Hetta utsöndrar kvalmighet

Hetta av Ian McEwan
Boken ledde mig in på en väg som var mig bekant; det torra, det precisa, den närskådande. Den verkade lovande.

Det var inte förrän jag tagit mig igenom hälften då den började kännas jobbig. Sidorna blev fuktiga och atmosfären började sluta sig kring en och avgav kvalmighet. Utsöndrade samma svettiga och ohälsosamma känsla som karaktärens missbruk av skilda slag. Hans växande omfång.

Och den sista sidornas amerikanska luncher: frityr och bringa i alltför stora portioner.

Jag säger att vägen som boken slog in på verkade bekant. Svagheter under lupp kände jag igen från författarens Chesil Beach och vetenskapen som upptog en del av språket och berättelsen lärde jag känna i början av McEwans Lördag.

Beard är sannerligen en osympatisk man. Och det har inget att göra med hans omfång, inget att göra med hans missbruk - såvida inte hans lögner och slutna ögon kan räknas som det. Han färdas aldrig bort från dessa två ting, varken av tvång och absolut inte av egen vilja; hans bedrägeri fortgår och passivitet har blivit en vana.

Beard, nobelpristagaren, är en äldre man som lever med inbillningen att framtiden klarar upp otrevliga problem till hans fördel. Han tror sig kunna lämna obehagligheter i hans liv på köksbänken, vända ryggen till och gå ut. När han är tillbaka förväntar han sig att de är försvunna.
Beard är en man som jag hade väldigt svårt att gilla ur någon vinkel. Han är en narcissist. Han är en girig gubbe samtidigt som han är ett naivt barn (och det är att säga rätt mycket eftersom jag som skriver detta är närmare barn än vuxen större delen av min tid).

Dock kan sägas att han har en makalös fantasi. En fantasi som hostade fram stoff till Nobelpris. En sådan fenomenal fantasi att han kan svälja hela den värld han har ljugit ihop med hull och hår.



Föfattaren

 Ändå var boken, i slutändan, mer snyggt skriven med en del gripande idéer än något annat. Det kändes som McEwan lät pennan fokusera på fel saker. Jag blev inte förvånad av det Beard gjorde längre och därför kändes det långtråkigt när historien satta fokus på hans problem i vardagen.

Klimat var dock en intressant sammanstrålningspunkt i boken. Och några kapitlen beskrev en väldigt komisk miljöresa till Svalbard från den svårflörtade professor Beards synvinkel.

Boken försatte mig i antingen skratt eller ilska från första till näst sista meningen.
Märkligt nog slutade det med att jag tyckte synd om huvudpersonen, vid den sista meningen.
Missta mig inte: jag hyser agg mot honom fortfarande.
Är det motsägelsefullt?

Hetta syftar antagligen till Beards försök att lösa miljöfrågan som rör energin. Kan vi utvinna energi ur vatten?
För mig verkar de tala om den kvalmiga heta luften som samlas kring huvudpersonen (i bildlig mening). Den verkar syfta på känslan som boken lämnar efter sig.

Mångbottnat Och Vackert

Att tro på Mr. Pip av Lloyd Jones

Jag tog upp Charles Dickens "Lysande Utsikter" en gång, på vinst och förlust, nyfiken över hur Dickens berättelser var; hur är karaktärerna tecknade och vad griper en med spänning när man läser någonting av honom?

Jag har endast ögonblicksbilder från boken kvar. En kyrkogård och kärrmarken som bredde ut sig bortom, och vattnet som grävde sig fram genom det. En tjuv och en ung pojke - var de en och densamma?

Lloyd Jones "Att Tro På Mr. Pip" fiskade upp minnen av boken, och speciellt "Lysande Utsikters" inledande ord som förekommer gång på gång genom hela boken, och tar nästan ton av en ramsa till slut för läsaren.

Ingen vidare lust har jag till att leka arkeolog och skingra bokens översta lager för att kunna diskutera vad boken berättar för den som tar del av den. Kärleken till en bok handlar om, tror jag, om den exakta tidpunkten då livet och berättelsen kan läggas över varandra som två pappersark. Den skall stämma överens till en viss punkt med det som livet handlar om för tillfället; vad som står skrivet, men berättelsen skall tillföra nytt och en öppning.
En bok är, naturligtvis, en väldigt personlig upplevelse.

Vissa av bokens teman är väldigt tydliga, andra har jag förvånat kommit till insikt med efter att ha läst ett antal intervjuer med författaren. Det är många ting i denna berättelser, och mångbottnad kan den nog kallas.
Det känns som en bok som man väljer till en bokcirkel eller bokklubb.
Den tar upp en verklig konflikt, som världen blundade för när den pågick, på ön långt borta runt Papua Nya Guinea, men samtidigt talar den på ett lugnt och sansat vis om abstrakta idéer (inte på något förvirrat eller kladdigt sätt). Det är en rörande och fascinerande bok i högform.

Huvudpersonen är Matilda, en femtonåring som bor på ön Bouganville med sin mamma. Ön verkar vara foglig att ge dem allt de som släcker deras törst, fyller deras magar och på andra vis stillar deras basbehov. Men kriget härjar på ön; en blockad har uppförts, och i ett avsnitt av boken frågar sig Matilda om världen skulle ägnat dem uppmärksamhet om de led svält.

En av de karaktärer som förbryllar den läsande mest är Mr. Watts som är lärare till barnen när konflikten drivit lärararna från ön. Den mystiska Mr. Watts som presenterar Mr. Pip för barnen, karaktären i boken "Lysande Utsikter" av Mr. Dickens.

Fyra ord om boken:
Engagerande, rörande, vacker och tankeväckande.

Den Flygoförmögna Fågeln Som Kastar Sig Ut Från Ett Träd

Detta är bilderna som tillhör blogginlägget om Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine; en bok om arter som är i farozonen att bli utrotade.

Den NORDLIGA TRUBBNOSHÖRNINGEN som man anar har utrotats i vilt tillstånd. Försök att få dem att få dem att reproducera i sin naturliga miljö har gjorts: i december 2009 transporterades noshörningarna med flygets hjälp från ett tjekiskt zoo till en nationalpark i Kenya. Man tror att det endast finns sju stycken kvar i världen idag av arten.



BERGSGORILLAN. Ståtlig och imponerande. Gorillan lever bl.a. i Virungabergen. En plats som ligger på gränsen mellan tre afrikanska länder. Enligt Wikipedia finns det ca 700 av denna art kvar. Kan mycket väl förstå varför Douglas Adams tillskrev arten mänskliga attribut: handen som nästan tankfullt vill klia hakan och hur hans/hennes ben trycker sig mot kroppen. Det är det vi kallar antropomorfism: vi ger mänskliga egenskaper, vanor, till ett djur. Adams verkar till synes ogilla att han jämför djur med människan - som att vi skulle vara hela skapelsens måttstock - men han finner det ändå vara något som det är svårt att undvika.





Denna varelse  kallas ASIATISK FLODDELFIN, eller Baijidelfin, men arten är antagligen utdöd. Den bodde (bor om det kanske finns några enstaka individer kvar) i Yangtze-floden i Kina. När moderna maskiner, moderna ting med väslipade käftar, drog genom vatten; i mängder och i flock, när fiskare blev mer effektiva, när man bestämde sig för att satsa på vattenkraft - fick delfinen problem. Alltför sent kom man på att delfinen skulle räddas och alltför många motarbetade det genom att bruka floden på ett oförtjänligt sett för delfinens del, och 2002 dog vem man tror var den sista individen, baijidelfinen Qi Qi.





KAKAPON, ugglepapagojan. Det finns verkligen många sidor nedpräntade om denna papegoja och den har fått uppmärksamhet på senare tid, vilket i alla fall är en en ljuslåga av hopp - liten eller stor - för en art på 124 individer. På ett mer personligt plan: den här fågeln talar verkligen till mig. Den anses vara en nyfiken krake som i tron att den kan flyga hugger sina klor i trädet, klättrar upp till en gren och kastar sig ut därifrån. När livsfara dyker upp i dess synfält, står den paralyserat kvar; rör sig gör den inte en millimeter. Den här blandningen av nyfikenhet och vad som liknar optimism - och den där nonchalansen gentemot evolutionen - är riktigt trevlig. Om jag skulle vara ett djur skulle jag antagligen varit en kakapo.

FLER DJUR ÄN SÅ FÅR JAG INTE PLATS MED, MEN BOKEN ÄR MYCKET LÄSVÄRD, INSPIRERANDE OCH SPORRANDE.

Vilken kommer vara världens sista chans?

Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine

Detta är text-delen av inlägget. Bilder på djuren kommer vara i ett fristående inlägg.

I går kväll satt jag och kikade på en duva. Mer riktigt kollade jag på duvans bakdel eftersom vi på våran vind har ett fönster i taket, och utanför detta takfönster befinner sig en utskjutande del vilken fågeln i fråga fann en plats att sitta på. Vinden rörde de ihopfällda vingarna och duvan stod motståndskraftigt kvar på den hårda utskjutande ytan. Förutom att fundera över om den skulle uträtta sina behov på takfönstret nedanför den, så tänkte jag detta:
"Stackars duva som måste sitta på ett nedrans tak! Det måste vara större chans att den landar på en bebyggelse skapad av människohänder än någon del av naturen. Och det går inte att ta tillbaka detta: vi kommer bara ta mer och mer av Jordens yta, och fåglarnas områden - alla djurens områden- kommer att krympa och de kommer allt oftare få infinna sig att sitta på knögliga hustak. Hur kan man ta sig tillbaka?"
Jag vet inte om detta låter befängt i andras öron, men det är något jag känner: mer och mer på senare tid har jag slåtts av tankar om att något står fel till.
Science-fiction författaren Douglas Adams och zoologen Mark Carwardines bok befäste tanken och sådde nya funderingar i mitt huvud; och därmed lyckades den med en av de fantastiska saker en bok kan göra:
Den ger oss nya tankar och kan mana oss till handling. Tankar utlöser handling.

Om du, som jag, aldrig riktigt har fångats av fascination för de naturvetenskapliga ämnena - aldrig riktigt förstått vad skillnaden mellan organisk och oorganiskt är - så kanske du inte förväntar dig att en bok om utrotningshotade djur skall kunna få dig att vifta glatt på svansen.
Ja, förutom att det då är inget ämne som du aldrig lyckats intressera dig för - trots att du kanske velat - så är ämnet i sig sorgligt. Det ger upphov till indignation och misantropiska tankebanor grävs som långa mörka gångar i din skalle.
Därför kan det nog tyckas något mental stört när jag nu berättar att jag fnissade mig igenom hela boken.
För en som läst Douglas Adams förr, eller hört talas om honom, är det nog ingenting som får en att höja på ögonbrynet.
Humorn kan användas som ett hjälpmedel här. Douglas Adams lockar människor som sällan med entusiasm skulle läst en bok i ämnet, att glupskt förtära boken på en vecka.
Boken är ingen faktabok.
Istället för att ge dig fakta i mängder, öppnar den för att du skall känna dig sporrad att ge dig ut på jakt efter information själv.

Det finns många saker som sätter dina känslor i uppror i boken, och det är människan som föga förvånande är skurken (och också den möjliga räddaren!)
Jag lämnar det åt boken och ditt intresse att berätta mer om djuren i boken. De flesta av oss är nog överens om att ett utrotat djur är en förlust. Och det finns galet många urotningshotade djur. Olycksbådande nog ökar också takten med vilket djuren utrotas. Även fast jag kan känna att situationen är nästintill oöverstiglig ibland - tjuvjägarna är gott utrustade i sin giriga jakt - är det inte så jag får tänka.
För man får inte glömma att en persons arbete, en människas övertygelse, kan vrida om världen och häva ett problem ur dess grop.

Som ett komplement - eller ett alternativ - till boken är den relativt nyinspelade TV-serien "Sista Chansen", med Stephen Fry som Douglas Adams (som tragiskt nog gick bort för ett antal år sedan) ersättare men med samma gamla Mark Carwardine. Stephen Fry och Douglas Adams gemensamma länk är en obotlig nyfikenhet. Deras skiljepunkt är deras attityd.
Exempel:
Douglas Adams spenderar en halv natt med att försöka stampa ihjäl moskitos som har bestämt för att göra hans moskitonät över sängen till deras nya hem - istället för att hålla sig borta från hans sovplats överhuvudtaget. Han erkänner sig på morgonen inte vara på särskilt gott humor. Adams tar en konserverad korv och stiger ut i Afrikas sol, ner i ett av landets vattendrag. Därefter tuggar han fundersamt på sin korv med vatten upp till vaderna och börjar därefter skratta vid tanken att han måste vara en lustig syn. Han är nu på bättre humör.
Stephen Fry föredra att sitta på båten elller ett trevligt hotell och gillar definitivt inte att brotta ner en komodovaran med dödsfarligt saliv. Stephen Fry lyckas med bedriften att bryta armen när han skall gå nerför en trappa.
De gör sig dock båda bra - även fast Mark Cawardine är den riktigt beundransvärda personen - i projektet.
Jag skulle skatta mig lycklig om jag kunde ha en sådan passion som zoologen Mark och sedan få ha det som mitt arbete.

För övrigt tog TV-dokumentärserien upp den intressanta (och upprörande) konflikten - som jag tror inte fanns nämnd i boken - mellan I-ländernas vilja att nu bli miljövänliga och vad som verkligen händer i länder vilkas miljö berörs i stor grad, och också vad urbefolkningen blir utsatta för.
När vi vill odla miljövänligt material i regnskogar kan den naturliga floran huggas ner. Jag säger inte att detta är något som händer överallt - men jag vet att det händer på vissa håll. Samtidigt drivs folk som länge levt i naturen bort från dessa platser när den skall skyddas eller annat - även fast dessa invånare antaligen sällan utnyttjat naturen som västerlänningar utan istället levt i ett bättre samspel med den.

Den slutliga frågan:
Vilken kommer vara världens sista chans?