Felet Finns Hos Stjärnorna

Jag har nog en gyllene trio bland de ungdomsböcker jag har läst i år: The Perks of Being A Wallflower, Stargirl (mer om den senare) - och The Fault in Our Stars. Dessa tre böcker lyckas på ett fint sätt närma sig de stora ämnen som de tar sig an och alla har, på sina speciella vis, påverkat sina läsare genom dem. De är tre böcker som, liksom god litteratur gör, stannar kvar långt sedan de sista orden sopats bort från dina grå celler.

Så vad är denna The Fault in Our Stars? I Sverige existerar den under täckmanteln "Förr eller senare exploderar jag". Jag föredrar den engelska titeln. Faktum är att den smått poetiska engelska titeln är ett del av ett citat som ristades av William Shakespeare:

"The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings"

Jag klurar fortfarande på vad John Green, författaren till The Fault In Our Stars, menade med den titeln, men funderingar på den svenska kan jag redan lägga åt sidan. I detta fall tycker jag det är skillnaden mellan en bra titel och en mindre bra sådan.

Vilka personer dyker upp under bokens gång? Huvudpersonen heter Hazel, hon har cancer som förr eller senare kommer klippa av hennes band till livet. Den andra viktiga personen är Augustus, han har haft sjukdomen och den avskiljde hans kropp från det ena benet. Deras vän heter Isaac, hans syn har nästan helt berövats av samma sjukdom som hemsöker hans vänner.
Det är inget fantastiskt sammanträffande, det att cancer går att finna i alla deras kroppar. De träffas alla i en stödgrupp för cancersjuka där man skall dela med sig av sin historia, någonting som den osentimentala Hazel bara gör motvilligt. Isaac verkar vara av samma åsikt - deras huvudsakliga kommunikation under dessa möten är suckar och himlande ögon. När en dag Augustus kliver in i the literal heart of Jesus (deras möteslokal i en kyrka) börjar historien verkligen blåsas till liv och bokens nav är bandet mellan Hazel och Augustus.

“That's the thing about pain...it demands to be felt.” 

Varför skall man läsa denna bok? Är det inte som att sjunka djupt ner i depp tills man bara ser en panna över ytan? Ja, faktiskt vrider den om hjärtat så många gånger så att syretillförseln försämras till den grad att du måste få hjälp av närmaste plastpåse och kalldusch medan du hyperventilerar ut din ångest.
OK, jag överdriver. Visst är den sorglig så att det känns som att hela din hals drar ihop sig men trots att boken handlar om död skulle jag säga att romanen angriper död på ett ofta osentimentalt sätt. John Green fumlar sällan med pennan och skriver ner något melodramatiskt. Jag gillar det för det gör det betydligt mer uthärdligt att läsa.

Denna bok, som jag sade i inledningen, är en av dem som påverkar människor. Boken ledde in mig på tankar om döden, vilket kanske inte är särskilt upplyftande (för mig innebar det ångest) men när vi tänker på livets ände tänker vi ofrånkomligt på livet själv. Döden ger livet en riktning.
Så långt räcker min filosofiska talang - jag var inte särskilt bra i den kursen i skolan - men det får bli de sista orden innan denna menings slut.

 

“My thoughts are stars I cannot fathom into constellations.” 

En Wallflower

The Perks of Being a Wallflower (Wallflower - konsten att titta på) av Stephen Chbosky

"And I thought that all those little kids are going to grow up someday. And all of those little kids are going to do the things that we do. And they will all kiss someone someday. But for now, sledding is enough. I think it would be great if sledding were always enough, but it isn't. "

Vem är du i skolan, vem var du i skolan?
Är du den populära? Den som hänger med de populära? Den som är i en liten mindre grupp som inte syns så mycket? Är du utanför? Är du den originella, kreative personen?
Eller kanske är du en wallflower, som Charlie? En wallflower; en människa med skarp iakttagningsförmåga men knappast den som hamnar i allas blickfång. Liksom stryker kring väggarna men registrerar allting som händer i mitten av rummet.

Om jag skulle rekommendera en bok att läsa till en tonåring (och nu är jag ju det själv, som det råkar vara) skulle det vara denna titel som jag skulle nämna utan mer en någon sekunds betänketid.
Om det är en bok som jag verkligen tror kan hjälpa många tonåringar - även fast de kanske inte känner att de rimmar med Charlie på alla vis - är det just Stephen Chboskys klassiska ungdomsbok som jag tror skulle kunna åstadkomma detta.

Jag har funderat på att det antagligen finns väldigt väldigt många ungdomsböcker som beskriver samma problem som Charlies. Och att när man läser om bokens handling kunde det vara en av tusentals andra romaner som riktar sig till tonåringar som försöker finna sin plats i världen.
Men sedan tänkte jag att det egentligen inte är problemen i sig själva som är det viktiga, utan det är just hur man tar sig an dem. Chboskys roman skiljer sig från många på den punkten.

För trots att Charlies liv är ordentligt svårt största delen av tiden, blir det aldrig att vi får följa en levnadstrött femtonåring med avsky till allt och alla. Charlie har en fin syn på omvärlden och ger alltid en tanke åt andra människor. Det är inspirerande, men aldrig overkligt eller helgonlikt beteende från Charlies sida. Han bara bubblar av kloka, enkelt formulerade, funderingar som vi kanske alla har tänkt någon gång när vi suttit för oss själva och filosoferat kring de som passerar, det som har hänt och det vår blick intar.

"Sometimes, I look outside, and I think that a lot of other people have seen this snow before. Just like I think that a lot of other people have read those books before. And listened to those songs.

I wonder how they feel tonight."

Kort sagt är handlingen denna: Charlie skall börja high school. Bästa vännen har nyss tagit självmord och han förstår nu att tomma korridorer är antagligen vad som väntar honom på nya skolan. Mycket riktigt är det ensamma luncher och utflykter i korridorer, och då och då något samtal med den engagerade läraren Bill som blir verkligheten på nya skolan, tills dess han träffar Sam och Patrick på fotbollsläktaren. Sam och Patrick är plastsyskon, äldre än honom, och de som gärna tar plats i mitten av rummet. De drar med Charlie in i en värld av vänner, droger, sex etc. etc.

Tro inte nu att det är att romanen fortsätter på detta sätt: Charlie ändrar sig för att få vara med i gänget, börjar med hårda droger och går med på relationer som han inte vill, men förstår lyckligtvis under bokens sista kapitel att han var bra som han är, och säger följaktligen adjö till Patrick och Sam.
Denna bok är mer än så.

Som författare måste det verkligen vara fantastiskt att veta att sin bok har givit många läsare, varhelst dessa befinner sig i världen, en droppe varm lycka för någon sekund, en kort stund av igenkänning då ens problem tycktes väga lättare. Då skulle jag som författare känt mig lycklig.
Att känna att vi alla någon gång våndats över samma sak (även fast vi logiskt sett vet det, kan känslorna inte alltid fatta), och känna att det är OK, är en fin känsla.

Snart kommer filmen ut som baseras på boken. Med manus och regi av bokens författare. Har någon annan läst denna bok? Påverkade den dig?