gåtorna som Rowling smart har gömt mellan pärmarna, blir det bra [men rumpeldunk? Verkligen?]

Vissa översättningarna är mer uppfinningsrika, dock. Snape (vems namn låter som snake) heter Kalkaros på finska, vilket låter som det finska ordet för skallerorm (kalkkarokäärme)

Favoritboken, finskt omslag

Åh, det var faktiskt rätt snyggt gjort! Och Snape är en stad i England, också, så det är varken en anspelning till myt eller någon knepig ordlek. Inget förloras.
Men om vi ändå talar om ord, får min sista fråga bli denna (till dig som är lika mycket av en ordnörd som mig): Vilket är ditt favoritcitat från Harry Potter? Har du något som du är speciellt förtjust i?

Förutom Snape-citatet som jag nämnde tidigare så finns det ett underbart citat som jag började tänka på nu, som kommer från den sista boken. Det är när Harry talar med Dumbledore, efter det som hände i Förbjudna skogen. I slutet av deras samtal frågar Harry om allt detta bara hände inne i hans huvud eller om det var verkligt, och Dumbledore säger till honom ”Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean it’s not real?”

Och där slutar vi intervjun lite fint. Klart slut och tack för intevju och drick honungsöl!

Redo för lite rumpledunk?

   

Mångbottnat Och Vackert

Att tro på Mr. Pip av Lloyd Jones

Jag tog upp Charles Dickens "Lysande Utsikter" en gång, på vinst och förlust, nyfiken över hur Dickens berättelser var; hur är karaktärerna tecknade och vad griper en med spänning när man läser någonting av honom?

Jag har endast ögonblicksbilder från boken kvar. En kyrkogård och kärrmarken som bredde ut sig bortom, och vattnet som grävde sig fram genom det. En tjuv och en ung pojke - var de en och densamma?

Lloyd Jones "Att Tro På Mr. Pip" fiskade upp minnen av boken, och speciellt "Lysande Utsikters" inledande ord som förekommer gång på gång genom hela boken, och tar nästan ton av en ramsa till slut för läsaren.

Ingen vidare lust har jag till att leka arkeolog och skingra bokens översta lager för att kunna diskutera vad boken berättar för den som tar del av den. Kärleken till en bok handlar om, tror jag, om den exakta tidpunkten då livet och berättelsen kan läggas över varandra som två pappersark. Den skall stämma överens till en viss punkt med det som livet handlar om för tillfället; vad som står skrivet, men berättelsen skall tillföra nytt och en öppning.
En bok är, naturligtvis, en väldigt personlig upplevelse.

Vissa av bokens teman är väldigt tydliga, andra har jag förvånat kommit till insikt med efter att ha läst ett antal intervjuer med författaren. Det är många ting i denna berättelser, och mångbottnad kan den nog kallas.
Det känns som en bok som man väljer till en bokcirkel eller bokklubb.
Den tar upp en verklig konflikt, som världen blundade för när den pågick, på ön långt borta runt Papua Nya Guinea, men samtidigt talar den på ett lugnt och sansat vis om abstrakta idéer (inte på något förvirrat eller kladdigt sätt). Det är en rörande och fascinerande bok i högform.

Huvudpersonen är Matilda, en femtonåring som bor på ön Bouganville med sin mamma. Ön verkar vara foglig att ge dem allt de som släcker deras törst, fyller deras magar och på andra vis stillar deras basbehov. Men kriget härjar på ön; en blockad har uppförts, och i ett avsnitt av boken frågar sig Matilda om världen skulle ägnat dem uppmärksamhet om de led svält.

En av de karaktärer som förbryllar den läsande mest är Mr. Watts som är lärare till barnen när konflikten drivit lärararna från ön. Den mystiska Mr. Watts som presenterar Mr. Pip för barnen, karaktären i boken "Lysande Utsikter" av Mr. Dickens.

Fyra ord om boken:
Engagerande, rörande, vacker och tankeväckande.

J.K. Rowlings Tal På Harvard

År 2008 framförde J.K. Rowling ett så kallat "commencement speech" på Harvard. Jag har ingen aning om vad den svenska översättningen må vara, men jag antar att det menas det där talet som man ger till studenter, som nu har knuffats till livets tröskel; som skall uppmuntras, få sig en och annan insikt i bagaget och lite hopp därtill.
Hennes tal är omkring 25 minuter långt, och uppdelat i tre delar på Youtube.

                     

Mitt favoritcitat:

“So, why do I talk about the benefits of failure? Simply because failure meant a stripping away of the inessential. I stopped pretending to myself that I was anything other than what I was and began to direct all my energy into finishing the only work that mattered to me. Had I really succeeded at anything else I might never have found the determination to succeed in the one arena where I believed I truly belonged. I was set free: because my greatest fear had been realised, and I was still alive and I still had a daughter, an old typewriter and a big idea. And so rock bottom became the solid foundation on which I rebuilt my life."

I väntan på...

Det sista slaget mellan ont och gott tar plats

14 Dagar Ren Harry Potter-Yra

Som många har jag minnet hur det var att vänta på Harry Potter; att få boken över disken i affären, att förväntansfullt vända första bladet mot en och sedan sjunka ner så djupt bland orden, den värld den frammanar, att man tror att en riktig person försvunnit från Jorden när denna dör med en menings tidsrymd på bladen.

På mina väggar sitter ännu Harry Potter planscher kvar på väggarna, på skrivbordet står en autograf från J.K. Rowling, i köksskåpen finns muggar med filmmotiven och om jag kollar in i mitt "skrymsle" finns ännu fler posters och tidningsurklipp; burkar med ugglor och klistermärken, nyckelringar och Gryffindor-fotoalbum. Och som klarast bevis finns en hel hylla reservad till Rowlings verk - engelska och svenska - samt böcker som invecklar, utvecklar, i mina bokhyllor.

Jag är en sann nörd.

I ett sömnstinnt tillstånd mitt i natten, i går kväll, präntade jag ner några funderingar på vad sagor är (som du märkt i mina blogginlägg, så är det att vara pompös inget som är främmande för mig):

"Fyra är en konsant. Om man adderar fyra med samma siffra får man åttan. Till skillnad från x, en variabel, kan vi lita på att den är bestämd, dess värde är oföränderligt. Fyran vill inte rucka på sig en centimeter [...] Mycket i världen är ett x som krumbuktar sig ut i evigheten, tycks det mig, därför gillar jag talet 4. Sjuan slår högre dock, för det är magiskt, fast det är en annan historia"

Harry Potter är talet fyra i många fall. Jag får exakt samma känsla nu som när jag var sju när jag slår upp en bok i serien; spänningen inför varje ny bok, varje ny filmatisering, verkar inte avta.

Om fjorton dagar skall jag gå på en premiären för sista filmen, Harry Potter och Dödsrelikerna, med många andra från Pottergenerationen.
När jag blir gammal, när jag har barnbarn om livet vill det, skall jag berätta för dem om Harry Potter-böckernas guldålder. Om jag så måste spänna fast dem kring min gungstols ben...´
Likaså kommer Harry Potter bli högläsning för alla som vill lyssna (och inte vill).
Jag har mycket att se fram emot på min ålders höst, om jag har turen att nå dit, för att plåga mina barnbarn med historier om Potter-hysteri och masspsykos vid Potter-uppläsning.

De sista två veckorna skall jag ägna åt Harry Potter i inläggen.
För som en sann idiot till Potter-fanatiker, kan jag enfaldigt nog bara tänka på en sak.

Som en zombie med tunnelseende.



Bild från sista filmatiseringen. Slutgiltiga striden på Hogwarts. Rafflande spänning; sorgligt farväl av en rad karaktärer.





En Boktrave Som Bryts Ned Med Tiden

Det känns som tiden är obegriplig. Fumligt försöker man behålla den inom händernas vidder, men den skvalpar och är oöversiktlig när man i ett lyckorus går genom dagen.
Den första sommarlovsdagen tog jag mig igenom i ett yrt tillstånd; att disponera tiden kändes svårt när det så plötsligt fanns så mycket av varan.

Det är sommarlov. De som gillar böcker slår upp en bok. De som gillar att cykla slänger sig upp på färdmedlet. De som känner att de måste cykla halar sig iväg ändå.

Jag tvingar mig själv till det senare nämnda men läsa, det är det som jag väljer. Boktravar staplar jag upp, och försöker bryta ner dem med vanligtvis inte det resultat som jag hade föreställt mig.

För en som älskar böcker kommer det alltid finnas för många av dem.

Nedan är en del av boktraven. Böcker som jag känt nyfikenhet inför då jag snavat över dem, böcker som jag rekommenderats:

Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones
Jag får inte riktigt grepp om denna bok: men den sög mig in i en fascination nästan omedelbart. Jag har lyckats förstå så långt att en av de centrala karaktärerna är en ensam vit man kvar på en tropisk ö, långt borta från våra breddgrader. Befolkningen på ön är indragna i ett krig - än hänger jag med. Mr. Watts, den vita mannen, är en lärare som bestämmer sig för att läsa ur Lysande Utsikter av Charles Dickens för de krigshärjade barnen. Allt fler dras till klassrummet, de vuxna, för att höra berättelsen om Mr.Pip. Det verkar som detta är handlingen, i korta och ytliga drag. Förhoppningsvis har jag inte fått det alltför hårt virad om bakfoten.
Den skall behandla idéer som läsandets kraft, menade någon. Det fanns många teman som tilltalade mig i denna bok.

Filmen skall spelas in i sommar, med min favoritskådespelare, Hugh Laurie, i rollen som Mr. Watts. Ännu ett värdepoäng.

Ligger högst upp i min boktrave, om man tar bort lagret av böcker som jag läser för stunden.

IQ84 av Haruki Murakami

Förvirring. Vad handlar den egentligen om? Bara sammanfattningen av boken utmanade mina hjärnceller.

Här satsas det inte på de små sakerna i livet. Murakami bestämde sig för att skriva om sanning och tid. Om stora saker i romanform.

Murakami har en förmåga att förvandla verkligheten till en fantasi, men fortfarande en verklighet. Som två skikt som ligger ovanpå varandra.

För tillfället läser jag långsamt igenom Murakamis "Fågeln som vrider världen", och "Sputnik Älskling" väntar i hyllan.

IQ84 är i varje fall beställd, och snart kommer den ligga och blänga på mig samtidigt som den välvilligt ler, från den verkliga boktraven.

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare.

Kalla mig Paddington av Michael Bond

En uppmaning att någonsin nå slutet av boken.

Det finns många fördelar med boken, och en av dem är att varje uppslag har en bild. Detta är någonting många böcker saknar.

Text, text, text - men var är bilderna? Nej, personligen läser inte en bok om den inte har en massa högupplösliga bilder. Vad är Dostojesvskij utan 500 helsidors illustrationer, liksom?

Jag menar det faktiskt. Kanske inte just i fråga om huruvida Idioten skall ha bilder som sällskap, men att några illustrationer i vuxenböcker - innanför pärmarna - skulle förgylla läsupplevelsen.

Paddington är en bok som gör mig varm i magen. En godhjärtad björn som gillar marmeladmackor. Helt i min stil.

En gammaldags känsla och fungerar lika bra som en kväll med filmen Mamma Mia för att få dig att bli på gott humör.

Veckans Citat: Zadie Smith

"You hear girls in the toilets of clubs saying, 'Yeah, he fucked off and left me. He just couldn't deal with love. He was too fucked up to know how to love me.' Now how did that happen? What was it about this unlovable century that convinced us we were, despite everything, eminently lovable as a people, as a species? What made us think that anyone who fails to love us is damaged, lacking, malfunctioning in some way? And particularly if they replace us with a god, or a weeping madonna, or the face of Christ in a ciabatta roll--then we call them crazy. Deluded. Regressive. We are so convinced of the goodness of ourselves, and the goodness of our love, we cannot bear to believe that their might be something more worthy of love than us, more worthy of worship. Greeting cards routinely tell us everybody deserves love. No. Everybody deserves clean water. Not everybody deserves love all the time. "

- Zadie Smith, Vita Tänder

Hennes skrift är ett flöde; utan stopp flödar bläcket ut på sidorna och punkteras med snäva snärtar av pennskaftet. Om orden inte rinner ut ur hennes penna så tänker jag det som ett smatter. Det som länkar hennes språk samman är en entusiasm som tränger igenom alltihop. Och värme; i hur hon närmar sig personerna och beskriver dem helt och hållet. Från topp till tå.

Debuten hette Vita Tänder, i vilken författaren ägnar sig åt att beskriva de problem som man möter som invandrare i ett nytt land, och att dessa problem, är inte något som endast drabbar den som bestämde sig för att börja ett liv i det främmande landet. Historien hänger med; den drabbar ens barn. Hur många generationer krävs det för att blir assimlierad?

Vi är alla invandrare från början, oavsett hur långt tillbaka vi behöver leta oss tillbaka genom en knöglig släkthistoria, kom vi alla till en plats från en annan med en historia och ett leverne som präntades i det föregående landet. Huvudkarakärerna kämpar mellan Englands kultur och den i Bangladesh. Vad tar man sig an, vad kan man lämna - utan att förlora sig själv?

Det är så jag tolkade boken. Zadie Smith skriver smart - lagrerna är många och den är utmärkt för diskussion kan jag tänka mig.

Författaren föddes 1975 i Brent, England, dotter till en jaimaicansk kvinna och en brittisk man.

Ett litet roligt fakta för er riktiga ugglor till fans av brittisk komedi, kan nämnas i samband med Zadie Smith. Cambridge Footlights Revue - en typ av komediteatergrupp på universitet, ja, Cambridge - blev hon EJ antagen till. De som sade nej var de välkända engelska komikerna Mitchell & Webb. Denna klubb har även haft medlemmar så som Monty Python-gruppen samt Hugh Laurie (Dr. House) och Emma Thompson. Även ärkebritten Stephen Fry.

Antar att det endast är ett fan av brittisk komedi som dreglar upphetsat när dennes ögon faller på någon fakta som detta, men gott nog det.

Zadie Smith har även skrivit böckerna "Autografjägaren" och "Om Skönhet".

Den Flygoförmögna Fågeln Som Kastar Sig Ut Från Ett Träd

Detta är bilderna som tillhör blogginlägget om Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine; en bok om arter som är i farozonen att bli utrotade.

Den NORDLIGA TRUBBNOSHÖRNINGEN som man anar har utrotats i vilt tillstånd. Försök att få dem att få dem att reproducera i sin naturliga miljö har gjorts: i december 2009 transporterades noshörningarna med flygets hjälp från ett tjekiskt zoo till en nationalpark i Kenya. Man tror att det endast finns sju stycken kvar i världen idag av arten.



BERGSGORILLAN. Ståtlig och imponerande. Gorillan lever bl.a. i Virungabergen. En plats som ligger på gränsen mellan tre afrikanska länder. Enligt Wikipedia finns det ca 700 av denna art kvar. Kan mycket väl förstå varför Douglas Adams tillskrev arten mänskliga attribut: handen som nästan tankfullt vill klia hakan och hur hans/hennes ben trycker sig mot kroppen. Det är det vi kallar antropomorfism: vi ger mänskliga egenskaper, vanor, till ett djur. Adams verkar till synes ogilla att han jämför djur med människan - som att vi skulle vara hela skapelsens måttstock - men han finner det ändå vara något som det är svårt att undvika.





Denna varelse  kallas ASIATISK FLODDELFIN, eller Baijidelfin, men arten är antagligen utdöd. Den bodde (bor om det kanske finns några enstaka individer kvar) i Yangtze-floden i Kina. När moderna maskiner, moderna ting med väslipade käftar, drog genom vatten; i mängder och i flock, när fiskare blev mer effektiva, när man bestämde sig för att satsa på vattenkraft - fick delfinen problem. Alltför sent kom man på att delfinen skulle räddas och alltför många motarbetade det genom att bruka floden på ett oförtjänligt sett för delfinens del, och 2002 dog vem man tror var den sista individen, baijidelfinen Qi Qi.





KAKAPON, ugglepapagojan. Det finns verkligen många sidor nedpräntade om denna papegoja och den har fått uppmärksamhet på senare tid, vilket i alla fall är en en ljuslåga av hopp - liten eller stor - för en art på 124 individer. På ett mer personligt plan: den här fågeln talar verkligen till mig. Den anses vara en nyfiken krake som i tron att den kan flyga hugger sina klor i trädet, klättrar upp till en gren och kastar sig ut därifrån. När livsfara dyker upp i dess synfält, står den paralyserat kvar; rör sig gör den inte en millimeter. Den här blandningen av nyfikenhet och vad som liknar optimism - och den där nonchalansen gentemot evolutionen - är riktigt trevlig. Om jag skulle vara ett djur skulle jag antagligen varit en kakapo.

FLER DJUR ÄN SÅ FÅR JAG INTE PLATS MED, MEN BOKEN ÄR MYCKET LÄSVÄRD, INSPIRERANDE OCH SPORRANDE.

Vilken kommer vara världens sista chans?

Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine

Detta är text-delen av inlägget. Bilder på djuren kommer vara i ett fristående inlägg.

I går kväll satt jag och kikade på en duva. Mer riktigt kollade jag på duvans bakdel eftersom vi på våran vind har ett fönster i taket, och utanför detta takfönster befinner sig en utskjutande del vilken fågeln i fråga fann en plats att sitta på. Vinden rörde de ihopfällda vingarna och duvan stod motståndskraftigt kvar på den hårda utskjutande ytan. Förutom att fundera över om den skulle uträtta sina behov på takfönstret nedanför den, så tänkte jag detta:
"Stackars duva som måste sitta på ett nedrans tak! Det måste vara större chans att den landar på en bebyggelse skapad av människohänder än någon del av naturen. Och det går inte att ta tillbaka detta: vi kommer bara ta mer och mer av Jordens yta, och fåglarnas områden - alla djurens områden- kommer att krympa och de kommer allt oftare få infinna sig att sitta på knögliga hustak. Hur kan man ta sig tillbaka?"
Jag vet inte om detta låter befängt i andras öron, men det är något jag känner: mer och mer på senare tid har jag slåtts av tankar om att något står fel till.
Science-fiction författaren Douglas Adams och zoologen Mark Carwardines bok befäste tanken och sådde nya funderingar i mitt huvud; och därmed lyckades den med en av de fantastiska saker en bok kan göra:
Den ger oss nya tankar och kan mana oss till handling. Tankar utlöser handling.

Om du, som jag, aldrig riktigt har fångats av fascination för de naturvetenskapliga ämnena - aldrig riktigt förstått vad skillnaden mellan organisk och oorganiskt är - så kanske du inte förväntar dig att en bok om utrotningshotade djur skall kunna få dig att vifta glatt på svansen.
Ja, förutom att det då är inget ämne som du aldrig lyckats intressera dig för - trots att du kanske velat - så är ämnet i sig sorgligt. Det ger upphov till indignation och misantropiska tankebanor grävs som långa mörka gångar i din skalle.
Därför kan det nog tyckas något mental stört när jag nu berättar att jag fnissade mig igenom hela boken.
För en som läst Douglas Adams förr, eller hört talas om honom, är det nog ingenting som får en att höja på ögonbrynet.
Humorn kan användas som ett hjälpmedel här. Douglas Adams lockar människor som sällan med entusiasm skulle läst en bok i ämnet, att glupskt förtära boken på en vecka.
Boken är ingen faktabok.
Istället för att ge dig fakta i mängder, öppnar den för att du skall känna dig sporrad att ge dig ut på jakt efter information själv.

Det finns många saker som sätter dina känslor i uppror i boken, och det är människan som föga förvånande är skurken (och också den möjliga räddaren!)
Jag lämnar det åt boken och ditt intresse att berätta mer om djuren i boken. De flesta av oss är nog överens om att ett utrotat djur är en förlust. Och det finns galet många urotningshotade djur. Olycksbådande nog ökar också takten med vilket djuren utrotas. Även fast jag kan känna att situationen är nästintill oöverstiglig ibland - tjuvjägarna är gott utrustade i sin giriga jakt - är det inte så jag får tänka.
För man får inte glömma att en persons arbete, en människas övertygelse, kan vrida om världen och häva ett problem ur dess grop.

Som ett komplement - eller ett alternativ - till boken är den relativt nyinspelade TV-serien "Sista Chansen", med Stephen Fry som Douglas Adams (som tragiskt nog gick bort för ett antal år sedan) ersättare men med samma gamla Mark Carwardine. Stephen Fry och Douglas Adams gemensamma länk är en obotlig nyfikenhet. Deras skiljepunkt är deras attityd.
Exempel:
Douglas Adams spenderar en halv natt med att försöka stampa ihjäl moskitos som har bestämt för att göra hans moskitonät över sängen till deras nya hem - istället för att hålla sig borta från hans sovplats överhuvudtaget. Han erkänner sig på morgonen inte vara på särskilt gott humor. Adams tar en konserverad korv och stiger ut i Afrikas sol, ner i ett av landets vattendrag. Därefter tuggar han fundersamt på sin korv med vatten upp till vaderna och börjar därefter skratta vid tanken att han måste vara en lustig syn. Han är nu på bättre humör.
Stephen Fry föredra att sitta på båten elller ett trevligt hotell och gillar definitivt inte att brotta ner en komodovaran med dödsfarligt saliv. Stephen Fry lyckas med bedriften att bryta armen när han skall gå nerför en trappa.
De gör sig dock båda bra - även fast Mark Cawardine är den riktigt beundransvärda personen - i projektet.
Jag skulle skatta mig lycklig om jag kunde ha en sådan passion som zoologen Mark och sedan få ha det som mitt arbete.

För övrigt tog TV-dokumentärserien upp den intressanta (och upprörande) konflikten - som jag tror inte fanns nämnd i boken - mellan I-ländernas vilja att nu bli miljövänliga och vad som verkligen händer i länder vilkas miljö berörs i stor grad, och också vad urbefolkningen blir utsatta för.
När vi vill odla miljövänligt material i regnskogar kan den naturliga floran huggas ner. Jag säger inte att detta är något som händer överallt - men jag vet att det händer på vissa håll. Samtidigt drivs folk som länge levt i naturen bort från dessa platser när den skall skyddas eller annat - även fast dessa invånare antaligen sällan utnyttjat naturen som västerlänningar utan istället levt i ett bättre samspel med den.

Den slutliga frågan:
Vilken kommer vara världens sista chans?

Hur många böcker hinner vi läsa innan vi dör?

Det är kväll ute, även fast man knappt märker det då solen envist håller sig kvar än, innan månen dyker upp på himlavalvet, knuffar ljuset åt sidan och sänker allt i ett mer behagligt mörker.
Jag sitter nästan som i slummer framför datan med te och tänker på saker och ting, och plötsligt börjar jag fundera över frågan: Hur många böcker läser vi under en livstid?
Vad är det vanliga?

E.H. Shephards snygga Nalle Puh illustrationer

Det är väl ingen gissning som tagen från torra luften att säga att vi antagligen läser mycket mindre idag, nu när internet och teknik kan radera behovet att söka tidsfördriv i böcker. Och jag talar om prosa: för visst läser vi mycket när vi vandrar genom Internet; hyllmeter av information bearbetas i cyberrymden.

Apropå just cyberrymden tog jag Google till hjälp, frågade hur många böcker läser vi i genomsnitt ungefär?
Svaren var luddiga - vilket kanske inte borde ha förvånat mig - så jag gav upp snabbt och bestämde mig för att bara låta mig filosofera över frågan.
Hursomhelst:
Hur många böcker hinner vi läsa när det finns så mycket annat att göra?
För min del skulle jag verkligen vilja läsa mer än jag gör. Exempelvis skulle det vara en bra idé att läsa nu, men gör jag det? Nej, antagligen sitter jag på nätet och skriver på bloggen (detta är dock oklart).

Ja, hur många böcker läser du, potentiella/existerande? läsare av min blogg?

Nr. 6: Ett Ordflöde Om Löpning Till En Som Ovilligt Försöker Springa

Vad Jag Pratar Om När Jag Pratar Om Löpning av Haruki Murakami

En mindre felräkning av mig men här recenseras ytterligare ett av Haruki Murakamis mästerverk till böcker. Den kommer följas upp av fakta om författaren i följande inlägg. Fast jag påkommer mig med att fundera över om det är nödvändigt.
Att läsa den här boken om Murakami är nog den största möjligheten vi någonsin kommer få att verkligen lära känna författaren. Jag grep tag om chansen och anträffade mig själv med att, dessto fler sidor jag hade passerat, läsa det återstående med högre hastighet och slukande.

Haruki Murakami är en av de författarna som brukar tippas av vissa skall tilldelas Nobelpriset. Som de flesta som anses vara värda ett sådant pris, så vill verkligheten sällan sälla sig till de som tycker så. Verkligheten ger ofta priset till författare som få personer någonsin hört talas om. Som är svårbegripliga.
Det som jag påstår ovan är självklart så som jag uppfattar det, och som jag har förstått andra gör det, men huruvida det är sant att säga så eller inte vet jag inte mycket om.
Gråskalor är viktiga.

En bok om löpning valde en icke-löpare villigt. En av dem är jag: jag kan knappast springa uppför en backe utan att ligga ock kräla på marken i en ynklig hög, ylandes om hur jobbigt det är. Jag blir andfådd, jag låter som ett marsvin som klämts mellan ugnen och kylskåpet (ungefär) och främst av allt, så tycker jag att det är mycket roligare att sitta hemma med en god bok och något att tugga på.
Kort sagt är jag inte den hälsosamma typen som snör på sig löparskorna.
Det började dock gå upp för mig att det kanske kunde vara bra att arbeta lite med konditionen. Att sila mig igenom den friska och kalla luften som än dröjer sig kvar.
Det var så jag började springa. En ointressant anekdot men det var därför jag köpte Haruki Murakamis utmärkta bok med texter om löpning.
Det var inget resultat av läsningen av boken - utan ett komplement till just att börja träningen - som fick mig att läsa den här boken.

Detta går också hand i hand med vad Murakami säger är bokens syfte. Det är ingen motivationsbok som skall få oss att hänge åtskilliga timmar, liksom författaren, åt denna sport utan istället är boken skriven för författarens nöje, och uppenbara kärlek för den här sporten.
Tro inte dock för en sekund att det är ett antal samlande essäer - men sammanhängande - om endast löpning från en riktigt hängiven fantast. Om vi pratar om en sak, börjar vi prata om något annat. De begrepp som författaren vidrör är allmängiltiga till skilda delar av hans liv. De kan appliceras till andra miljöer.

När man läser en bok plockar man ut avsnitt; en rad, en idé, en händelse. Man plockar ut den ur sidorna och man behåller den. Någonting som man kan plocka fram eftersom vi förvarat den, när vi stöter på någonting annat. Vi jämför formen; vi ser likheter med nya begrepp vi stöter på och då vi ser att begreppen har olika form, sköljer ett nytt ljus över båda tingen.
Nedan beskriver jag det avsnitt ut boken som var det jag behöll och kom ihåg klarast.

Haruki är en marathonlöpare på riktigt hög nivå. Han schemalägger mycket riktigt och noga sin löpning, och varje år har han som mål att delta i ett marathon någonstans i världen. Det är rätt uppenbart att disciplin är rätt nödvändigt om man skall kunna hålla sig i form, att orka ge sig ut ur springa och aldrig skjuta upp det - hur mycket man än vill göra någonting annat. För Murakami berättade för mig om en inställning - en inställning som jag aldrig trodde att jag skulle möta i en löpare, det motsäger ju ändå varje idé om en löpare jag har - till sporten som han har: det är ingenting som han nödvändigtvis tycker är roligt alltid. Han kan ofta tänka att det skulle nog vara mer behagligt att stanna hemma, men han gör inte det. Varför?

Tänk dig att du har ett glas framför dig. Du håller i en kanna och lutar den över glaset. Snabbt börjar vattna rinna ur kannan och sakta, sakta fylla glaset. Det som är konstigt dock är att det inte bara finns ett glas på bordet utan två glas - tre glas. Fler glas är det, hursomhelst, än det glas som fylls på.
Haruki Murakami beskriver hur han fokuserar all sin energi på en punkt och tömmer den där. Han fullföljer sin löpning och den plan har lagt för den ihärdigt och pliktskyldig. På samma sätt kan han stänga av omgivande uppgifter och ting som kan be om hans koncentration när han skriver sina romaner.
Han får självklart väl en klar kick av att verkligen göra en uppgift till punkt och pricka.
Det är nog många som känner igen sig i detta.

Jag fick förkasta min fantasi om ett författarliv där man skriver noveller lite enkelt, dricker lite kaffe och äter kakor framemot eftermiddagen innan man skriver några sidor till. Ok - möjligtvis var inte min bild av författarskapet så gravt romantiserat men jag har nog velat klamra mig fast vid den så länge det var möjligt.
Istället beskriver Haruki att av en författare - även fast han tillägger att detta är naturligtvist inget som han skulle säga är generellt - krävs det förmåga till koncentration.
Det var denna bit jag tog med mig.

Jag skall nu runda av en recension av en underbar bok. En bok om inte bara löpning utan också en liten bild av en människa genom löpningen. Murakamis språk är en njutning. Det finns såväl humor och fina iakttagelser av livet, naturen och människor. Själv fann jag honom vara mycket sympatisk. Gör du?

Även fast beskrivningar över fasorna att ta sig igenom 42 kilometer ibland fick mig nästan att känna mig utmattad själv - fick mig att tänka att vem skulle frivilligt vilja detta? - så var boken någonting som ständigt höll en i ett fast grepp.

Att kunna läsa en bok som utgår från ett ämne som är så djupt baserad på något du är rätt ointresserad av, utan att man lägger ifrån sig den, talar nog mycket för både bok och den som författat den.

Nr. 5: Dröm, Gåtor och Verklighet

Kafka På Stranden av Haruki Murakami

Det är någonting fantastiskt när drömmar och verklighet beblandas, och passerar igenom, smälter in varandra för att separeras. När vi ibland inte kan peka ut vad som är vad, inte namnge vilket rum vi rör oss i.

Det mest fantastiska dock, är när allt detta verkar förlora dess betydelse.

Det är så jag minns denna bok. En dröm som verkade utvigas tills den tog över verkligheten.

Allt detta kan nog låta mycket förvirrande. Det är det också. Och om jag lägger fram det kanske det också väcker misstankarna att man lätt tappar intresse för boken, när den blir förvirrande - så skulle jag i alla fall vanligtvis reagera om detta inträffade - men underligt nog så la jag inte undan boken när detta hände.

Herr Murakami berättar på baksidan om just detta. Hur han presenterar gåtor i boken för läsaren men - kan vara till läsarens irritation - ger han oss ingen lösning till gåtorna eller någon typ av öppning. Han förklarar istället att det är vi läsare, varje enskild, som skall ge våran egna lösning till gåtorna. Vi samlar ihop dem och får ge svaret till dem själv, det som tycks passa med våran uppfattning.

Provocerande kan det låta, men för min del är detta en idé som fungerade utmärkt. För mig tycktes det som dessto nämare jag kom slutet, dessto närmare tycktes jag befinna mig svaret men samtidigt så märkte jag att varje gång jag tycktes ha formulerat en lösning som överensstämde med det som boken berättat, avslöjades ännu en gåta, eller så gavs ljus till en ny sida av gåtan, och mina lösningar förlorade den skärpa som den tycktes ha bara för några sekunder sedan.

Jag gillar, för övrigt, att det som ytterliggare komplicerar och ger smak och skikt till berättelsen är hur boken är uppbyggd.

I boken får vi följa, i vartannat kapitel, å ena sidan Kafka - en femtonårig kille som försöker fly från en förbannelse som han har oturen att dras med. Ett öde, med andra ord. Oipidus, en gammal grekisk karaktär och myt, skall han dela samma öde med. Tamura, som Kafka heter i efternamn, förefaller vara en mycket intelligent karaktär, van vid sin ensamhet. Jag kände att jag aldrig riktigt lärde känna honom. Han var djupt gömd i ett anonymt hölje, verkade det som. Därför hade jag mycket svårt att känna sympati med honom då jag borde.

Den jag istället genast fattade tycke för var den andra karaktären vi får följa. En förståndshandikappad och äldre man som heter Nakata. Med ett vänligt hjärta rör han sig stilla genom en tillvaro som han alltid tycks nöjd med - att klaga skulle aldrig falla honom in - men den äldre mannen kan prata med ka

tter. Om man nu har en talang att tala med katter, om en bok nu innehåller ett sådant inslag, kanske det inte förvånar en lika mycket när himlen öppnar sig och fisk faller ner på marken istället för regn. För där Nakata dyker upp, där kan det nämligen inträffa sådana saker.

Avslöjar mer gör jag defintivit inte för än mer gåtor dyker upp i historien. Och som jag redan nämnt är det en av boken största styrkor.
Personerna vi lär känna beskrivs med ömhet. Språket är riktigt vackert. Populärkultur får även plats i berättelsen.

Erbjuder mycket gör boken så därför passar den många.

Haruki Murakami erbjuder en sällsam läsupplevelse.