Veckans Citat: Jane Austen

"'Nothing is more deceitful," said Darcy, "than the appearance of humility. It's often only carelessness of opinion, and sometimes an indirect boast."

Sagt av Jane Austen's karaktär Mr.Darcy i hennes mest - kan jag tro - kända bok "Stolthet och Fördom". Utgiven 1813.

Hur skulle det vara att växa upp under slutet av 1700-talet, vid 1800-talets början?

Jane Austen (1775-1817) blev liksom Douglas Adams inte särskilt gammal men här skiljs de åt. Medan Douglas Adams med hänvisande till det århundrande han levde i kunde få ett namn på sin dödsorsak efter att hade avlidit, där på gymmet i en hjärtattack, så lämnas bara ett tomrum att spekulera i när det rör sig om Austen. Det finns en handfulll diagnonser nu i efterhand och en av dem kanske var den som snabbt drog henne ner under ytan, bort från Livet.

Hon dog tidigt. Om hon levde tills hon var 80 år - hur många fler klassisker skulle hon lyckats författa och hur många fler karaktärer, spirituella sådana, skulle hon tecknat innan hon somnade in?
Det är ju någonting som man kan sitta hemma och fundera på under långa kvällar. Snöiga kvällar då vädret inte tillåter en att sätta sin fot utan för dörren.
Då kan man fundera på alla de böcker som förlorats; som aldrig ens lyckades bli accepterade, aldrig blev publicerade, aldrig blev lästa.

Nej, nu får jag allt en tår i mitt öga. Fram med näsduken! Skämt åsido.

Skämt, det sjuder faktiskt av det, hennes böcker. Inte av skämt som en förfälig lukt som genomtränger bokens blad från ett till ett annat tillhåll i berättelsen, utan just skämt och humor. Austen skriver med ironi.

Humorn håller än i dag.

För övrigt så säger man (öh - det lärda Wikipedia du vet. Världens outsinliga källa till vishet. Aldrig att bli misstrodd) att om man skrapar bort ytan kan man finna frän samhällskritik. Bakom varje bal och varje fåll på klänning - och alla eviga bortgiftningar - gömmer sig ett synande av den där fållen på klänningen och en person som kanske funderar på om det verkligen är rätt - alla konventioner - när ofta lyckan måste ges upp för just dessa...
Jag ser i alla fall Jane Austen som en stark kvinna. Och jag önskar att hon verkligen var som jag trodde. För det är något speciellt med det gamla författarna.
Kanske man till och med skulle bli besviken om de inte var sina kvinnliga huvudkaraktärer.
Ändå - det var en annan tid. Det får jag inte glömma.
Men...

Ytterligare, om ämnet - eller löst fogat till ämnet - skall jag skriva om då jag låser upp ytterligare en bloggkabin där jag kommer binda ihop Historia & Böcker. Mer om det i nästa inlägg, inlägget därpå eller inlägg 26 efter inlägg 57.

Nr. 4: "Gryningen är en fiskare..."

Classic Poems To Read Aloud - Diktantologi sammanställd av James Berry (bok på engelska)

Ärligt talat trodde jag inte riktigt jag var en person som gillade dikter. Framförallt trodde jag att jag var för dum för att verkligen kunna försiktigt lirka bort ordens omedelbara betydelse från pappret.

Nu har jag förstått - om det nu skulle finnas ett svar att välja eller ens någonting att förstå - att jag hade fel enda från början, och att om inte detta hade lett mig åt motsatt håll, i alla fall angående intresse, varje gång jag fann mig i sällskap med en så kallade dikt förut skulle jag upptäckt det mycket tidigare.

Gåtan i dikter. Jag är ingen korsordsfantast, men jag tror jag angriper dem på ett liknade sätt som man ger sig på ett korsord.

Det var när jag fick den här boken som jag kände att faktiskt kanske det här är lite intressant, och jag lutade mig närmare boken och försökte verkligen känna på orden. Med fingertopparna. Inta rytmen och sedan låta bilderna skölja in över mig. På samma sätt som en film utspelar sig på duken. Genast materialiseraras en bild på näthinnan när den gör det på duken och färgklar är den. Sedan en klippning från en händelse tilll en annan.

Det var så jag fann det vackra med dikter. Det som faktiskt gjorde det till någonting roligt.
Jag skall inte utveckla det. Inte inveckla det heller. Jag tycker att det kan bli smärtsamt att se skådespelare på en kulturdokumentär på TV förklara smärtan med att leva med teatern, eller Gud vet vad. Förstår ni vad jag menar?
Äckelrysningar av obehag nedför ryggraden.

Denna bok är inte skriven på svenska utan på engelska. Det förstärker skälen till varför den var så tilldragande för mig. Från första början.

Början är för övrigt ett väldigt passande ord angående boken då det är just i början av din poetläsarbana som den går för sig på bästa vis.
Hela boken är en passande introduktion till den här världen med ett rikt omfång av dikter. Som han som valde dikterna, James Berry, berättar i förordet till boken att han valde för att rikt reflektera världen från olika perspektiv. Inte bara genom den vita människans ögon. Han blandar gammalt med nytt.
Vidare har han omsorgsfullt delat upp boken i kapitel med namn som Beginnings, Lighthearted Happenings och Journeys of Summer, Fall and People.
Du kan välja ett avsnitt i boken efter humör eller annan preferens; för dagen eller dagar framöver.

Jag har extraherat ett antal rader från olika dikter. Rader då, och inte i dess helhet för det kanske vore att göra övertramp på rättighet och dessutom tar det upp utrymme. Lovade mig själv att inlägget skulle bli kort, och se vad jag hamnade. Kl. 23.32, en timme senare, är var jag landade.

"Dawn is a fisherman, his harpoon of light

Poised for a throw - so swiftly morning comes:"  

- Raymond Barrow, Dawn is a Fisherman

                      

"Running away from the lessins. Lessin.

What does a lessin look like?

Sounds small and slimy.

They keep them in glassrooms.

Whole rooms made out of glass. Imagine."

- Roger McGough, First Day At School

"He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song:

I thought that love would last forever, I was wrong."

- W.H. Auden, Funeral Blues

"I'm a strong man, I'm a proud man, an' I'm free

Free as dese mountains, free as dis sea,

I know myself, an' I know my ways,
An' will sing wid pride to de end o' my days:
Praise God an' m' big right han'

I will live an' die a banana man."

- Evan Jones, The Song of The Banana Man

"Twelve years have elapsed since I first took a view

Of my favourite field, and the bank where they grew:

And now in the grass behold they are laid,

And the tree is my seat that once lent me a shade."

- William Cowper, The Poplar Field

Veckans Citat: Douglas Adams

"Flying is learning how to throw yourself at the ground and miss."

Sagt av Douglas Adams.

Författaren lever inte längre. Den 11

maj detta år kommer det vara ett

decennium sedan Adams dog, oväntat i en hjärtattack.

Inte helt förvånande hyste han ett stort intresse för teknologi - något som jag tycker mig skymta bara i de få böcker som jag läst av honom - och han engagerade sig även i djur- och miljöaktivism. Han kallade sig själv "radikal ateist."

Douglas Adams kremerades tillsammans med en handduk: varje Liftares sanna följeslagare.

Nr. 3: Universum är en fantastisk plats

Liftarens Guide till Galaxen (The Hitchhiker's Guide to the Galaxy) av Douglas Adams

Det tog längre tid än jag trodde innan jag började läsa denna och jag förstår att det är många som redan tagit sig igenom denna - klassiker som den är - men när jag väl satte mig till rätta med denna för några månader sedan blev jag mer förälskade i den än jag trodde jag skulle bli.

Man kan förstå varför böcker som sådana skapar kult och stor fankrets!

Egentligen var alla ingredienser där redan för att jag skulle gilla den: humorn som är som hämtat ur Monty Python eller annan hopplös silly brittisk komedi, du behöver inte ge den särskilt mycket tid om du är hängiven läsare av P.G. Wodehouse för att kunna dra paralleller mellan Wodehouse och Douglas Adams språkmässigt; här finns knasig logik och idéer som får ens hjärna att slå volter - och mitt i historiens hjärta lever en grupp karaktärer som är drivna till sin spets (lite som karikatyrer, sanningsenligt).

Vad jag mest fastnade för i dessa böcker var nog den omsorg med vilken Douglas Adams tog sig an att beskriva varenda liten mojäng, varenda ting, som bygger upp en fantastisk enhet som verkligen attraherade mig personligen.

Jag fann mig snabbt ta hans version av universum till mig. Kanske för att den är bekväm men jag har mina teorier utöver denna. Jag kommer inte skriva en meningslöst lång tirad om det här (eller utöka den redan existerande genom att göra det)
Det enda jag kan säga är att humor är en trygg plats och det är en väldigt trevligt tanke, tanken att hela universum och möjliga multiversum - och oändligheten (vilket jag för övrigt försökt tänka på då och då med en rejälv huvudvärk som följd) - skulle baseras på humor. Genomsyras av det och vara hela skapelsens ursprung.
För mig tedde sig detta väldigt väldigt behagligt.

Kort beskrivning av tre fullständigt underbara karaktärer i boken (rangordnat efter vilken som är min favorit):

1. Arthur Dent. Huvudpersonen. En förvirrad man från Jorden som tycks dras med på deras äventyr lite hjälplöst, som fastnad i ett cykelhjul medan en annan trampar vilt på. Inte utan en hel del ironiska/sarkastiska kommentarer i bagaget då.

2. Marvin. En robot. En depressiv robot. Även fast irritationen skulle lätt börja sjuda om du träffade denna karaktär i verkligheten (ja, jag menar om du träffade en depressiv robot), för jag antar lite att det blir efter ett tag som att kasta en säck ris mot en vägg, så är det alltid ett nöje att möta honom på papper.

3. Zaphod Beeblebrox. En karaktär med två huvuden och ett stort ego. Jag menar gigantiskt, brett och stort. Jag gillar honom. Ett bra sätt att illustrera vilken typ av person det här är, är genom ett utdrag:

"If there's anything more important than my ego around, I want it caught and shot now." Japp. Summerar honom rätt bra.

Jag läser mig sakta igenom böckerna i den här serien. Och hoppas på att få någon gång sluta mig till Hitchhiker's Galaxy och Douglas Adams fankrets.

Tills dess (det bästa råd jag någonsin fått)

DON'T PANIC!

Karaktärsstudie: Sherlock Holmes

Jag har nog, någon gång, drömt att jag vore Sherlock Holmes. Kanske för några sekunder. Jag vill kunna leva i det som tycks verka vara frihet, där min hjärna silar bort andras åsikter och där man trots visst skitstöveleri lyckas erfara båda omgivningens respekt och förlåtelse. Jag löste upp knutarna där ni gick bet. If you'll excuse me så skall jag nu sätta mig ner och sura till nästa fall, möjligen inta någon olaglig substans för att sedan göra det jag vill, glömma äta i min iver att lösa gåtan och sedan, när jag gjort det, köra ett varv till längs spåret. Tack, tack.
Naturligtvist finns det nog en hel del som önskar det där någon gång men i slutändan kan jag ju bara tala för mig själv, och självklart som i *elvete att man önskat det en gång. Fast oftare är man glad att man inte är, i alla fall, hjälplöst asocial och - i alla fall - vill ha ett öga till andra och har en önskan att hjälpa; göra någonting annat än att leva på spåren av gåtor och mord.
Men lite skarpsinnighet skulle man aldrig tacka nej till.

Nu var det länge sedan jag läste en bok av Conan O'Doyle. Högst fem månader, minst tre månader, en räckvidd på två månader. Skall också erkännas att jag inte läst alla i serien.
De senaste åren har jag dock malt igenom sådana uppdaterade versioner av gestalten såsom Dr. House och 2000-tals versionen av detektiven i Sherlock.
Det känns som allting som Holmes är och inte är har blandats ihop i mitt huvud och jag tror att min bild av honom är en blanding av drag från olika versioner som skissats och målats av honom.

Det här är inte heller mycket till karaktärsstudie men jag fick en plötslig idé att skjuta in ännu en del i min blogg där jag skriver om enskilda bokkaraktär. Ingenting seriöst för jag är inte särskilt bra på det av tre olika anledningar:
1. Jag är inte säker på om jag har särskilt bra insikt i människor. Jag har en tendens att vara lite klumpig i konversationer. Till mitt försvar kan dock sägas att jag alltid gillar att lyssna och är allmänt nyfiken på människor.
2. För att det kommer bli en dryg svada utan någon poäng. Jag gillar helt enkelt inte överdrivet mycket att skriva det och framförallt inte att läsa det. Jag skriver det jag gillar att skriva för annars krampar sinne och hand. Och sedan, enligt min bloggstatistik, är jag själv min trognaste läsare. Jag känner att jag måste nog tillmötesgå en sådan hängiven dåre.
3. Jag är för lat för att gräva mig igenom artiklar på nätet om ämnet eller på något sätt anstränga mig för att få den att nå upp till namnet "karaktärsstudie". Det skulle dessutom vara fantastiskt tråkigt och jag har redan nog av det på mina mattelektioner.

På grund av detta är blir "karaktärsstudierna" som korta episoder om skilda karaktärer som glimmar till, fångar upp en rörelse eller en uppfattning om karaktären, i mitt öga.

Mer än hälften av mitt inlägg handlade om varför jag skrev inlägget. Helt i min smak även fast jag inte skall upprepa det.
Som att Holmes kan länka kan jag också göra. Kanske inte i samma grad dock. Jag kan inte deducera någonting om någon genom att syna hennes/hans sula men jag kan säga att detta inlägg har en länk till mitt nästa inlägg vilken - gudskelov - kommer vara en recension. Hur då?

Under denna text ser du en bild på Sherlock Holmes och hans enda vän Dr. Watson. Watson är till höger. Holmes enda vän spelas av en av mina favoritskådespelare och han heter Martin Freeman.

Denna Mr. Freeman har tidigare spelat en annan karaktär (men då huvudpersonen) som är välkänd från en annan engelsk bok.

Vem är det? Vilken bok? Hur? Vad? Varför? Hur många? Kan jag få mer sås till det här?

Svaret skulle till och med vara en nöt med hårt skal för en Sherlock Holmes.





"Att Läsa Är Som Att Resa" (Läsdagbok)

Det började med en anteckning om en film vars handling omfattande berättelsen om en val. Jag tror han hette Samson. Detta var min första dagboksanteckning - i en "normal" dagbok, d.v.s. - och bestod av högst fem meningar. Jag var sju år då och var någorlunda sporadisk att någon gång i veckan pränta ner några rader men genom åren blev det färre och färre. Det sträcker sig år mellan ett inlägg till ett annat när jag bläddrar igenom de senaste sidorna i den prydliga dagboken med katter på framsidan.
Det sorgliga är att mina inlägg då främst handlar om hur min handstil ser ut. Det är det som jag på min höjd orkar skriva innan jag tänker "Jä*lar vad tråkigt det här var!"
Säkerligen var det ett år sedan - minst - som jag gav mig i kast med att hjälpa mig för framtiden att minnas det som jag kallar nu idag genom att skriva om det som händer i mitt liv i den där dagboken. Och ja: min handstil hade förändrats. Den hade blivit än mer oläslig.

Av mamma i julas fick jag en läsdagbok. Det dröjde dock några veckor innan jag plockade upp den från mitt skrivbord för att studera den närmare måste erkännas.

Det var förordet som lockade mitt intresse att vakna. Alltså kan det konstateras att det var en mycket lyckat inledning. Han som skrev förordet berättade nämligen om en äldre dam som sedan hon var 17 år hade antecknat de böcker hon läst. Bara enkla, mycket koncisa notiser; inget extravagant alls. När hon sedan försjönk i de rader hon skrivit försjönk hon även i minnen. En boktitel nedpräntad av hennes sjuttonåriga jag blåste liv i minnen och hon kunde komma ihåg mycket av det som skedde kring den tid som hon läste boken.

Och är inte det en underbar lösning? För en som inte orkar att detaljerat redogöra sitt liv ter sig det här som en perfekt idé för att försöka konservera ett ögonblick i form av minnen.

Jag bestämde mig för att jag, i min nya röda läsdagbok, skulle skriva (förutom titel, författare, datum) en kort notis om en händelse som inträffade runt tiden då jag läste boken.

Jag hoppas att det här kommer vara något jag fullföljer. Tror jag kommer göra det.

En broms är dock den att jag sällan läser en bok från första till sista sidan. Detta är något kompulsivt och är en av mina sämre sidor, vilket är den att jag kan vara väldigt otålig när det kommer vissa saker. Nya röda läsdagboken förklarar dock att du inte alls måste ha läst ut boken för att skriva om den där. Notera bara hur mycket du läst i bråkform och det är fixat! Tur det.Vet inte vad jag skulle ha gjort om den inte uttryckligen hade sagt det: hur skulle jag ha kringgått det då?

Och till sist, till titeln. "Att läsa är som att resa".
Sannerligen.
Att läsa är att träffa människor som du inte alltid skulle ha träffat.

Att läsa är att få en susning om, att förstå, delar av verkligheten. Fly från verkligheten skulle jag inte vilja kalla det.

Även fast fantasin är ett av de bästa tillhållen i världen.

Nästa bok jag kommer berätta om (bok nr.3 i ordningen) dyker in i fantasin på ett av de mest underliga, mest fanastiska vis jag vet.

Nr. 2: En Kort Bok Med Mycket Tankar

Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor av Eric-Emmanuel Schmitt

Det är en av de där böckerna där du släpps in i boken på en gång och smälter in i bokens omgivningar, känner hur solljuset knuffar ditt synfält, människor som vandrar förbi nuddar dina armbågar och sedan övergången från en bild till en annan; som om det vore en film.

Man kan utan att övedriva säga att jag har malt denna bok till förbannelse. Ja så till den grad att jag faktiskt inte borde känna mig särskilt sugen på att skriva ännu en redogörelse om den. Därför kan man säga att bara det att jag skriver ännu en förklaring efter att nött och synat berättelsens innehåll och kanter på alla möjliga vis för min Svenska A (gruppdiskussion, läst den två gånger, sett filmen en och en halv gång, skrivit bokrepotage), är nog med fingervisning om hur bra den här boken är.

På flera sätt knyter den an till den den första boken jag recenserade på bloggen, "Kan Du Vissla Johanna?" Någorlunda lätt att minnas eftersom detta är mitt andra bokinlägg.
Hursomhelst.
I båda böckerna får vi stöta bekantskap med äldre män med starka personligheter. I båda böckerna spelar dessa män en stor roll i en ung pojkes liv. Båda rymmer mycket innehåll. Ja, för båda är väldigt väldigt korta. Monsieur Ibrahim och Koranens Blommor är på ynka 66 sidor. En stor skillnad mellan de båda är dock att Monsieur Ibrahim... är defintivt ingen barnbok. Redan på andra sidan beskrivs hur den tolvåriga huvudpersonen blir av med oskulden med en av Rue Bleues prostituerade kvinnor vilket är nog sagt för att få en förälder som misstagit det för en barnbok och antagit sig uppgiften att högläsa den för sin 4-åriga son, att sätta kaffet i fel strupe.

Inte heller är det en lättviktare på något sätt mer än bokstavligt. Varje replik känns nästintill vägd på guldvåg och språket är vackert. Att den också har filosofiska toner är nog inte så konstigt. Jag läste att dess författare var professor (eller något annat) inom ämnet.

En kort summering av denna bok:
Huvudpersonen bor i Paris och är en tolvårig judisk pojke vid namn Moses (kallas Momo) som lever ensam med hans far; en pappa som är långt borta från sin son känslomässigt sätt kan man säga. Om Momo korsar gatan kan han stiga in i Monsieur Ibrahims snabbköp, och denna affär besöker han så gott som dagligen. Ibrahim är vida känd i kvarteren som "araben". Om jag inte minns fel är det just det att Ibrahim förklarar att han inte alls är "arab" som öppnar upp en dialog mellan dem - en "en-replik-om-dagen-dialog" till att börja med - som senare spinner vidare till något större och större.

När jag diskuterade boken i klassen så förstod jag att alla tolkade boken på så olika sätt och den öppnar verkligen för diskusssion.

Vad som kan dock bli sagt är att här behandlas stora ämnen. Kärlek, förlåtelse, religion är bara tre av säkert tusen.

För mig handlade den främst om kärlek och hur man genom förlåtelse kan tillåta kärleken.
Kanske en annan bok av samma författare blir med på denna lista också.