Long Live Picture Books!

Varför jag skriver på engelska, se här

Sometimes I wísh I could climb into a picture book. One of those books that contain lots of friendly pictures where the drawings don't resemble life at all. Where proportions don't matter; heads are too big, bodies take the shapes of pencils and hair is coloured brightly pink.
Here in the world of picture books, playfulness rules and if bad things occur, they appear slightly kinder than they would do in a novel where no illustrations could be found.

One of my absolute favourite illustrators of books is Quentin Blake, well-known for his literary partnership with Roald Dahl. The characters which he conjures with his pen is infused with happiness and seems to buzz with energy when you look down on the page. In combination with Roald Dahl's imaginative stories, you get this sense of that the world is a more eccentric place than you get the feeling of as eat your breakfast on a Sunday morning.

And I really think we need that and we require it in larger doses as we age - there's a beauty in mystery and glimpses of wonder in everyday life. You just need to find it in the heart of the small things that life offers you.

One of these things that make my heart tingle from happiness is Pindippy. This is a website, a couple of video series, a couple of designed T-shirts and art, all made by Jessie Cave. You will definitely recognise this young woman - she played the role of Lavender Brown in the Harry Potter series. She both writes and acts in the series which she has created, a low-key web comedy whose humour you might connect with The Office. The jokes don't shout - they can just be a certain way of pronouncing a word or a slight rise of an eyebrow.

While, to be honest, I think the video series isn't as funny as it could have been - at the moment - her art is interesting and hugely attractive. The illustrations and style of hers are what impress me the most - and the enthusiasm and ideas that can so clearly be seen in them. Just like a really good illustrator, she succeeds in designing a universe where everything is soft and colourful, where troubles are few.

An extra note to all the book lovers: she has made a special web series which main focus is a book club.

Watch a Pindippy video here

 

Något Okonventionell

Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson

Det är riktigt roligt att klättra in i en bok, svinga sig runt bland meningarna och orden, på samma sätt som du gjorde när du var åtta år yngre. Jag skulle inte säga att allting ser likadant ut här bland enkla, men färgsprakande, meningsbyggnader, som när jag var tio, men historien omsluter mig fortfarande med värme och drar fortfarande till sig mitt intresse. Om något tycks Nick Sharratts illustrationer fortfarande försöka hoppa upp från sidorna och blinka lite mot en, när de slingrar sig runt texten i Jacqueline Wilsons fina böcker för barn.

Hennes bok "Den tatuerade mamman" är ett gott exempel på en bok där ingen åldersgräns skall appliceras. Det är, kort sagt, en bra bok.

Dolphin och Star är vältecknade karaktärer - av såväl författare som illustratör - och deras mamma är även hon en komplex karaktär, som bokstavligt talat, drar till sig blickar. Mamman med det röda, lockiga håret. Mamman utan stickade koftor. Men framförallt, mamman med tatueringar. Bilder som slickar sig runt hennes armar och omsluter ben och rygg i färgljus.

De två systrarna, den yngre Dolphin och storasyster Star, vet att deras mamma är annorlunda. Det är dock inte kroppskonsten som får dem att använda detta ord för att beskriva sin mor i första taget. Nej, det är de hastiga, tanklösa, infallen - som när hon bestämde sig för att baka kakor som skulle räcka till ett mindre kompani, trots att en vällagad middag är sällan förekommande på familjens bord. Det är också krascherna på kvällarna, då mamman sätter punkt för dagen med en flaska sprit och döttrarna betraktar hennes avslagna form på köksbordet.

Det finns inget lagom när det gäller Marigold, deras mamma. För systrarnas mamma är manodepressiv.

Boken handlar mycket om att växa upp med en förälder som har en psykisk sjukdom. Att växa upp med någon som ofta inte får vardagen att gå ihop. Marigold vill vara en mamma som är där för sina barn, men hennes sjukdom gör det svårt, och någon behandling för den vågar hon inte ta emot. Star, storasystern, reagerar som man kanske förväntar sig i denna situation: hon blir en mamma, och en trygghet, för hennes yngre syster Dolphin. Och Dolphin tampas med dålig självkänsla som växer till en gnagande avundsjuka, när plötsligt en ny värld öppnar sig för Star, en värld som egentligen inte bjuder in henne, Dolphin. Star har hittat sin pappa.

Berättelsen har Jacqueline Wilson skrivit för att bringa fram känslor ur dig: ilska, frustration, medömkan, ledsamhet, glädje... och för det mesta känns karaktärerna och situationerna varma och verkliga. De få gånger allt känns lite krystat eller osannolikt blir man småarg på grund av hur synd det är på en för övrigt väldigt bra bok.

Ett av de viktigaste saker som boken försöker säga till en, som jag tolkar det, är att det att vara konventionell eller "som andra" inte är någon garant för att det skulle vara det bästa eller på något vis rätt. Wilson vill säga att livet är mer komplicerat än så, och ger en djupare bild av det avvikande. Trots att Marigold inte alltid gör det som en mor skall göra, är hon ändå världens bästa mor till Star och Dolphin.

På något vis symboliserar en tvåbarnsmamma som fått fantasifulla figurer inristade på sin kropp, just detta.

P.S. Om man vill veta mer om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det också benämns som, rekommenderar jag engelska komikern Stephen Frys dokumentär "The Secret Life of the Manic Depressive." Mr. Fry är själv manodepressiv, och dokumentären berättar på ett intressant, och starkt sätt om hur det är att leva med denna psykiska sjukdom. Att ha sett dokumentären innan hjälpte mig att förstå lite av Marigolds beteende.
 

En Wallflower

The Perks of Being a Wallflower (Wallflower - konsten att titta på) av Stephen Chbosky

"And I thought that all those little kids are going to grow up someday. And all of those little kids are going to do the things that we do. And they will all kiss someone someday. But for now, sledding is enough. I think it would be great if sledding were always enough, but it isn't. "

Vem är du i skolan, vem var du i skolan?
Är du den populära? Den som hänger med de populära? Den som är i en liten mindre grupp som inte syns så mycket? Är du utanför? Är du den originella, kreative personen?
Eller kanske är du en wallflower, som Charlie? En wallflower; en människa med skarp iakttagningsförmåga men knappast den som hamnar i allas blickfång. Liksom stryker kring väggarna men registrerar allting som händer i mitten av rummet.

Om jag skulle rekommendera en bok att läsa till en tonåring (och nu är jag ju det själv, som det råkar vara) skulle det vara denna titel som jag skulle nämna utan mer en någon sekunds betänketid.
Om det är en bok som jag verkligen tror kan hjälpa många tonåringar - även fast de kanske inte känner att de rimmar med Charlie på alla vis - är det just Stephen Chboskys klassiska ungdomsbok som jag tror skulle kunna åstadkomma detta.

Jag har funderat på att det antagligen finns väldigt väldigt många ungdomsböcker som beskriver samma problem som Charlies. Och att när man läser om bokens handling kunde det vara en av tusentals andra romaner som riktar sig till tonåringar som försöker finna sin plats i världen.
Men sedan tänkte jag att det egentligen inte är problemen i sig själva som är det viktiga, utan det är just hur man tar sig an dem. Chboskys roman skiljer sig från många på den punkten.

För trots att Charlies liv är ordentligt svårt största delen av tiden, blir det aldrig att vi får följa en levnadstrött femtonåring med avsky till allt och alla. Charlie har en fin syn på omvärlden och ger alltid en tanke åt andra människor. Det är inspirerande, men aldrig overkligt eller helgonlikt beteende från Charlies sida. Han bara bubblar av kloka, enkelt formulerade, funderingar som vi kanske alla har tänkt någon gång när vi suttit för oss själva och filosoferat kring de som passerar, det som har hänt och det vår blick intar.

"Sometimes, I look outside, and I think that a lot of other people have seen this snow before. Just like I think that a lot of other people have read those books before. And listened to those songs.

I wonder how they feel tonight."

Kort sagt är handlingen denna: Charlie skall börja high school. Bästa vännen har nyss tagit självmord och han förstår nu att tomma korridorer är antagligen vad som väntar honom på nya skolan. Mycket riktigt är det ensamma luncher och utflykter i korridorer, och då och då något samtal med den engagerade läraren Bill som blir verkligheten på nya skolan, tills dess han träffar Sam och Patrick på fotbollsläktaren. Sam och Patrick är plastsyskon, äldre än honom, och de som gärna tar plats i mitten av rummet. De drar med Charlie in i en värld av vänner, droger, sex etc. etc.

Tro inte nu att det är att romanen fortsätter på detta sätt: Charlie ändrar sig för att få vara med i gänget, börjar med hårda droger och går med på relationer som han inte vill, men förstår lyckligtvis under bokens sista kapitel att han var bra som han är, och säger följaktligen adjö till Patrick och Sam.
Denna bok är mer än så.

Som författare måste det verkligen vara fantastiskt att veta att sin bok har givit många läsare, varhelst dessa befinner sig i världen, en droppe varm lycka för någon sekund, en kort stund av igenkänning då ens problem tycktes väga lättare. Då skulle jag som författare känt mig lycklig.
Att känna att vi alla någon gång våndats över samma sak (även fast vi logiskt sett vet det, kan känslorna inte alltid fatta), och känna att det är OK, är en fin känsla.

Snart kommer filmen ut som baseras på boken. Med manus och regi av bokens författare. Har någon annan läst denna bok? Påverkade den dig?

Den Stora Vänliga Jätten Dahl

Del 1 av 3. En svit i tre delar om den makalösa författaren.

Denna man är nog en av mina favoriter bland alla dem som försörjer sig med hjälp av en penna och en redig fantasi. Det är inte bara det att de världar han målar upp lockar och att hans hisnande historier överför färg på ditt liv, det är även människan bakom Matilda och Kalle och Chokladfabriken som inspirerar.

Roald Dahl verkade nämligen ha ett barns nyfikenhet och spontanitet sprittande i kroppen tills den dag hans liv nådde dess ände (trots familjetragedier), och det tror jag är få förunnat.

Givetvis har nog detta letat sig in i hans böcker. På något härligt vis tycks äpplen bli rödare och saftigare om han vidrör dem med pennspetsen och, för mig, tycks allting mer hoppfullt och fantastiskt efter att ha spenderat någon timme med någon av hans hjältar, eller till och med några karaktärer från den andra sidan av spektrat, som Herr och Fru Slusk.

Kanske på grund av att hans böckers goda fantasi får medhjälp av en dos humor och spetsas av en väl tilltagen nypa svärta, så finns det få bättre lyckopiller än Roald Dahl. Det är en fin blandning som är hans recept på succé, och det ännu finare är att Mr. Dahl aldrig ser ner på barnet: han plirar mot sina läsare ansikte mot ansikte med ett okynnigt leende. Utan någon känsla av att det är framtvingad glättighet eller ett försök till att slå en pekpinne över näsan på någon.

Min förtjusning och hängivenhet till hans böcker har inte förändrats ett dugg sedan dess jag var sju, förutom det att jag idag läser dem på deras originalspråk istället för på svenska. Illustrationer kräver dock ingen översättning, och Quentin Blakes teckningar passar som hand i handske med Dahls stil.

Ja, jag beundrar Roald Dahl och jag strävar efter att i alla fall försöka närma mig livet med samma iver och nyfikenhet som den två meter långa författaren gjorde.
Den mannen som en gång efter ha nattat sina två döttrar, gick ut i den kalla kvällsluften och ställde en stege upp mot deras sovrumsfönster. Han styrde därefter sin långa gestalt mot stegen, utrustad med en bambukäpp, och klättrade tyst uppåt. Väl uppe sköt han långsamt in denna bambukäpp genom döttrarnas sovrumsfönster. Den äldsta dottern upptäckte bambukäppen och hörde ett mjukt blåsljud som ackompanjerade den. Hon visste det var hennes pappas påhitt.
Hur visste hon detta?
Jo, för innan sängdags hade hon berättat för sin pappa om hur jobbig skolan var för tillfället.
Han hade svarat med att berätta om ett magiskt pulver som blåses in genom fönster och "absorberas av din hjärna och kommer få dig att drömma starka drömmar som kommer förändra ditt tankesätt.".
Detta var fröet till boken The BFG (Big Friendly Giant).

Denna lilla episod som berättas av hans dotter Ophelia i The Roald Dahl Treasury gör mig varm om hjärtat, för dess uttryck av kärlek och att leva livet till fullo. Och det kan inte bli bättre än så.

Just Kids: Liv, drömmar, konst och New York

Just Kids av Patti Smith

Om boken.

 

Vilken underlig bok. Utrustad med knytnävar och med ett skört hjärta.

Den tycktes vara halv iögonfallande till en början, var hypnotiserande och stimulerande från mitten för att sedan skalas av på skinn mot slutet. Blödande och öm.
Arg men mjuk.
Stålögd men naiv.

Boken var aldrig livlös. Den andades, den rörde på sig, den sög in en på gatorna i mörkret och lät en promenera in i vita avskalade rum; den gjorde ens öron lyhörda för känslorna som den försökte förmedla och den väckte tankar.
Det var inte förrän jag hade nått de sista sidorna dock som jag verkligen tyckte att den hade den där poesin som Johnny Depp talade om på framsidan. Om nu poesi är när livet verkar större när man lyckas att beskriva någonting förankrat med verkligheten med sådan styrka att det verkliga nästan kan te sig som en saga.
Jag vet inte, jag.

Boken handlar om Patti. Om hennes själsfrände Robert Mapplethorpe. Fast mest om dem tillsammans.
Boken beskriver två liv vilka lyser starkt av envishet och förtroende. Ett förtroende till varandra, såklart, men också till sina drömmar och tron till sin egen förmåga. Och ihärdigheten som följer därtill som gör att de kan vänta länge på det de så gärna vill ha av livet.
Två modiga människor. Två naiva människor. Två passionerade människor. Två konstnärer.

Och en hel del färgstarka människor som utgör en del av bakgrunden och en pulserande miljö som buktar och bänder sig med droger och kreativitet liksom sjuder av rörelse på bokantikvariat och caféhak.

Så mycket som jag inte kan besöka - och inte bara för att det inte är 70-talet längre eller för att det är en lång resa till New York.

Jag kan  bestämma mig för att se världen ur andras ögon ett tag. Och när man tar tillbaka sin egen syn kanske man vill justera.

Jag tror jag minns den här boken. För den påminner mig om att man inte skall skapa sig själv anledningar att ångra livet.
Patti verkade göra detta så få gånger.   

Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Orden Kvävs Innan De Tar Form

På Västfronten Intet Nytt av E.H. Remarque

Det känns redan nu som att denna recension kommer bli en av de kortaste jag har präntat ner.
Det känns överflödigt vad jag än försöker att säga. Som att man försöker beskriva någonting som den andra personen ser framför sig mycket klart och tydligt.
Så många ord har använts genom åren för denna klassiker.

Remarque lyckades kapsla in kriget i orden men det går längre än så då orden inte känns avskilt och svåra att gripa tag i. Om han beskriver något smutsigt får man en förnimmelse av lera som trycks mot ens egen ansikte. Man känner hur stövlarna fattar tag i den grumliga botten av en krater och hör hästarnas skrik som blåser ut alla andra ljud i världen. Fast det är bara det fysiska.
För boken sticks in i hjärtat när man läser den och just detta skapar en bättre förståelse - tror jag - en vad någon paragraf i en historiebok någonsin gjort. Orden ligger och guppar på sidorna i historieböckerna men här tränger det ut och tränger sig in och vrider om.