Återhållsamhet kan spricka långsamt

Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro

Det var nu ett lite väl lång tid sedan jag läste ut denna bok, och visst skulle jag skrivit om den tidigare. För nu har mycket fallit i glömska.
Om än borde jag ha gjort några minnesanteckningar för min egen skull.
För det var en bra bok. Och jag har minne som en tekanna.

Om jag skulle beskriva boken som historiker målar upp en tidslinje, ser jag en rak linje med få punkter i dess början; punkter som får en att stanna till. Sedan tar läkaren över och en tidslinje blir till ett kardiogram, och pulsen sätts i rörelse tills det mot slutet av linjen är en skarp skugga av en bergskedja: en enda rad av händelser.
Läkaren tar över relativt snabbt, men ja...

... för mig var boken sannerligen trög till en början. Det lustiga är bara att när jag ser tillbaka på boken, som läsaren som läst den hela, tycks denna känsla vara lite malplacerad.

Från första sidan lyckades Kazuo Ishiguro verkligen nåla fast en stämning med hjälp av ett språk som verkar ha tagits fram ur tiden, ur den tid i vilken berättelsen utspelar sig i: 30-talet. Inget att klaga på där inte.

Om vart annat i boken blandas tillbakablickar med nutid (eller ett återberättande av nutid?).
Som titeln kanske vittnar om är barndomen den som Christopher Banks, huvudpersonen, envist återvänder till gång på gång, oftare och oftare, desto längre berättelsen skrapas fram tills det verkar vara en enda envis jakt.

Dramatiskt är slutet.

Språket, stämningen som manades fram och ögonblicken som författaren vittnade om genom dem var alla fascinerande, och jag gillade dem verkligen, dock kan inte samma sägas om huvudkaraktären.

Under större delen av boken kände jag en stark vilja att ruska om karaktären med ett hårt tag om dennas näsa. ”Jag lyssnar inte på någon. Jag vet bättre än alla. Nu blir jag så arg så att jag inte kommer lyssna på någon. Hör inte vad du säger! La la la.”

I skenet av vad han råkade ut för, och med bakgrunden av det han sökte, kanske det på sätt och vis förklarar hans beteende, men det gjorde det inte mindre frustrerande för mig att Mr. Banks envisades med att vara en arrogant och stel karaktär rakt igenom boken.

Vad söker Christopher Banks?

Finns det han söker och var någonstans är det gömt?
Banks är en detektiv. Hans yrke är att ge svar på frågor. Att med ledtrådars hjälp finna dem.

Boken behandlar inte ett ”konventionellt” mordfall. Det är ett personligt sökande på ens egna föräldrar.Om du är inte är väl bekantad med 30-talets Shanghai, och även denna tids England, kan denna bok ge dig viss inblick. Jag lärde mig hel en del.

Nu försöker jag leta efter en gemensam länk mellan denna bok och ett av Kazuo Ishiguros andra verk, ”Återstoden av dagen”, vilken jag sett på film. Är det viset han beskriver karaktären? Som får dem att känna sig långt borta i känslorna, men ändå i fantastiska små ögonblick får dem att blickas genom ett förstoringsglas. Handlar hans böcker ofta om när livet når upp till drömmarna? Eller inte gör det.En tankvärd och trevlig, och på visst vis sorglig roman att läsa.