En Ny Början

Jag har bestämt mig för att avsluta denna blogg. Gymnasiet har tagit slut och jag bor nu i England, och är tvungen att fördjupa mig i akademiska böcker i så stor utsträckning att jag finner lite tid över till skönlitterära böcker.

Däremot kommer jag påbörja någon typ av annan blogg och antagligen byta språk till engelska, då det alltid har varit det språk som jag har föredragit att använda och eftersom det nu har blivit det tungomål som jag nyttjar mest under min vakna tid.

I någon form kommer jag dela med mig av mina upplevelser i Storbritannien där jag nu studerar en kandidatexamen på ett universitetet. Det skall bli spännande att skriva i ett nytt format, som kan matcha den nya form som mitt liv tog när jag flyttade till England.

Nu måste jag bara ta reda på hur denna form ser ut.

Återkommer snart.

Vill du studera på ett brittiskt universitet?

 

Mitt framtida universitet?

I september packar jag mina väskor och beger mig av till Englands gröna kullar för att stanna där i tre år. Ja... eller inte riktigt. Stället där jag skall slå mig ner är inte känt för prunkande växtlighet, utan för tät stadskultur, men resten är sant: jag åker till England med mina väskor för att stanna där för en tid framöver.

Till hösten kommer jag nämligen - med stor sannolikhet - att studera på University of Manchester. Utbildningen kommer resultera i en kandidatexamen vilket förklarar varför jag kommer stanna där i minst tre år.

När jag väl har kommit till rätta i den nya staden och på universitetet hoppas jag kunna berätta lite om mina upplevelser här på min blogg - dock kommer jag varva det med mina vanliga bokrecensioner.

Varför berättar jag detta nu redan? Jo, tanken är att jag redan nu kommer upplåta en fjärdedel av min blogg åt utlandsstudier. Jag skulle nämligen vilja delge lite av mina kunskaper i att ansöka till ett brittiskt universitet till andra som kanske har funderat på att göra det.

Förra året, när jag själv började min "universitetsprocess", ansåg jag att informationen om att studera i Storbritannien var väldigt bristfällig - för att inte tala om den som min SYO på skolan gav mig.
Därefter har jag nitiskt läst på själv om ämnet och jag har lärt mig mycket under tiden vilket har gjort att jag har fått, i alla fall, en viss inblick i ämnet som jag hoppas kan komma andra till nytta. Därför tar jag gärna emot hur många frågor som helst från personer som vill studera i England, men inte direkt vet hur de skall gå till väga.

Kanske du undrar hur det engelska skolsystemet ser ut? Hur fungerar det med kurser? Hur ansöker jag? Hur vet jag om jag har blivit antagen? Vilka är kostnaderna? Var kan jag ta reda på hur bra ett universitet är? Det är bara att fråga på! Jag skall försöka besvara och i annat fall kan vi klura ut det tillsammans.

Eftersom jag ännu inte har börjat på universitet är det fortfarande några moment kvar innan allting är färdigt inför min universitetstid i Manchester. Sålunda kommer jag blogga en del om de problem jag stöter på, men även om tidigare krångel som möjligtvis kan vara bra att tänka på om du själv skall ansöka till Storbritannien.

Hoppas att informationen här kommer vara någon till användning.

En Utmärkelse

 

Jag fick nyligen en utmärkelse av Matilda som ligger bakom den mycket läsvärda bokbloggen Matildas Läshörna. Blev självklart mycket glad över detta; alltid kul när någon läser vad man skriver trots att man så sällan uppdaterar.

Reglerna när man fått utmärkelsen är att giva sitt svar på nio förbestämda frågor samt skicka vidare till ytterligare fem stycken. Kan redan erkänna nu att jag inte har tid att följa och läsa så många bloggar som jag skulle vilja, så att fylla en kvot på fem kan bli knepigt. Speciellt även när man har i åtanke att säkert många av de jag läser - som Matilda - redan fått en utmärkelse av någon annan.

 

Här är mina svar på frågorna:

 

Vad ville du bli när du var liten?

Först ville jag bli bagare. Sedan ville jag bli journalist. Sedan författare. Därefter glömde jag författargrejen - jag ville bli arkeolog. Nu är jag nog fortfarande inte helt stor, men jag har ingen aning om vad jag vill bli.

Vad är du idag?

En nyfiken, frustrerad arbetsnarkoman till gymnasieelev i sista ring.

Vart vill du helst resa?

Till Antarktis eller något annat ställe där man kan stöta på pingviner. Jag har alltid gillat pingviner.

Var ser du dig själv om fem år?

Antingen har jag flyttat tillbaka till Sverige efter mina studieår i England eller så kanske jag har stannat där för att studera en Master-utbildning. Eller så kanske jag befinner mig djupt in i någon djungel och lär mig något halvt utdött språk. Jag spekulerar vilt.

Rött eller vitt?

Om det gäller vin föredrar jag vitt. Om vi talar om färger gillar jag rött - tycker det är roligt att klä mig i starka färger och om jag bär vitt är det snart grått. Det är någonting intensivt med rött dessutom, som jag gillar.

Sommar eller vinter?

Vintern. Jag gillar mörkret och kylan. Och tystnaden som snön sänker över omgivningen. Som att man gömmer sig under ett täcke.

Skog eller hav?

Absolut havet. Bor granne med det - jag har svårt att kunna tänka mig att bo på ett ställe under en längre tid där jag inte gör det.

Vad gör dig ledsen?

Rent "gråta"-ledsen gör mycket att tårarna börjar rinna för mig. Bara att se på en dokumentär på TV. Jag tror att jag blir ledsen av orättvisor, för att sammanfatta kort. När folk lever under förhållanden som de inte borde leva under, både i närheten och längre bort.

Vad är det bästa du vet?

Att umgås med de jag tycker om och berättelser. Och att äta mat och dansa (oftast inte samtidigt).

 

JAG SKICKAR VIDARE TILL DENNA:

BokNea - Jag tror jag har givit henne en utmärkelse tidigare, men hon förtjänar ännu en. Brukar ta en titt på hennes blogg ungefär en gång i veckan. Jag gillar hennes behagliga och mycket trevliga språk som gör det enkelt att följa hennes tankegångar. Hon skriver om ungdomsböcker, tar en sväng förbi klassiker med pennan för att sedan skriva om "nördkultur", såsom Doctor Who. Intressant och mycket läsvärd blogg!

Det karismatiska kvicksilvret

Biografin om Freddie Mercury (Freddie Mercury: den definitiva biografin av Lesley-Ann Jones) var den första i sin kategori jag någonsin har läst från första till sista ord. Om man skulle märka den med en klistermärke för att förmedla dess kategori borde det nog stå "rockbiografi" på den. En rockbiografi är den med rätta, men den är även ett försök till ett porträtt av en person. Och i båda bemärkelserna - rockbiografi och personporträtt - fann jag mig verkligen gilla denna bok.

Tonen och språket i boken var kanske vad jag hade tänkt skulle uppenbara sig när jag slog upp pärmarna. I alla kapitel finner man kilovis av artistnamn och musikdetaljer, som säkert skulle få mig att bli imponerad om jag visste vilka prestationer som döljer sig bakom namnen. Nu råkar det vara så att jag har rätt bra koll på musik, men är inget proffs eller riktigt passionerad, så jag låter mina ögon röra sig lite snabbare över dessa passager. Allt däremellan detta är dock läsning som binder mitt intresse till sig. Boken är skriven med lätt hand och språket är både effektivt och passande för den historia den berrättar. En amatörmusiker sade en gång till mig att de i denna bransch har ett speciellt sätt att kommunicera och kanske det är detta som författaren, Lesley-Ann Jones, kanaliserar i hennes musikbiografi. Förutom att ge en god inblick i Queen-sångarens karriär, erbjuder den en viss förståelse för hur saker är i musikvärlden. I alla fall under 70-90 tal.

Den bild hon ger av den världskända rocksångaren är balanserat, om än inte alltför närgånget. Visst berättar hon om Mercurys barndomsår, men denna del av hans liv har utarmats på ett väldigt kort kapitel. Det kan mycket väl vara så att författaren känner att hon borde utelämna det i förmån för hans senare karriär, men till största delen tror jag det beror på en brist på material. Freddie Mercury, eller Farrokh Bulsara som var namnet som gavs till honom vid födseln, höll ofta munnen stängd när det kom till det privata. Denna avsaknad på material är nog vad som gör att porträttet, i slutändan, känns lite distanserat. Visst har hon lyckats måla en bild, genom många vänner och kollegor och familj till Freddie, som visar upp både hans ljusa och mörkare sidor, men vem var Freddie/Farrokh egentligen (jag antar det är någonting som hans familj och vänner också har frågat sig)? Av någon anledning känns det som jag har bekantat mig med hans scenpersonlighet. Men vem kan egentligen förneka att det var en del av Freddie? Kanske är denna fråga om vems liv man försökt läsa sig till någon man ställer sig efter alla biografier man har läst. Och har det egentligen någon betydelse, när vad som utspelar på sidorna ändå, på någon nivå, griper tag i en?

Så vem skulle jag rekommendera den till? Jag vet inte om jag skulle drista mig till att säga att även funkar för icke-fan av Queen och Freddie Mercury. Trots att jag knappast skulle kalla mig ett fan som klistrar mig mot scenkanten älskar jag deras musik och var smått fötrollad av Mercurys scenpersona innan jag hade tagit mig igenom denna biografi. Queen-sångaren, som mötte döden 1991 på grund av en lunginflammation till följd av AIDS, var en motsägelsefull man. Jag tror denna mystik drar till sig många fler människor än bara beundrarklubben, men - såklart - ett visst mått av Queen-svärmeri kan ju i alla fall hjälpa på traven.

Som slutord säger jag att om jag skulle rekommendera bara en musikbiografi att läsa i år, skulle mitt val falla på denna. Kanske ger det faktum att detta är den enda bok jag har läst i den kategorin min kommentar föga värde.

Här visas verkligen hur trollbindande karismatisk Freddie Mercury kunde vara när han var vid liv genom att få hela publiken att härma varenda stavelse han yttrade. Även ett fint exempel på att Mercury kunde konsten att sjunga live utan att låta som en överkörd sköldpadda.

Felet Finns Hos Stjärnorna

Jag har nog en gyllene trio bland de ungdomsböcker jag har läst i år: The Perks of Being A Wallflower, Stargirl (mer om den senare) - och The Fault in Our Stars. Dessa tre böcker lyckas på ett fint sätt närma sig de stora ämnen som de tar sig an och alla har, på sina speciella vis, påverkat sina läsare genom dem. De är tre böcker som, liksom god litteratur gör, stannar kvar långt sedan de sista orden sopats bort från dina grå celler.

Så vad är denna The Fault in Our Stars? I Sverige existerar den under täckmanteln "Förr eller senare exploderar jag". Jag föredrar den engelska titeln. Faktum är att den smått poetiska engelska titeln är ett del av ett citat som ristades av William Shakespeare:

"The fault, dear Brutus, is not in our stars, / But in ourselves, that we are underlings"

Jag klurar fortfarande på vad John Green, författaren till The Fault In Our Stars, menade med den titeln, men funderingar på den svenska kan jag redan lägga åt sidan. I detta fall tycker jag det är skillnaden mellan en bra titel och en mindre bra sådan.

Vilka personer dyker upp under bokens gång? Huvudpersonen heter Hazel, hon har cancer som förr eller senare kommer klippa av hennes band till livet. Den andra viktiga personen är Augustus, han har haft sjukdomen och den avskiljde hans kropp från det ena benet. Deras vän heter Isaac, hans syn har nästan helt berövats av samma sjukdom som hemsöker hans vänner.
Det är inget fantastiskt sammanträffande, det att cancer går att finna i alla deras kroppar. De träffas alla i en stödgrupp för cancersjuka där man skall dela med sig av sin historia, någonting som den osentimentala Hazel bara gör motvilligt. Isaac verkar vara av samma åsikt - deras huvudsakliga kommunikation under dessa möten är suckar och himlande ögon. När en dag Augustus kliver in i the literal heart of Jesus (deras möteslokal i en kyrka) börjar historien verkligen blåsas till liv och bokens nav är bandet mellan Hazel och Augustus.

“That's the thing about pain...it demands to be felt.” 

Varför skall man läsa denna bok? Är det inte som att sjunka djupt ner i depp tills man bara ser en panna över ytan? Ja, faktiskt vrider den om hjärtat så många gånger så att syretillförseln försämras till den grad att du måste få hjälp av närmaste plastpåse och kalldusch medan du hyperventilerar ut din ångest.
OK, jag överdriver. Visst är den sorglig så att det känns som att hela din hals drar ihop sig men trots att boken handlar om död skulle jag säga att romanen angriper död på ett ofta osentimentalt sätt. John Green fumlar sällan med pennan och skriver ner något melodramatiskt. Jag gillar det för det gör det betydligt mer uthärdligt att läsa.

Denna bok, som jag sade i inledningen, är en av dem som påverkar människor. Boken ledde in mig på tankar om döden, vilket kanske inte är särskilt upplyftande (för mig innebar det ångest) men när vi tänker på livets ände tänker vi ofrånkomligt på livet själv. Döden ger livet en riktning.
Så långt räcker min filosofiska talang - jag var inte särskilt bra i den kursen i skolan - men det får bli de sista orden innan denna menings slut.

 

“My thoughts are stars I cannot fathom into constellations.” 

Vi Promenerar i Luften (En Julsaga)

Detta är en "simpel" julhistoria. Jag vet att julen har passerat men jag försöker behålla den ett tag till genom att tipsa som denna vackra historia, berättad mästerligt i en animerad film från 80-talet. Liksom boken innehåller filmen inte en enda replik. Via ögon och öron når berättelsen mottagaren.

Själva historien är vad man kanske skulle kalla "simpel", men ändå är det dessa till synes enkla historier som oftast rör en djupast, finner jag. Att berätta en hel historia med några få streck är en bedrift, helt enkelt.

Huvudpersonen i denna drygt 20-minuter långa saga är en pojke. Det är nära jul och snön har fallit på marken så Pojken (vi kallar honom så) formar en snögubbe värdig att vinna en snögubbetävling, om en sådan skulle existera i hans hemtrakt. Efter drömmens inträde väcks snögubben till liv och Pojken och denna upplever fantastiska äventyr; från en nyfiken tur genom Pojkens hus till en flygfärd, snöhand i människohand, över kalla vatten och snötäckta kullar.

Denna sistnämnda scen visas i klippet ovan och ackompanjeras av en julsång som skrevs speciellt för denna animation. Jag tror det är en av de bästa scener jag någonsin sett på film.

Illustratörens namn är Raymond Briggs. Den bild som formar sig i huvudet av hans person efter att ha läst en intervju med honom i Independent är av en butter man som gnisslar tänder varje gång hans skapelse dyker upp i rutan - ja, bara så fort en påminnelse om julen dyker upp i form av en snöflinga på hans fönsterbräde. Han vann mina sympatier hursomhelst, trots att jag älskar den historia han har tecknat med sina pennor. Det är oklart huruvida mycket han brer på sitt missnöje för journalisterna - om så är fallet ökar det bara min respekt för honom.
Förutom denna historia har han skapat flera illustrerade böcker för vuxna.

Long Live Picture Books!

Varför jag skriver på engelska, se här

Sometimes I wísh I could climb into a picture book. One of those books that contain lots of friendly pictures where the drawings don't resemble life at all. Where proportions don't matter; heads are too big, bodies take the shapes of pencils and hair is coloured brightly pink.
Here in the world of picture books, playfulness rules and if bad things occur, they appear slightly kinder than they would do in a novel where no illustrations could be found.

One of my absolute favourite illustrators of books is Quentin Blake, well-known for his literary partnership with Roald Dahl. The characters which he conjures with his pen is infused with happiness and seems to buzz with energy when you look down on the page. In combination with Roald Dahl's imaginative stories, you get this sense of that the world is a more eccentric place than you get the feeling of as eat your breakfast on a Sunday morning.

And I really think we need that and we require it in larger doses as we age - there's a beauty in mystery and glimpses of wonder in everyday life. You just need to find it in the heart of the small things that life offers you.

One of these things that make my heart tingle from happiness is Pindippy. This is a website, a couple of video series, a couple of designed T-shirts and art, all made by Jessie Cave. You will definitely recognise this young woman - she played the role of Lavender Brown in the Harry Potter series. She both writes and acts in the series which she has created, a low-key web comedy whose humour you might connect with The Office. The jokes don't shout - they can just be a certain way of pronouncing a word or a slight rise of an eyebrow.

While, to be honest, I think the video series isn't as funny as it could have been - at the moment - her art is interesting and hugely attractive. The illustrations and style of hers are what impress me the most - and the enthusiasm and ideas that can so clearly be seen in them. Just like a really good illustrator, she succeeds in designing a universe where everything is soft and colourful, where troubles are few.

An extra note to all the book lovers: she has made a special web series which main focus is a book club.

Watch a Pindippy video here

 

Något Okonventionell

Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson

Det är riktigt roligt att klättra in i en bok, svinga sig runt bland meningarna och orden, på samma sätt som du gjorde när du var åtta år yngre. Jag skulle inte säga att allting ser likadant ut här bland enkla, men färgsprakande, meningsbyggnader, som när jag var tio, men historien omsluter mig fortfarande med värme och drar fortfarande till sig mitt intresse. Om något tycks Nick Sharratts illustrationer fortfarande försöka hoppa upp från sidorna och blinka lite mot en, när de slingrar sig runt texten i Jacqueline Wilsons fina böcker för barn.

Hennes bok "Den tatuerade mamman" är ett gott exempel på en bok där ingen åldersgräns skall appliceras. Det är, kort sagt, en bra bok.

Dolphin och Star är vältecknade karaktärer - av såväl författare som illustratör - och deras mamma är även hon en komplex karaktär, som bokstavligt talat, drar till sig blickar. Mamman med det röda, lockiga håret. Mamman utan stickade koftor. Men framförallt, mamman med tatueringar. Bilder som slickar sig runt hennes armar och omsluter ben och rygg i färgljus.

De två systrarna, den yngre Dolphin och storasyster Star, vet att deras mamma är annorlunda. Det är dock inte kroppskonsten som får dem att använda detta ord för att beskriva sin mor i första taget. Nej, det är de hastiga, tanklösa, infallen - som när hon bestämde sig för att baka kakor som skulle räcka till ett mindre kompani, trots att en vällagad middag är sällan förekommande på familjens bord. Det är också krascherna på kvällarna, då mamman sätter punkt för dagen med en flaska sprit och döttrarna betraktar hennes avslagna form på köksbordet.

Det finns inget lagom när det gäller Marigold, deras mamma. För systrarnas mamma är manodepressiv.

Boken handlar mycket om att växa upp med en förälder som har en psykisk sjukdom. Att växa upp med någon som ofta inte får vardagen att gå ihop. Marigold vill vara en mamma som är där för sina barn, men hennes sjukdom gör det svårt, och någon behandling för den vågar hon inte ta emot. Star, storasystern, reagerar som man kanske förväntar sig i denna situation: hon blir en mamma, och en trygghet, för hennes yngre syster Dolphin. Och Dolphin tampas med dålig självkänsla som växer till en gnagande avundsjuka, när plötsligt en ny värld öppnar sig för Star, en värld som egentligen inte bjuder in henne, Dolphin. Star har hittat sin pappa.

Berättelsen har Jacqueline Wilson skrivit för att bringa fram känslor ur dig: ilska, frustration, medömkan, ledsamhet, glädje... och för det mesta känns karaktärerna och situationerna varma och verkliga. De få gånger allt känns lite krystat eller osannolikt blir man småarg på grund av hur synd det är på en för övrigt väldigt bra bok.

Ett av de viktigaste saker som boken försöker säga till en, som jag tolkar det, är att det att vara konventionell eller "som andra" inte är någon garant för att det skulle vara det bästa eller på något vis rätt. Wilson vill säga att livet är mer komplicerat än så, och ger en djupare bild av det avvikande. Trots att Marigold inte alltid gör det som en mor skall göra, är hon ändå världens bästa mor till Star och Dolphin.

På något vis symboliserar en tvåbarnsmamma som fått fantasifulla figurer inristade på sin kropp, just detta.

P.S. Om man vill veta mer om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det också benämns som, rekommenderar jag engelska komikern Stephen Frys dokumentär "The Secret Life of the Manic Depressive." Mr. Fry är själv manodepressiv, och dokumentären berättar på ett intressant, och starkt sätt om hur det är att leva med denna psykiska sjukdom. Att ha sett dokumentären innan hjälpte mig att förstå lite av Marigolds beteende.
 

En Wallflower

The Perks of Being a Wallflower (Wallflower - konsten att titta på) av Stephen Chbosky

"And I thought that all those little kids are going to grow up someday. And all of those little kids are going to do the things that we do. And they will all kiss someone someday. But for now, sledding is enough. I think it would be great if sledding were always enough, but it isn't. "

Vem är du i skolan, vem var du i skolan?
Är du den populära? Den som hänger med de populära? Den som är i en liten mindre grupp som inte syns så mycket? Är du utanför? Är du den originella, kreative personen?
Eller kanske är du en wallflower, som Charlie? En wallflower; en människa med skarp iakttagningsförmåga men knappast den som hamnar i allas blickfång. Liksom stryker kring väggarna men registrerar allting som händer i mitten av rummet.

Om jag skulle rekommendera en bok att läsa till en tonåring (och nu är jag ju det själv, som det råkar vara) skulle det vara denna titel som jag skulle nämna utan mer en någon sekunds betänketid.
Om det är en bok som jag verkligen tror kan hjälpa många tonåringar - även fast de kanske inte känner att de rimmar med Charlie på alla vis - är det just Stephen Chboskys klassiska ungdomsbok som jag tror skulle kunna åstadkomma detta.

Jag har funderat på att det antagligen finns väldigt väldigt många ungdomsböcker som beskriver samma problem som Charlies. Och att när man läser om bokens handling kunde det vara en av tusentals andra romaner som riktar sig till tonåringar som försöker finna sin plats i världen.
Men sedan tänkte jag att det egentligen inte är problemen i sig själva som är det viktiga, utan det är just hur man tar sig an dem. Chboskys roman skiljer sig från många på den punkten.

För trots att Charlies liv är ordentligt svårt största delen av tiden, blir det aldrig att vi får följa en levnadstrött femtonåring med avsky till allt och alla. Charlie har en fin syn på omvärlden och ger alltid en tanke åt andra människor. Det är inspirerande, men aldrig overkligt eller helgonlikt beteende från Charlies sida. Han bara bubblar av kloka, enkelt formulerade, funderingar som vi kanske alla har tänkt någon gång när vi suttit för oss själva och filosoferat kring de som passerar, det som har hänt och det vår blick intar.

"Sometimes, I look outside, and I think that a lot of other people have seen this snow before. Just like I think that a lot of other people have read those books before. And listened to those songs.

I wonder how they feel tonight."

Kort sagt är handlingen denna: Charlie skall börja high school. Bästa vännen har nyss tagit självmord och han förstår nu att tomma korridorer är antagligen vad som väntar honom på nya skolan. Mycket riktigt är det ensamma luncher och utflykter i korridorer, och då och då något samtal med den engagerade läraren Bill som blir verkligheten på nya skolan, tills dess han träffar Sam och Patrick på fotbollsläktaren. Sam och Patrick är plastsyskon, äldre än honom, och de som gärna tar plats i mitten av rummet. De drar med Charlie in i en värld av vänner, droger, sex etc. etc.

Tro inte nu att det är att romanen fortsätter på detta sätt: Charlie ändrar sig för att få vara med i gänget, börjar med hårda droger och går med på relationer som han inte vill, men förstår lyckligtvis under bokens sista kapitel att han var bra som han är, och säger följaktligen adjö till Patrick och Sam.
Denna bok är mer än så.

Som författare måste det verkligen vara fantastiskt att veta att sin bok har givit många läsare, varhelst dessa befinner sig i världen, en droppe varm lycka för någon sekund, en kort stund av igenkänning då ens problem tycktes väga lättare. Då skulle jag som författare känt mig lycklig.
Att känna att vi alla någon gång våndats över samma sak (även fast vi logiskt sett vet det, kan känslorna inte alltid fatta), och känna att det är OK, är en fin känsla.

Snart kommer filmen ut som baseras på boken. Med manus och regi av bokens författare. Har någon annan läst denna bok? Påverkade den dig?

Den Stora Vänliga Jätten Dahl

Del 1 av 3. En svit i tre delar om den makalösa författaren.

Denna man är nog en av mina favoriter bland alla dem som försörjer sig med hjälp av en penna och en redig fantasi. Det är inte bara det att de världar han målar upp lockar och att hans hisnande historier överför färg på ditt liv, det är även människan bakom Matilda och Kalle och Chokladfabriken som inspirerar.

Roald Dahl verkade nämligen ha ett barns nyfikenhet och spontanitet sprittande i kroppen tills den dag hans liv nådde dess ände (trots familjetragedier), och det tror jag är få förunnat.

Givetvis har nog detta letat sig in i hans böcker. På något härligt vis tycks äpplen bli rödare och saftigare om han vidrör dem med pennspetsen och, för mig, tycks allting mer hoppfullt och fantastiskt efter att ha spenderat någon timme med någon av hans hjältar, eller till och med några karaktärer från den andra sidan av spektrat, som Herr och Fru Slusk.

Kanske på grund av att hans böckers goda fantasi får medhjälp av en dos humor och spetsas av en väl tilltagen nypa svärta, så finns det få bättre lyckopiller än Roald Dahl. Det är en fin blandning som är hans recept på succé, och det ännu finare är att Mr. Dahl aldrig ser ner på barnet: han plirar mot sina läsare ansikte mot ansikte med ett okynnigt leende. Utan någon känsla av att det är framtvingad glättighet eller ett försök till att slå en pekpinne över näsan på någon.

Min förtjusning och hängivenhet till hans böcker har inte förändrats ett dugg sedan dess jag var sju, förutom det att jag idag läser dem på deras originalspråk istället för på svenska. Illustrationer kräver dock ingen översättning, och Quentin Blakes teckningar passar som hand i handske med Dahls stil.

Ja, jag beundrar Roald Dahl och jag strävar efter att i alla fall försöka närma mig livet med samma iver och nyfikenhet som den två meter långa författaren gjorde.
Den mannen som en gång efter ha nattat sina två döttrar, gick ut i den kalla kvällsluften och ställde en stege upp mot deras sovrumsfönster. Han styrde därefter sin långa gestalt mot stegen, utrustad med en bambukäpp, och klättrade tyst uppåt. Väl uppe sköt han långsamt in denna bambukäpp genom döttrarnas sovrumsfönster. Den äldsta dottern upptäckte bambukäppen och hörde ett mjukt blåsljud som ackompanjerade den. Hon visste det var hennes pappas påhitt.
Hur visste hon detta?
Jo, för innan sängdags hade hon berättat för sin pappa om hur jobbig skolan var för tillfället.
Han hade svarat med att berätta om ett magiskt pulver som blåses in genom fönster och "absorberas av din hjärna och kommer få dig att drömma starka drömmar som kommer förändra ditt tankesätt.".
Detta var fröet till boken The BFG (Big Friendly Giant).

Denna lilla episod som berättas av hans dotter Ophelia i The Roald Dahl Treasury gör mig varm om hjärtat, för dess uttryck av kärlek och att leva livet till fullo. Och det kan inte bli bättre än så.

Just Kids: Liv, drömmar, konst och New York

Just Kids av Patti Smith

Om boken.

 

Vilken underlig bok. Utrustad med knytnävar och med ett skört hjärta.

Den tycktes vara halv iögonfallande till en början, var hypnotiserande och stimulerande från mitten för att sedan skalas av på skinn mot slutet. Blödande och öm.
Arg men mjuk.
Stålögd men naiv.

Boken var aldrig livlös. Den andades, den rörde på sig, den sög in en på gatorna i mörkret och lät en promenera in i vita avskalade rum; den gjorde ens öron lyhörda för känslorna som den försökte förmedla och den väckte tankar.
Det var inte förrän jag hade nått de sista sidorna dock som jag verkligen tyckte att den hade den där poesin som Johnny Depp talade om på framsidan. Om nu poesi är när livet verkar större när man lyckas att beskriva någonting förankrat med verkligheten med sådan styrka att det verkliga nästan kan te sig som en saga.
Jag vet inte, jag.

Boken handlar om Patti. Om hennes själsfrände Robert Mapplethorpe. Fast mest om dem tillsammans.
Boken beskriver två liv vilka lyser starkt av envishet och förtroende. Ett förtroende till varandra, såklart, men också till sina drömmar och tron till sin egen förmåga. Och ihärdigheten som följer därtill som gör att de kan vänta länge på det de så gärna vill ha av livet.
Två modiga människor. Två naiva människor. Två passionerade människor. Två konstnärer.

Och en hel del färgstarka människor som utgör en del av bakgrunden och en pulserande miljö som buktar och bänder sig med droger och kreativitet liksom sjuder av rörelse på bokantikvariat och caféhak.

Så mycket som jag inte kan besöka - och inte bara för att det inte är 70-talet längre eller för att det är en lång resa till New York.

Jag kan  bestämma mig för att se världen ur andras ögon ett tag. Och när man tar tillbaka sin egen syn kanske man vill justera.

Jag tror jag minns den här boken. För den påminner mig om att man inte skall skapa sig själv anledningar att ångra livet.
Patti verkade göra detta så få gånger.   

Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Orden Kvävs Innan De Tar Form

På Västfronten Intet Nytt av E.H. Remarque

Det känns redan nu som att denna recension kommer bli en av de kortaste jag har präntat ner.
Det känns överflödigt vad jag än försöker att säga. Som att man försöker beskriva någonting som den andra personen ser framför sig mycket klart och tydligt.
Så många ord har använts genom åren för denna klassiker.

Remarque lyckades kapsla in kriget i orden men det går längre än så då orden inte känns avskilt och svåra att gripa tag i. Om han beskriver något smutsigt får man en förnimmelse av lera som trycks mot ens egen ansikte. Man känner hur stövlarna fattar tag i den grumliga botten av en krater och hör hästarnas skrik som blåser ut alla andra ljud i världen. Fast det är bara det fysiska.
För boken sticks in i hjärtat när man läser den och just detta skapar en bättre förståelse - tror jag - en vad någon paragraf i en historiebok någonsin gjort. Orden ligger och guppar på sidorna i historieböckerna men här tränger det ut och tränger sig in och vrider om.

Oj

Jag ramlade nog av stolen. I tanken gjorde jag i alla fall det.
För det första var jag väldigt osäker på om någon ens läste min blogg.
Ja - det må låta som maskerad blygsamhet, och faktum är att ingen kan ju motbevisa att det är just det.
Fast å andra sidan: när jag skriver för mig själv endast känner jag mig bekväm i mitt skrivande, på samma vis som en larv söker skydd i en kokong.
Det är ett trevligt tidsfördriv. Och det finaste med det är att det finns inget mål att sträcka sig mot. Det handlar inte om att sträva efter att bli en fjäril.
Det är det jag gillar med att skriva.
Men nog om det.

För det fanns visst några som läste min blogg. Detta gjorde mig så glad att jag drog upp läpparna i ett leende. Blev riktigt varm från mage till hjärta.
Jag fick en Liebster Blog Award av Bokmilaskogen . Tack!
Samtidigt får man lite dåligt samvete för jag är dålig på att kontinuerligt läsa bloggar - det känns som det sällan händer att jag slår mig ner dagligen eller en gång i veckan. Det kommer i stötar.
Det var ändå relativt enkelt att plocka ut just den handfull bloggare som skall överräckas en Liebster Blog Award. För jag har en trevlig bunt med bloggar som jag ständigt brukar återkomma till.
De är som följer:

BokNea: Den är verkligen trevligt skriven. Ett bra bevis för hur trevligt skriven jag tycker den är, är det att många av böckerna är inte den typen av böcker som jag skulle välja själv att läsa - men som jag ändå gärna läser om bara för bloggen är så trevlig att besöka. Kanske jag använde ordet "trevligt" en gång för mycket - men där trodde du fel.

Amelies Boktips: Intressanta ämnen på bloggarna, snygg design och känns välkomnande helt enkelt. Var nog en av de första bloggarna jag började läsa.

Matildas Läshörna: Hon skriver om böcker som jag är intresserad av på ett fint och bra sätt. Alltid mycke intressant att läsa.

En Bok Från Världens Alla Länder: En sådan kul idé. Mycket grundligt och väldigt lärorikt.

Bokmilaskogen: Och slutligen tillbaka till hon som gav mig den. Då jag på senaste inte haft mycket tid till att vara bloggaktiv, har det inte blivit av att läsa mycket av den ännu. Men det jag har sett verkar vara precis min smak vad gäller böcker. Jag gillar både namnet och designen dessutom.

                                                       

Veckans Citat: A. A. Milne

"När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig."

A. A. Milne   

Hetta utsöndrar kvalmighet

Hetta av Ian McEwan
Boken ledde mig in på en väg som var mig bekant; det torra, det precisa, den närskådande. Den verkade lovande.

Det var inte förrän jag tagit mig igenom hälften då den började kännas jobbig. Sidorna blev fuktiga och atmosfären började sluta sig kring en och avgav kvalmighet. Utsöndrade samma svettiga och ohälsosamma känsla som karaktärens missbruk av skilda slag. Hans växande omfång.

Och den sista sidornas amerikanska luncher: frityr och bringa i alltför stora portioner.

Jag säger att vägen som boken slog in på verkade bekant. Svagheter under lupp kände jag igen från författarens Chesil Beach och vetenskapen som upptog en del av språket och berättelsen lärde jag känna i början av McEwans Lördag.

Beard är sannerligen en osympatisk man. Och det har inget att göra med hans omfång, inget att göra med hans missbruk - såvida inte hans lögner och slutna ögon kan räknas som det. Han färdas aldrig bort från dessa två ting, varken av tvång och absolut inte av egen vilja; hans bedrägeri fortgår och passivitet har blivit en vana.

Beard, nobelpristagaren, är en äldre man som lever med inbillningen att framtiden klarar upp otrevliga problem till hans fördel. Han tror sig kunna lämna obehagligheter i hans liv på köksbänken, vända ryggen till och gå ut. När han är tillbaka förväntar han sig att de är försvunna.
Beard är en man som jag hade väldigt svårt att gilla ur någon vinkel. Han är en narcissist. Han är en girig gubbe samtidigt som han är ett naivt barn (och det är att säga rätt mycket eftersom jag som skriver detta är närmare barn än vuxen större delen av min tid).

Dock kan sägas att han har en makalös fantasi. En fantasi som hostade fram stoff till Nobelpris. En sådan fenomenal fantasi att han kan svälja hela den värld han har ljugit ihop med hull och hår.



Föfattaren

 Ändå var boken, i slutändan, mer snyggt skriven med en del gripande idéer än något annat. Det kändes som McEwan lät pennan fokusera på fel saker. Jag blev inte förvånad av det Beard gjorde längre och därför kändes det långtråkigt när historien satta fokus på hans problem i vardagen.

Klimat var dock en intressant sammanstrålningspunkt i boken. Och några kapitlen beskrev en väldigt komisk miljöresa till Svalbard från den svårflörtade professor Beards synvinkel.

Boken försatte mig i antingen skratt eller ilska från första till näst sista meningen.
Märkligt nog slutade det med att jag tyckte synd om huvudpersonen, vid den sista meningen.
Missta mig inte: jag hyser agg mot honom fortfarande.
Är det motsägelsefullt?

Hetta syftar antagligen till Beards försök att lösa miljöfrågan som rör energin. Kan vi utvinna energi ur vatten?
För mig verkar de tala om den kvalmiga heta luften som samlas kring huvudpersonen (i bildlig mening). Den verkar syfta på känslan som boken lämnar efter sig.

Språk

Utanför fönstret har mörkret sugit in allt i ett enda andetag och jag vill skriva.

Det kan ångras, på morgonen, när solen har gått upp och allt ter sig annorlunda när man ser kanter och udder, fläckar och vrår, som natten dämpade.

Blandade boknyheter.

Med skolan som flåsar en i ryggen känns det som tiden att läsa har krympt, men jag har ändå lite förhoppningar som jag önskar vända till verklighet när läxfrekvensen har sjunkit eller tagit ett uppehåll.

Som att försöka läsa några böcker på skilda språk innan skolan nått sitt slut, för detta år.

Det är så jag kan få en känsla för språket.

Påminnelselista över böcker för var språk och idéer för vad jag kan läsa:

Franska - Läser "Harry Potter och halvblodsprinsen". Det hjälper mycket att läsa en bok jag känner till väl. Man kan gissa sig dit, till svaret.

Några hävdar att franska är logik. Vad är logiskt? Enligt mig är franska poetiskt, krångligt och vackert.

Spanska - Det får bli en mycket enkel bok. Spanska har hitills varit trevligt att ha att göra med, för än har jag inte kommit så långt att den vill slingra mig ur händerna, streta som franskan.

Latin - ett logiskt språk (hitills - åh, vad jag kommer få svälja detta). Fint. Roligt. Mycket kreativt. Man känner sig viktig. Det får bli Nalle Puh här.

Språk är underbart. Har mer tålamod för det än för annat. Matte kan få mig att slita mitt hår medan jag slår huvudet i matteboken (inte så bra att få denna nyck på allmänt område) och om jag sätter mig vid ett piano börjar jag glatt klinkade och det slutar med ett bang.

Språk är som ett bra pussel.

Övrigt

Från England fick "Harry Potter: Film Wizardy". Ett riktigt konstverk, och en perfekt present till ett Potterfan (hm... en perfekt present till mig själv). Skriven av de som ligger bakom filmerna - det förväntas verkligen ingen fakta tagen från Wikipedia eller en billig grafik.

Reproduktion av rekvisita (en del uttagbart) och ett djupdykande som mättar Potterfans av den mest besatta sorten. Tydligen hade personalen på bokhandeln inte kunnat låta bli att kika igenom den när de fick den.

Prisvärd för det man får, tycker jag.

Återhållsamhet kan spricka långsamt

Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro

Det var nu ett lite väl lång tid sedan jag läste ut denna bok, och visst skulle jag skrivit om den tidigare. För nu har mycket fallit i glömska.
Om än borde jag ha gjort några minnesanteckningar för min egen skull.
För det var en bra bok. Och jag har minne som en tekanna.

Om jag skulle beskriva boken som historiker målar upp en tidslinje, ser jag en rak linje med få punkter i dess början; punkter som får en att stanna till. Sedan tar läkaren över och en tidslinje blir till ett kardiogram, och pulsen sätts i rörelse tills det mot slutet av linjen är en skarp skugga av en bergskedja: en enda rad av händelser.
Läkaren tar över relativt snabbt, men ja...

... för mig var boken sannerligen trög till en början. Det lustiga är bara att när jag ser tillbaka på boken, som läsaren som läst den hela, tycks denna känsla vara lite malplacerad.

Från första sidan lyckades Kazuo Ishiguro verkligen nåla fast en stämning med hjälp av ett språk som verkar ha tagits fram ur tiden, ur den tid i vilken berättelsen utspelar sig i: 30-talet. Inget att klaga på där inte.

Om vart annat i boken blandas tillbakablickar med nutid (eller ett återberättande av nutid?).
Som titeln kanske vittnar om är barndomen den som Christopher Banks, huvudpersonen, envist återvänder till gång på gång, oftare och oftare, desto längre berättelsen skrapas fram tills det verkar vara en enda envis jakt.

Dramatiskt är slutet.

Språket, stämningen som manades fram och ögonblicken som författaren vittnade om genom dem var alla fascinerande, och jag gillade dem verkligen, dock kan inte samma sägas om huvudkaraktären.

Under större delen av boken kände jag en stark vilja att ruska om karaktären med ett hårt tag om dennas näsa. ”Jag lyssnar inte på någon. Jag vet bättre än alla. Nu blir jag så arg så att jag inte kommer lyssna på någon. Hör inte vad du säger! La la la.”

I skenet av vad han råkade ut för, och med bakgrunden av det han sökte, kanske det på sätt och vis förklarar hans beteende, men det gjorde det inte mindre frustrerande för mig att Mr. Banks envisades med att vara en arrogant och stel karaktär rakt igenom boken.

Vad söker Christopher Banks?

Finns det han söker och var någonstans är det gömt?
Banks är en detektiv. Hans yrke är att ge svar på frågor. Att med ledtrådars hjälp finna dem.

Boken behandlar inte ett ”konventionellt” mordfall. Det är ett personligt sökande på ens egna föräldrar.Om du är inte är väl bekantad med 30-talets Shanghai, och även denna tids England, kan denna bok ge dig viss inblick. Jag lärde mig hel en del.

Nu försöker jag leta efter en gemensam länk mellan denna bok och ett av Kazuo Ishiguros andra verk, ”Återstoden av dagen”, vilken jag sett på film. Är det viset han beskriver karaktären? Som får dem att känna sig långt borta i känslorna, men ändå i fantastiska små ögonblick får dem att blickas genom ett förstoringsglas. Handlar hans böcker ofta om när livet når upp till drömmarna? Eller inte gör det.En tankvärd och trevlig, och på visst vis sorglig roman att läsa.

Pottermore orsakar tandköttsinflammation

Välkommen till dagens I-landsproblem.

I Storbritannien sitter Alan och drar ut sin tandställning, som nu mer liknar en uträtad ståltråd. Den hänger utmed hakan. Han drog ut den i frustration då hans mailbox talade i sin tomhet om att hans uggla hade flygit bort, och möjligen befinner sig kring Bajkalsjön i södra Sibirien. "Jaha", suckar Alan, "Den kanske dyker upp till sist", och påbörjar det mödosamma arbetet att vira tråden längs sin tandrad igen.
Natalya befann sig i en obekväm situation i sitt hem, belägen i en stor stad i Ryssland, i fredags. Slickepotten hade fastnat i svalget och en tur till doktorn var därmed oundviklig. Det är inte bra att äta smet medan man upptäcker att Pottermore fortfarande inte skickat en biljett till 9 3/4.

Berättelserna är påhittade. Och kanske, om man med all sin vilja vill finna en sensmoral i dem, finns den där.
Hursomhelst kanske Alan hade en bra poäng (om Natalya har en vet vi inte, för slickepotten visade vara en krånglig sak att fiska upp): att sluta titta neurotiskt i sin mailbox 4 ggr per dag och ge en tanke åt andra ting. Som tandkött i slamsor; resultaten av en illa behandlad tandställning.

Det enda jag menar - ja, det enda jag egentligen tänkte säga (nevermind Alan med tandköttsinflammation, eller Natalya med ömma halsen) - är att den rätta blicken att betrakta Pottermore-väntan med är att ju längre den sträcker sig, dessto mer kommer sidan att vara förfinad och förbättrad när mailet väl kommer.

Om något så är det ett rätt trevligt I-landsproblem, att vara en av de en miljon fansen som får ta tåget som avgår en liten stund tidigare.

Intervju med ett finsk Harry Potter-fan (POTTERGENERATIONEN)

En favoritkaraktär ser hon i varulven

Detta är ett första inlägg som korresponderar till det nya Harry Potter-projekt som jag tänkt att ge ett försök. Mer om det här.

Projektet är öppet för alla (med undantag för galna yxmördare).

Den första som jag utsätter för detta är Susanna, min brevvän från Finland sedan några år tillbaka. Hon är född 1989. Eftersom vi talar på engelska är intervjun översatt (på lite knaggligt vis - men oj vad roligt jag hade!). Under intervjun märkte jag hur väldigt lätt det är att lura sig själv att tro att man verkligen är journalist. Halvvägs igenom detta kunde jag se mig själv med trenchcoat och skuggorna av tryckpressarna som skramlade bakom mig. Intervjun är rätt lång (för ordet begränsning är främmande för mig) och Susanna, en riktig bokslukare, berättar bl.a. om hur hon först stötte på Harry Potter, om favoritkaraktärer och om de finska översättningarna.

Tack Susanna för att du ställde upp!

Hej Susanna. Du har varit ett fan av böckerna länge, eller hur? Kommer du ihåg hur länge du varit det?

Jag kommer tydligt ihåg att vår lärare läste Fången från Azkaban för oss i skolan när boken hade släppts. Eller en del av den i alla fall. Jag kan inte komma ihåg exakt hur gammal jag var när jag började läsa Harry Potter-böckerna själv, men det måste varit ungefär vid den tiden. Jag läste en hel del när jag var liten (och gör fortfarande) och blev helt förälskad i böckerna. Jag tror jag måste varit elva eller tolv år gammal när jag började läsa Harry Potter-böckerna. Så omkring tio år nu.

Varför fann du böckerna så lockande då? Jag menar: då du först fick en Potter-bok läst för dig av läraren?

Den var så magisk. Berättelsen grep, på något sätt, tag om dig. Den var mycket intressantare än andra barnböcker som jag läste vid den tiden. Jag kan inte ens minnas andra böcker som jag läste vid den åldern egentligen, men Harry Potter har stannat.

Jag har läst i många artiklar, och det är en ofta återkommande punkt i många analyser kring boksviten, att Harry är en karaktär som vi alla kan identifiera oss med. Tycker du att det stämmer?

Jag tror att han är den typen av karaktär som är väldigt enkel att identifiera sig med, för många och skilda personer. Han är inte min favorit bland alla karaktärer, men han är en väldigt välskriven karaktär som jag finner sannolik. Han är någon som är vanlig som aldrig haft för höga tankar om sig själv, och plötsligt upptäcker han att han är någon speciell. Jag tror att på något vis är det något vi alla önskar av livet: att anses vara speciella och att tillhöra något.




Men det är inte bara Harry som är en välbeskriven karaktär, som de flesta läsarna känner till, utan alla karaktärer känns mycket genomtänkta (och är det också). De upplevs som levande, eller hur? Alla har en eller två personer som de ser sig själva i. Vem/vilka skulle det/de vara i ditt fall?

Tja, mina favoritkaraktärer är Sirius och Remus, och jag älskar familjen Weasley också - framförallt Fred och George och Mr. Weasley. Men den karaktär som jag identifierar mest med, eller gjorde som barn, var Hermione. För att jag gillade henne, jag var duktig i skolan och jag var påläst och jag läste en hel del. Och precis som hon, var jag rätt ensam och hade inte särskilt många vänner. Till viss del kan jag se mig själv i många karaktärer, det är flera som har vissa personliga egenskaper vilka jag delar (som Mr. Weasleys entusiasm och hur Remus alltid verkar känna sig som en outsider)

Jag kan förstå varför du identifierar dig med Hermione. Kommer du ihåg F.I.S.A, kampanjen som Hermione startade i femte boken för att kämpa för husalfers rättigheter? Hon har starka principer, och empati. Jag tror många känner igen sig i det.

Ja, och jag identiferade även med det. Just då var jag väldigt politiskt medveten för någon av min ålder, och jag beundrade Hermione för det hon gjorde.

Ja, hon är en bra förebild, va? Men om vi skulle prata om böckerna som en helhet – inte bara om karaktärena. Hur har din åsikt om böckerna ändrats egentligen i takt med att du vuxit upp? När du blir äldre upptäcker du nya aspekter; du börjar relatera till böckerna på annat vis. Vad lockar med böckerna idag?

Det är definitivt en skillnad mellan hur man ser på Harry Potter-böckerna som barn och som ung vuxen. Jag känner mig riktigt lyckligt lottad som har vuxit upp med bokserien. Varje gång nästa bok släpptes var den lite längre, lite mörkare, lite mer vuxen. Även jag var äldre. Nu ser jag mer serien som en helhet, nu när hela serien har publicerats och jag har läst dem alla mer än en gång. Jag kan uppskatta berättandet mer, och jag förstod för några år sedan att det är mycket mer än böcker för barn och tonåringar – att det faktiskt är superbt skrivna och att den där magiska världen vädjar till vuxna också. Jag håller den lika kärt som när jag var tolv år, men på ett annat sätt, med mer visdom och kunskap om världen. Desto mer jag lärt känna världen och Harry Potters värld, ju mer hänförd har jag blivit. Jag var 18 år när den sista gavs ut och jag läste ut den på en dag. Jag är ännu helt och hållet förtrollad av det jag läste.

Håller med. Många pompösa kritiker har skrivit gång på gång att Rowlings böcker är uselt skrivna… verkligen? Jag har stött på få romaner som gjort min fantasi så lycklig. Jag vet att detta kanske inte är enligt etiketten, men dessa kritiker borde sticka en trädgårdstomte upp… Hursomhelst. När du blir äldre börjar du upptäcka det trevligt instoppade teman som finns i böckerna. En av dessa är dödlighet, en annan är kärlek. Även självuppoffring (om jag minns rätt) är en. Är det mycket därför du gillar dem, eller ligger det tilldragande med böckerna hos skämten?

Jag tror att det första som ofta fängslar en i en berättelse, som drar oss till den, är det som finns på ytan: skämten, äventyren, den skära spänningen. De större idéerna landar långsammare, knappt så att du märker det. När du väl förstår boken på en djupare nivå kan du fullt ut uppskatta en bra berättelse.

Så visst – i Harry Potter var jag först lockade av äventyren, av magin och humorn. Sedan växte jag upp, och medan jag fortsatte att gilla den sidan av böckerna, fick jag en djupare uppskattning av dem på grund av de andra sidorna av böckerna.

Har aldrig tänkt på det. Låter rätt. Men för att totalt ändra ämne: vilken är din favorit av alla böckerna? Och varför?

Det är en riktigt svår fråga. Det var länge sedan jag läste de första böckerna, det måste jag erkänna. Fången av Azkaban har varit en av mina favoriter länge. Den har med min favoritlärare i Försvar mot svartkonster, och den har även med Sirius Black, som jag älskar. Jag älskar verkligen den sista boken, Dödsrelikerna, också. Kanske den också kändes till och med ännu mer speciell då det var den sista och därför hade jag en så stark relation till den (det låter konstigt, men du vet vad jag menar). Jag älskar dem alla, men om jag måste välja en, måste jag nog säga Fången från Azkaban.

Ha! Gillade det svaret för det påminde mig om ett svar som Rowling hade på samma fråga. Hon höll även hon den tredje nära hjärtat, på grund av just de karaktärerna. Remus och Sirius är fascinerande karaktärer.

De är också personer som betyder mycket för Harry. Sirius är, kan man saga, den enda familj han har kvar i den boken.

Och de har båda problem med ansvar från och till, eller hur? Sirius som aldrig riktigt växer upp. Lupin som känner för att fly i den sjunde boken, när han konfronteras med tanken att få ett barn. Nåja: det handlar om fler saker än ansvar i det fallet men det spelar, möjligtvis, ändå in.

Ja, de kämpar båda två med sina demoner, kan man säga, och ibland kan de vara rätt mörka karaktärer. Men det första jag tänker på i samband med dessa är deras godhet – hur vänlig Lupin är när vi för första gången träffar honom i boken, och hur Sirius visar sig vara en riktigt god man trots hur allting verkade. Självklart har de sina fel och har begått sina misstag, men det gör dem väl bara mer mänskliga, och jag gillar dem verkligen.

Älskar du filmerna lika mycket som böckerna? Vissa Harry Potter-fans ser filmerna som djävulens påfund. De tycker inte att filmatiseringarna gör dem rättvisa, har jag förstått.

Jag tycker väldigt mycket om filmerna också. Jag tror det är viktigt att förstå att de är två olika ting. De är inte lika bra som böckerna, men vem kunde inte älska dem med en sådan ensemble med fantastiskt talangfulla brittiska skådespelare? Jag har ofta blivit besviken på filmerna, men det är mest på grund av att jag läste böckerna precis innan jag såg filmen på duken och då upptäckte jag alla saker som saknades. Om du ser böckerna och filmerna som två separata delar, kan det sistnämnda vara väldigt underhållande. De två första filmerna påminner om sagor för barn och är äventyrsfilmer för hela familjen. När vi når de sista filmerna har allt blivit betydligt mörkare och hela stämningen har förändrats. Men ja, jag älskar även filmerna. Den sista filmen var en speciellt känslomässig upplevelse. Jag har aldrig gråtit så mycket på bio som då.

Kommer ihåg när jag var på midnattspremiären av Dödsrelikerna del 2: publiken grät verkligen. Kanske därför att det var den sista filmen. På sätt och vis sätter det punkt för Potter-epoken. Tror du att Harry Potter kommer bli en litteraturklassiker i framtiden? Kommer den att vara lika populär, trots att tiden har sin gång? För Härskarringen har det uppenbart gått, men ändå: den tar plats i en värld som är främmande för oss. Harry Potters värld hör delvis till denna värld, denna tid.

Jag hoppas det. Jag tror att det finns ingredienserna till en modern klassiker. Men det är bara tiden som kan utlåta sig om vad folk kommer tycka om dem om tio eller tjugo års tid. Åtminstone kommer de vara klassiker för oss som växte upp med Harry Potter. Det fick mig att tänka på vad Alan Rickman [Skådespelaren bakom Severus Snape] sade i en intervju, om hur han skulle läsa Potter-böckerna när han är gammal och sitter i en gungstol, och hur hans familj frågor honom ”After all this time?” och hur han svarar ”Always” [välkänt för alla nördar: repliksutbyte mellan Dumbledore och Snape].

Haha, nu fick jag en skrattattack. Men nu har jag en fråga till dig som finsk läsare av Harry Potter-böckerna. Hur är de finska översättningarna av böckerna? Exempelvis: i den franska versionen ändrar man Snape till Rogue. De norska översätter nästan rubbet när det gäller namn och platser (rumpeldunk istället för Quidditch). Ändrar det mycket i de finska översättningarna? Är flera av namnen ändrade?

Jag tror de har bytt namn på de flesta i den finska översättningen. Översättningen är ganska bra, dock. Den är riktigt uppfinningsrik och är fortfarande trogen till originalet. Den finska översättaren har gjort ett fantastiskt jobb och hennes arbeten är allmänt uppskattade i Finland.

Jag antar, dock, att så länge som översättaren behåller de roliga och intelligenta anspelningarna till myt och historia, och gåtorna som Rowling smart har gömt mellan pärmarna, blir det bra [men rumpeldunk? Verkligen?]

Vissa översättningarna är mer uppfinningsrika, dock. Snape (vems namn låter som snake) heter Kalkaros på finska, vilket låter som det finska ordet för skallerorm (kalkkarokäärme)

Favoritboken, finskt omslag

Åh, det var faktiskt rätt snyggt gjort! Och Snape är en stad i England, också, så det är varken en anspelning till myt eller någon knepig ordlek. Inget förloras.
Men om vi ändå talar om ord, får min sista fråga bli denna (till dig som är lika mycket av en ordnörd som mig): Vilket är ditt favoritcitat från Harry Potter? Har du något som du är speciellt förtjust i?

Förutom Snape-citatet som jag nämnde tidigare så finns det ett underbart citat som jag började tänka på nu, som kommer från den sista boken. Det är när Harry talar med Dumbledore, efter det som hände i Förbjudna skogen. I slutet av deras samtal frågar Harry om allt detta bara hände inne i hans huvud eller om det var verkligt, och Dumbledore säger till honom ”Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean it’s not real?”

Och där slutar vi intervjun lite fint. Klart slut och tack för intevju och drick honungsöl!

Redo för lite rumpledunk?