Intervju med ett finsk Harry Potter-fan (POTTERGENERATIONEN)

En favoritkaraktär ser hon i varulven

Detta är ett första inlägg som korresponderar till det nya Harry Potter-projekt som jag tänkt att ge ett försök. Mer om det här.

Projektet är öppet för alla (med undantag för galna yxmördare).

Den första som jag utsätter för detta är Susanna, min brevvän från Finland sedan några år tillbaka. Hon är född 1989. Eftersom vi talar på engelska är intervjun översatt (på lite knaggligt vis - men oj vad roligt jag hade!). Under intervjun märkte jag hur väldigt lätt det är att lura sig själv att tro att man verkligen är journalist. Halvvägs igenom detta kunde jag se mig själv med trenchcoat och skuggorna av tryckpressarna som skramlade bakom mig. Intervjun är rätt lång (för ordet begränsning är främmande för mig) och Susanna, en riktig bokslukare, berättar bl.a. om hur hon först stötte på Harry Potter, om favoritkaraktärer och om de finska översättningarna.

Tack Susanna för att du ställde upp!

Hej Susanna. Du har varit ett fan av böckerna länge, eller hur? Kommer du ihåg hur länge du varit det?

Jag kommer tydligt ihåg att vår lärare läste Fången från Azkaban för oss i skolan när boken hade släppts. Eller en del av den i alla fall. Jag kan inte komma ihåg exakt hur gammal jag var när jag började läsa Harry Potter-böckerna själv, men det måste varit ungefär vid den tiden. Jag läste en hel del när jag var liten (och gör fortfarande) och blev helt förälskad i böckerna. Jag tror jag måste varit elva eller tolv år gammal när jag började läsa Harry Potter-böckerna. Så omkring tio år nu.

Varför fann du böckerna så lockande då? Jag menar: då du först fick en Potter-bok läst för dig av läraren?

Den var så magisk. Berättelsen grep, på något sätt, tag om dig. Den var mycket intressantare än andra barnböcker som jag läste vid den tiden. Jag kan inte ens minnas andra böcker som jag läste vid den åldern egentligen, men Harry Potter har stannat.

Jag har läst i många artiklar, och det är en ofta återkommande punkt i många analyser kring boksviten, att Harry är en karaktär som vi alla kan identifiera oss med. Tycker du att det stämmer?

Jag tror att han är den typen av karaktär som är väldigt enkel att identifiera sig med, för många och skilda personer. Han är inte min favorit bland alla karaktärer, men han är en väldigt välskriven karaktär som jag finner sannolik. Han är någon som är vanlig som aldrig haft för höga tankar om sig själv, och plötsligt upptäcker han att han är någon speciell. Jag tror att på något vis är det något vi alla önskar av livet: att anses vara speciella och att tillhöra något.




Men det är inte bara Harry som är en välbeskriven karaktär, som de flesta läsarna känner till, utan alla karaktärer känns mycket genomtänkta (och är det också). De upplevs som levande, eller hur? Alla har en eller två personer som de ser sig själva i. Vem/vilka skulle det/de vara i ditt fall?

Tja, mina favoritkaraktärer är Sirius och Remus, och jag älskar familjen Weasley också - framförallt Fred och George och Mr. Weasley. Men den karaktär som jag identifierar mest med, eller gjorde som barn, var Hermione. För att jag gillade henne, jag var duktig i skolan och jag var påläst och jag läste en hel del. Och precis som hon, var jag rätt ensam och hade inte särskilt många vänner. Till viss del kan jag se mig själv i många karaktärer, det är flera som har vissa personliga egenskaper vilka jag delar (som Mr. Weasleys entusiasm och hur Remus alltid verkar känna sig som en outsider)

Jag kan förstå varför du identifierar dig med Hermione. Kommer du ihåg F.I.S.A, kampanjen som Hermione startade i femte boken för att kämpa för husalfers rättigheter? Hon har starka principer, och empati. Jag tror många känner igen sig i det.

Ja, och jag identiferade även med det. Just då var jag väldigt politiskt medveten för någon av min ålder, och jag beundrade Hermione för det hon gjorde.

Ja, hon är en bra förebild, va? Men om vi skulle prata om böckerna som en helhet – inte bara om karaktärena. Hur har din åsikt om böckerna ändrats egentligen i takt med att du vuxit upp? När du blir äldre upptäcker du nya aspekter; du börjar relatera till böckerna på annat vis. Vad lockar med böckerna idag?

Det är definitivt en skillnad mellan hur man ser på Harry Potter-böckerna som barn och som ung vuxen. Jag känner mig riktigt lyckligt lottad som har vuxit upp med bokserien. Varje gång nästa bok släpptes var den lite längre, lite mörkare, lite mer vuxen. Även jag var äldre. Nu ser jag mer serien som en helhet, nu när hela serien har publicerats och jag har läst dem alla mer än en gång. Jag kan uppskatta berättandet mer, och jag förstod för några år sedan att det är mycket mer än böcker för barn och tonåringar – att det faktiskt är superbt skrivna och att den där magiska världen vädjar till vuxna också. Jag håller den lika kärt som när jag var tolv år, men på ett annat sätt, med mer visdom och kunskap om världen. Desto mer jag lärt känna världen och Harry Potters värld, ju mer hänförd har jag blivit. Jag var 18 år när den sista gavs ut och jag läste ut den på en dag. Jag är ännu helt och hållet förtrollad av det jag läste.

Håller med. Många pompösa kritiker har skrivit gång på gång att Rowlings böcker är uselt skrivna… verkligen? Jag har stött på få romaner som gjort min fantasi så lycklig. Jag vet att detta kanske inte är enligt etiketten, men dessa kritiker borde sticka en trädgårdstomte upp… Hursomhelst. När du blir äldre börjar du upptäcka det trevligt instoppade teman som finns i böckerna. En av dessa är dödlighet, en annan är kärlek. Även självuppoffring (om jag minns rätt) är en. Är det mycket därför du gillar dem, eller ligger det tilldragande med böckerna hos skämten?

Jag tror att det första som ofta fängslar en i en berättelse, som drar oss till den, är det som finns på ytan: skämten, äventyren, den skära spänningen. De större idéerna landar långsammare, knappt så att du märker det. När du väl förstår boken på en djupare nivå kan du fullt ut uppskatta en bra berättelse.

Så visst – i Harry Potter var jag först lockade av äventyren, av magin och humorn. Sedan växte jag upp, och medan jag fortsatte att gilla den sidan av böckerna, fick jag en djupare uppskattning av dem på grund av de andra sidorna av böckerna.

Har aldrig tänkt på det. Låter rätt. Men för att totalt ändra ämne: vilken är din favorit av alla böckerna? Och varför?

Det är en riktigt svår fråga. Det var länge sedan jag läste de första böckerna, det måste jag erkänna. Fången av Azkaban har varit en av mina favoriter länge. Den har med min favoritlärare i Försvar mot svartkonster, och den har även med Sirius Black, som jag älskar. Jag älskar verkligen den sista boken, Dödsrelikerna, också. Kanske den också kändes till och med ännu mer speciell då det var den sista och därför hade jag en så stark relation till den (det låter konstigt, men du vet vad jag menar). Jag älskar dem alla, men om jag måste välja en, måste jag nog säga Fången från Azkaban.

Ha! Gillade det svaret för det påminde mig om ett svar som Rowling hade på samma fråga. Hon höll även hon den tredje nära hjärtat, på grund av just de karaktärerna. Remus och Sirius är fascinerande karaktärer.

De är också personer som betyder mycket för Harry. Sirius är, kan man saga, den enda familj han har kvar i den boken.

Och de har båda problem med ansvar från och till, eller hur? Sirius som aldrig riktigt växer upp. Lupin som känner för att fly i den sjunde boken, när han konfronteras med tanken att få ett barn. Nåja: det handlar om fler saker än ansvar i det fallet men det spelar, möjligtvis, ändå in.

Ja, de kämpar båda två med sina demoner, kan man säga, och ibland kan de vara rätt mörka karaktärer. Men det första jag tänker på i samband med dessa är deras godhet – hur vänlig Lupin är när vi för första gången träffar honom i boken, och hur Sirius visar sig vara en riktigt god man trots hur allting verkade. Självklart har de sina fel och har begått sina misstag, men det gör dem väl bara mer mänskliga, och jag gillar dem verkligen.

Älskar du filmerna lika mycket som böckerna? Vissa Harry Potter-fans ser filmerna som djävulens påfund. De tycker inte att filmatiseringarna gör dem rättvisa, har jag förstått.

Jag tycker väldigt mycket om filmerna också. Jag tror det är viktigt att förstå att de är två olika ting. De är inte lika bra som böckerna, men vem kunde inte älska dem med en sådan ensemble med fantastiskt talangfulla brittiska skådespelare? Jag har ofta blivit besviken på filmerna, men det är mest på grund av att jag läste böckerna precis innan jag såg filmen på duken och då upptäckte jag alla saker som saknades. Om du ser böckerna och filmerna som två separata delar, kan det sistnämnda vara väldigt underhållande. De två första filmerna påminner om sagor för barn och är äventyrsfilmer för hela familjen. När vi når de sista filmerna har allt blivit betydligt mörkare och hela stämningen har förändrats. Men ja, jag älskar även filmerna. Den sista filmen var en speciellt känslomässig upplevelse. Jag har aldrig gråtit så mycket på bio som då.

Kommer ihåg när jag var på midnattspremiären av Dödsrelikerna del 2: publiken grät verkligen. Kanske därför att det var den sista filmen. På sätt och vis sätter det punkt för Potter-epoken. Tror du att Harry Potter kommer bli en litteraturklassiker i framtiden? Kommer den att vara lika populär, trots att tiden har sin gång? För Härskarringen har det uppenbart gått, men ändå: den tar plats i en värld som är främmande för oss. Harry Potters värld hör delvis till denna värld, denna tid.

Jag hoppas det. Jag tror att det finns ingredienserna till en modern klassiker. Men det är bara tiden som kan utlåta sig om vad folk kommer tycka om dem om tio eller tjugo års tid. Åtminstone kommer de vara klassiker för oss som växte upp med Harry Potter. Det fick mig att tänka på vad Alan Rickman [Skådespelaren bakom Severus Snape] sade i en intervju, om hur han skulle läsa Potter-böckerna när han är gammal och sitter i en gungstol, och hur hans familj frågor honom ”After all this time?” och hur han svarar ”Always” [välkänt för alla nördar: repliksutbyte mellan Dumbledore och Snape].

Haha, nu fick jag en skrattattack. Men nu har jag en fråga till dig som finsk läsare av Harry Potter-böckerna. Hur är de finska översättningarna av böckerna? Exempelvis: i den franska versionen ändrar man Snape till Rogue. De norska översätter nästan rubbet när det gäller namn och platser (rumpeldunk istället för Quidditch). Ändrar det mycket i de finska översättningarna? Är flera av namnen ändrade?

Jag tror de har bytt namn på de flesta i den finska översättningen. Översättningen är ganska bra, dock. Den är riktigt uppfinningsrik och är fortfarande trogen till originalet. Den finska översättaren har gjort ett fantastiskt jobb och hennes arbeten är allmänt uppskattade i Finland.

Jag antar, dock, att så länge som översättaren behåller de roliga och intelligenta anspelningarna till myt och historia, och gåtorna som Rowling smart har gömt mellan pärmarna, blir det bra [men rumpeldunk? Verkligen?]

Vissa översättningarna är mer uppfinningsrika, dock. Snape (vems namn låter som snake) heter Kalkaros på finska, vilket låter som det finska ordet för skallerorm (kalkkarokäärme)

Favoritboken, finskt omslag

Åh, det var faktiskt rätt snyggt gjort! Och Snape är en stad i England, också, så det är varken en anspelning till myt eller någon knepig ordlek. Inget förloras.
Men om vi ändå talar om ord, får min sista fråga bli denna (till dig som är lika mycket av en ordnörd som mig): Vilket är ditt favoritcitat från Harry Potter? Har du något som du är speciellt förtjust i?

Förutom Snape-citatet som jag nämnde tidigare så finns det ett underbart citat som jag började tänka på nu, som kommer från den sista boken. Det är när Harry talar med Dumbledore, efter det som hände i Förbjudna skogen. I slutet av deras samtal frågar Harry om allt detta bara hände inne i hans huvud eller om det var verkligt, och Dumbledore säger till honom ”Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean it’s not real?”

Och där slutar vi intervjun lite fint. Klart slut och tack för intevju och drick honungsöl!

Redo för lite rumpledunk?

   

Mångbottnat Och Vackert

Att tro på Mr. Pip av Lloyd Jones

Jag tog upp Charles Dickens "Lysande Utsikter" en gång, på vinst och förlust, nyfiken över hur Dickens berättelser var; hur är karaktärerna tecknade och vad griper en med spänning när man läser någonting av honom?

Jag har endast ögonblicksbilder från boken kvar. En kyrkogård och kärrmarken som bredde ut sig bortom, och vattnet som grävde sig fram genom det. En tjuv och en ung pojke - var de en och densamma?

Lloyd Jones "Att Tro På Mr. Pip" fiskade upp minnen av boken, och speciellt "Lysande Utsikters" inledande ord som förekommer gång på gång genom hela boken, och tar nästan ton av en ramsa till slut för läsaren.

Ingen vidare lust har jag till att leka arkeolog och skingra bokens översta lager för att kunna diskutera vad boken berättar för den som tar del av den. Kärleken till en bok handlar om, tror jag, om den exakta tidpunkten då livet och berättelsen kan läggas över varandra som två pappersark. Den skall stämma överens till en viss punkt med det som livet handlar om för tillfället; vad som står skrivet, men berättelsen skall tillföra nytt och en öppning.
En bok är, naturligtvis, en väldigt personlig upplevelse.

Vissa av bokens teman är väldigt tydliga, andra har jag förvånat kommit till insikt med efter att ha läst ett antal intervjuer med författaren. Det är många ting i denna berättelser, och mångbottnad kan den nog kallas.
Det känns som en bok som man väljer till en bokcirkel eller bokklubb.
Den tar upp en verklig konflikt, som världen blundade för när den pågick, på ön långt borta runt Papua Nya Guinea, men samtidigt talar den på ett lugnt och sansat vis om abstrakta idéer (inte på något förvirrat eller kladdigt sätt). Det är en rörande och fascinerande bok i högform.

Huvudpersonen är Matilda, en femtonåring som bor på ön Bouganville med sin mamma. Ön verkar vara foglig att ge dem allt de som släcker deras törst, fyller deras magar och på andra vis stillar deras basbehov. Men kriget härjar på ön; en blockad har uppförts, och i ett avsnitt av boken frågar sig Matilda om världen skulle ägnat dem uppmärksamhet om de led svält.

En av de karaktärer som förbryllar den läsande mest är Mr. Watts som är lärare till barnen när konflikten drivit lärararna från ön. Den mystiska Mr. Watts som presenterar Mr. Pip för barnen, karaktären i boken "Lysande Utsikter" av Mr. Dickens.

Fyra ord om boken:
Engagerande, rörande, vacker och tankeväckande.

J.K. Rowlings Tal På Harvard

År 2008 framförde J.K. Rowling ett så kallat "commencement speech" på Harvard. Jag har ingen aning om vad den svenska översättningen må vara, men jag antar att det menas det där talet som man ger till studenter, som nu har knuffats till livets tröskel; som skall uppmuntras, få sig en och annan insikt i bagaget och lite hopp därtill.
Hennes tal är omkring 25 minuter långt, och uppdelat i tre delar på Youtube.

                     

Mitt favoritcitat:

“So, why do I talk about the benefits of failure? Simply because failure meant a stripping away of the inessential. I stopped pretending to myself that I was anything other than what I was and began to direct all my energy into finishing the only work that mattered to me. Had I really succeeded at anything else I might never have found the determination to succeed in the one arena where I believed I truly belonged. I was set free: because my greatest fear had been realised, and I was still alive and I still had a daughter, an old typewriter and a big idea. And so rock bottom became the solid foundation on which I rebuilt my life."

I väntan på...

Det sista slaget mellan ont och gott tar plats

14 Dagar Ren Harry Potter-Yra

Som många har jag minnet hur det var att vänta på Harry Potter; att få boken över disken i affären, att förväntansfullt vända första bladet mot en och sedan sjunka ner så djupt bland orden, den värld den frammanar, att man tror att en riktig person försvunnit från Jorden när denna dör med en menings tidsrymd på bladen.

På mina väggar sitter ännu Harry Potter planscher kvar på väggarna, på skrivbordet står en autograf från J.K. Rowling, i köksskåpen finns muggar med filmmotiven och om jag kollar in i mitt "skrymsle" finns ännu fler posters och tidningsurklipp; burkar med ugglor och klistermärken, nyckelringar och Gryffindor-fotoalbum. Och som klarast bevis finns en hel hylla reservad till Rowlings verk - engelska och svenska - samt böcker som invecklar, utvecklar, i mina bokhyllor.

Jag är en sann nörd.

I ett sömnstinnt tillstånd mitt i natten, i går kväll, präntade jag ner några funderingar på vad sagor är (som du märkt i mina blogginlägg, så är det att vara pompös inget som är främmande för mig):

"Fyra är en konsant. Om man adderar fyra med samma siffra får man åttan. Till skillnad från x, en variabel, kan vi lita på att den är bestämd, dess värde är oföränderligt. Fyran vill inte rucka på sig en centimeter [...] Mycket i världen är ett x som krumbuktar sig ut i evigheten, tycks det mig, därför gillar jag talet 4. Sjuan slår högre dock, för det är magiskt, fast det är en annan historia"

Harry Potter är talet fyra i många fall. Jag får exakt samma känsla nu som när jag var sju när jag slår upp en bok i serien; spänningen inför varje ny bok, varje ny filmatisering, verkar inte avta.

Om fjorton dagar skall jag gå på en premiären för sista filmen, Harry Potter och Dödsrelikerna, med många andra från Pottergenerationen.
När jag blir gammal, när jag har barnbarn om livet vill det, skall jag berätta för dem om Harry Potter-böckernas guldålder. Om jag så måste spänna fast dem kring min gungstols ben...´
Likaså kommer Harry Potter bli högläsning för alla som vill lyssna (och inte vill).
Jag har mycket att se fram emot på min ålders höst, om jag har turen att nå dit, för att plåga mina barnbarn med historier om Potter-hysteri och masspsykos vid Potter-uppläsning.

De sista två veckorna skall jag ägna åt Harry Potter i inläggen.
För som en sann idiot till Potter-fanatiker, kan jag enfaldigt nog bara tänka på en sak.

Som en zombie med tunnelseende.



Bild från sista filmatiseringen. Slutgiltiga striden på Hogwarts. Rafflande spänning; sorgligt farväl av en rad karaktärer.





En Boktrave Som Bryts Ned Med Tiden

Det känns som tiden är obegriplig. Fumligt försöker man behålla den inom händernas vidder, men den skvalpar och är oöversiktlig när man i ett lyckorus går genom dagen.
Den första sommarlovsdagen tog jag mig igenom i ett yrt tillstånd; att disponera tiden kändes svårt när det så plötsligt fanns så mycket av varan.

Det är sommarlov. De som gillar böcker slår upp en bok. De som gillar att cykla slänger sig upp på färdmedlet. De som känner att de måste cykla halar sig iväg ändå.

Jag tvingar mig själv till det senare nämnda men läsa, det är det som jag väljer. Boktravar staplar jag upp, och försöker bryta ner dem med vanligtvis inte det resultat som jag hade föreställt mig.

För en som älskar böcker kommer det alltid finnas för många av dem.

Nedan är en del av boktraven. Böcker som jag känt nyfikenhet inför då jag snavat över dem, böcker som jag rekommenderats:

Att tro på Mister Pip av Lloyd Jones
Jag får inte riktigt grepp om denna bok: men den sög mig in i en fascination nästan omedelbart. Jag har lyckats förstå så långt att en av de centrala karaktärerna är en ensam vit man kvar på en tropisk ö, långt borta från våra breddgrader. Befolkningen på ön är indragna i ett krig - än hänger jag med. Mr. Watts, den vita mannen, är en lärare som bestämmer sig för att läsa ur Lysande Utsikter av Charles Dickens för de krigshärjade barnen. Allt fler dras till klassrummet, de vuxna, för att höra berättelsen om Mr.Pip. Det verkar som detta är handlingen, i korta och ytliga drag. Förhoppningsvis har jag inte fått det alltför hårt virad om bakfoten.
Den skall behandla idéer som läsandets kraft, menade någon. Det fanns många teman som tilltalade mig i denna bok.

Filmen skall spelas in i sommar, med min favoritskådespelare, Hugh Laurie, i rollen som Mr. Watts. Ännu ett värdepoäng.

Ligger högst upp i min boktrave, om man tar bort lagret av böcker som jag läser för stunden.

IQ84 av Haruki Murakami

Förvirring. Vad handlar den egentligen om? Bara sammanfattningen av boken utmanade mina hjärnceller.

Här satsas det inte på de små sakerna i livet. Murakami bestämde sig för att skriva om sanning och tid. Om stora saker i romanform.

Murakami har en förmåga att förvandla verkligheten till en fantasi, men fortfarande en verklighet. Som två skikt som ligger ovanpå varandra.

För tillfället läser jag långsamt igenom Murakamis "Fågeln som vrider världen", och "Sputnik Älskling" väntar i hyllan.

IQ84 är i varje fall beställd, och snart kommer den ligga och blänga på mig samtidigt som den välvilligt ler, från den verkliga boktraven.

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare.

Kalla mig Paddington av Michael Bond

En uppmaning att någonsin nå slutet av boken.

Det finns många fördelar med boken, och en av dem är att varje uppslag har en bild. Detta är någonting många böcker saknar.

Text, text, text - men var är bilderna? Nej, personligen läser inte en bok om den inte har en massa högupplösliga bilder. Vad är Dostojesvskij utan 500 helsidors illustrationer, liksom?

Jag menar det faktiskt. Kanske inte just i fråga om huruvida Idioten skall ha bilder som sällskap, men att några illustrationer i vuxenböcker - innanför pärmarna - skulle förgylla läsupplevelsen.

Paddington är en bok som gör mig varm i magen. En godhjärtad björn som gillar marmeladmackor. Helt i min stil.

En gammaldags känsla och fungerar lika bra som en kväll med filmen Mamma Mia för att få dig att bli på gott humör.

Veckans Citat: Zadie Smith

"You hear girls in the toilets of clubs saying, 'Yeah, he fucked off and left me. He just couldn't deal with love. He was too fucked up to know how to love me.' Now how did that happen? What was it about this unlovable century that convinced us we were, despite everything, eminently lovable as a people, as a species? What made us think that anyone who fails to love us is damaged, lacking, malfunctioning in some way? And particularly if they replace us with a god, or a weeping madonna, or the face of Christ in a ciabatta roll--then we call them crazy. Deluded. Regressive. We are so convinced of the goodness of ourselves, and the goodness of our love, we cannot bear to believe that their might be something more worthy of love than us, more worthy of worship. Greeting cards routinely tell us everybody deserves love. No. Everybody deserves clean water. Not everybody deserves love all the time. "

- Zadie Smith, Vita Tänder

Hennes skrift är ett flöde; utan stopp flödar bläcket ut på sidorna och punkteras med snäva snärtar av pennskaftet. Om orden inte rinner ut ur hennes penna så tänker jag det som ett smatter. Det som länkar hennes språk samman är en entusiasm som tränger igenom alltihop. Och värme; i hur hon närmar sig personerna och beskriver dem helt och hållet. Från topp till tå.

Debuten hette Vita Tänder, i vilken författaren ägnar sig åt att beskriva de problem som man möter som invandrare i ett nytt land, och att dessa problem, är inte något som endast drabbar den som bestämde sig för att börja ett liv i det främmande landet. Historien hänger med; den drabbar ens barn. Hur många generationer krävs det för att blir assimlierad?

Vi är alla invandrare från början, oavsett hur långt tillbaka vi behöver leta oss tillbaka genom en knöglig släkthistoria, kom vi alla till en plats från en annan med en historia och ett leverne som präntades i det föregående landet. Huvudkarakärerna kämpar mellan Englands kultur och den i Bangladesh. Vad tar man sig an, vad kan man lämna - utan att förlora sig själv?

Det är så jag tolkade boken. Zadie Smith skriver smart - lagrerna är många och den är utmärkt för diskussion kan jag tänka mig.

Författaren föddes 1975 i Brent, England, dotter till en jaimaicansk kvinna och en brittisk man.

Ett litet roligt fakta för er riktiga ugglor till fans av brittisk komedi, kan nämnas i samband med Zadie Smith. Cambridge Footlights Revue - en typ av komediteatergrupp på universitet, ja, Cambridge - blev hon EJ antagen till. De som sade nej var de välkända engelska komikerna Mitchell & Webb. Denna klubb har även haft medlemmar så som Monty Python-gruppen samt Hugh Laurie (Dr. House) och Emma Thompson. Även ärkebritten Stephen Fry.

Antar att det endast är ett fan av brittisk komedi som dreglar upphetsat när dennes ögon faller på någon fakta som detta, men gott nog det.

Zadie Smith har även skrivit böckerna "Autografjägaren" och "Om Skönhet".

Den Flygoförmögna Fågeln Som Kastar Sig Ut Från Ett Träd

Detta är bilderna som tillhör blogginlägget om Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine; en bok om arter som är i farozonen att bli utrotade.

Den NORDLIGA TRUBBNOSHÖRNINGEN som man anar har utrotats i vilt tillstånd. Försök att få dem att få dem att reproducera i sin naturliga miljö har gjorts: i december 2009 transporterades noshörningarna med flygets hjälp från ett tjekiskt zoo till en nationalpark i Kenya. Man tror att det endast finns sju stycken kvar i världen idag av arten.



BERGSGORILLAN. Ståtlig och imponerande. Gorillan lever bl.a. i Virungabergen. En plats som ligger på gränsen mellan tre afrikanska länder. Enligt Wikipedia finns det ca 700 av denna art kvar. Kan mycket väl förstå varför Douglas Adams tillskrev arten mänskliga attribut: handen som nästan tankfullt vill klia hakan och hur hans/hennes ben trycker sig mot kroppen. Det är det vi kallar antropomorfism: vi ger mänskliga egenskaper, vanor, till ett djur. Adams verkar till synes ogilla att han jämför djur med människan - som att vi skulle vara hela skapelsens måttstock - men han finner det ändå vara något som det är svårt att undvika.





Denna varelse  kallas ASIATISK FLODDELFIN, eller Baijidelfin, men arten är antagligen utdöd. Den bodde (bor om det kanske finns några enstaka individer kvar) i Yangtze-floden i Kina. När moderna maskiner, moderna ting med väslipade käftar, drog genom vatten; i mängder och i flock, när fiskare blev mer effektiva, när man bestämde sig för att satsa på vattenkraft - fick delfinen problem. Alltför sent kom man på att delfinen skulle räddas och alltför många motarbetade det genom att bruka floden på ett oförtjänligt sett för delfinens del, och 2002 dog vem man tror var den sista individen, baijidelfinen Qi Qi.





KAKAPON, ugglepapagojan. Det finns verkligen många sidor nedpräntade om denna papegoja och den har fått uppmärksamhet på senare tid, vilket i alla fall är en en ljuslåga av hopp - liten eller stor - för en art på 124 individer. På ett mer personligt plan: den här fågeln talar verkligen till mig. Den anses vara en nyfiken krake som i tron att den kan flyga hugger sina klor i trädet, klättrar upp till en gren och kastar sig ut därifrån. När livsfara dyker upp i dess synfält, står den paralyserat kvar; rör sig gör den inte en millimeter. Den här blandningen av nyfikenhet och vad som liknar optimism - och den där nonchalansen gentemot evolutionen - är riktigt trevlig. Om jag skulle vara ett djur skulle jag antagligen varit en kakapo.

FLER DJUR ÄN SÅ FÅR JAG INTE PLATS MED, MEN BOKEN ÄR MYCKET LÄSVÄRD, INSPIRERANDE OCH SPORRANDE.