Harry Potter: Minnen

Close your eyes. Explore your past.
Harry Potter är botemedel mot sämre tider, då vassa tankar tränger sig på och det är vad man brukar kalla en indulgence i engelskan. Böckerna låste även upp engelskan för mig. Plötsligt blev språk ett pussel, med ett utmanade men icke skrämmande antal bitar.
Berättelserna visar upp det vackraste delarna av världen, och därför finns det hopp.

Kalla mig löjlig. Sentimental. Men jag växte upp med det. Som många många andra.
Jag var sju år när jag först fick den läst för mig, och jag skall snart fylla arton och har börjat ta mig igenom dem på franska.
Blimey. Ibland önskar man att man kunde hitta den där osynliga tråden, vira den runt fingret tills man letat sig tillbaka till då man låg på rygg, ögonen slutna till mammas röst som läste böckerna för en.
Å andra sidan är inte böckerna detsamma för mig som då.
De har djupnat, och jag hittar alltid någon ny detalj. Ett nytt skämt eller ännu en nyans.

Nedan är en länk till en hopplöst sentimental (men fin) video, som speglar hur hoppfullt sentimental jag är i kväll.

Vill någon annan dela med sig av ett nostalgiskt minne?

  

Just Kids: Liv, drömmar, konst och New York

Just Kids av Patti Smith

Om boken.

Del 1 av 2 av recensionen.

Vilken underlig bok. Utrustad med knytnävar och med ett skört hjärta.
Den tycktes vara halv iögonfallande till en början, var hypnotiserande och stimulerande från mitten för att sedan skalas av på skinn mot slutet. Blödande och öm.
Arg men mjuk.
Stålögd men naiv.

Boken var aldrig livlös. Den andades, den rörde på sig, den sög in en på gatorna i mörkret och lät en promenera in i vita avskalade rum; den gjorde ens öron lyhörda för känslorna som den försökte förmedla och den väckte tankar.
Det var inte förrän jag hade nått de sista sidorna dock som jag verkligen tyckte att den hade den där poesin som Johnny Depp talade om på framsidan. Om nu poesi är när livet verkar större när man lyckas att beskriva någonting förankrat med verkligheten med sådan styrka att det verkliga nästan kan te sig som en saga.
Jag vet inte, jag.

Boken handlar om Patti. Om hennes själsfrände Robert Mapplethorpe. Fast mest om dem tillsammans.
Boken beskriver två liv vilka lyser starkt av envishet och förtroende. Ett förtroende till varandra, såklart, men också till sina drömmar och tron till sin egen förmåga. Och ihärdigheten som följer därtill som gör att de kan vänta länge på det de så gärna vill ha av livet.
Två modiga människor. Två naiva människor. Två passionerade människor. Två konstnärer.

Och en hel del färgstarka människor som utgör en del av bakgrunden och en pulserande miljö som buktar och bänder sig med droger och kreativitet liksom sjuder av rörelse på bokantikvariat och caféhak.

Så mycket som jag inte kan besöka - och inte bara för att det inte är 70-talet längre eller för att det är en lång resa till New York.

Jag kan  bestämma mig för att se världen ur andras ögon ett tag. Och när man tar tillbaka sin egen syn kanske man vill justera.

Jag tror jag minns den här boken. För den påminner mig om att man inte skall skapa sig själv anledningar att ångra livet.
Patti verkade göra detta så få gånger.

I del 2 av kommentaren på boken tänkte jag fokusera endast på Patti och Robert.

   

Sagolikt, kargt och frågeväckande

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Om något skall sägas om boken var den minnesvärd. Egentligen är det där "om något" missvisande, för så många ord försöker att skuffa sig fram för att beskriva boken.

Nej. Tvetydig vore bättre. Motsatta känslor som vistas på samma plan med viskande röster.
Det är vad boken var.

Författaren väljer att få oss att ramla ner i en värld som är vår, men ändå inte. Det är en typ av overklighet som vilar över boken och man lever i de tre flickornas värld - alla andra karaktärer dras tunnt genom bladen och är egentligen inte några karaktärer i sig själva. Om vuxna ens förekommer påminner det om gamla Disney-filmer då det enda man såg av människor var benen som gick ut och in ur bild.

Av någon anledning går den första delen av boken i matta nyanser doppade i en feberglansig nyans.

Även fast jag skulle kunna göra en lista med minst fem saker i boken jag ogillade ser jag mer tillbaka på boken med gott öga. Och de tre största anledningar till just detta goda öga är ämnena de tar upp, språket och stämningen.

Ämnena: Det handlar om Genus. Kanske vad som man får lägga åt sidan som flicka när man passerar strecket då samhället tycker man skall bli kvinna. För hur annars skulle du kunna vara normal, om du inte lägger undan leksakerna och fantasierna? Författaren har satt denna magiska gräns vid fjorton.

Detta kändes väldigt verklighetstroget. Själv var det ju inte mer en tre år sedan jag var fjorton och det var verkligen en ålder då eleverna i min skola bytte skin. Ärligt talat tycker jag väl det var åldern då en hel del - inklusive mig - blev svåra att ha att göra med för alla var förvirrade på många olika vis. Ok, vissa kanske inte blivit mycket klokare nu, men jag vill tro att jag har blivit på det klara med några saker sedan dess.

Boken handlar om osäkerhet. Utanförskap.

Kim, huvudpersonen, är mycket intressant. Och jag tror många av oss tjejer som läser boken känner igen oss i Kim, Momo eller Bella och även i deras vänskap.

Slutet är som att se en kolkrita smulas över pappret. Men det å andra sidan...

tar mig till Stämningen vilken var konsekvent lockande och magisk liksom overklig och obehaglig. En stämning vilket författaren lyckas skapa med hjälp av...

Språket. Riktigt snyggt som får bilder att leva, och etsa sig fast hos en. Kommer fortfarande ihåg flocken av fjärilar på en bilruta.

En bok att minnas som fiskar upp många frågor i dig. En bok som stannar kvar för att den ställer frågor själv.

Orden Kvävs Innan De Tar Form

På Västfronten Intet Nytt av E.H. Remarque

Det känns redan nu som att denna recension kommer bli en av de kortaste jag har präntat ner.
Det känns överflödigt vad jag än försöker att säga. Som att man försöker beskriva någonting som den andra personen ser framför sig mycket klart och tydligt.
Så många ord har använts genom åren för denna klassiker.

Remarque lyckades kapsla in kriget i orden men det går längre än så då orden inte känns avskilt och svåra att gripa tag i. Om han beskriver något smutsigt får man en förnimmelse av lera som trycks mot ens egen ansikte. Man känner hur stövlarna fattar tag i den grumliga botten av en krater och hör hästarnas skrik som blåser ut alla andra ljud i världen. Fast det är bara det fysiska.
För boken sticks in i hjärtat när man läser den och just detta skapar en bättre förståelse - tror jag - en vad någon paragraf i en historiebok någonsin gjort. Orden ligger och guppar på sidorna i historieböckerna men här tränger det ut och tränger sig in och vrider om.

Oj

Jag ramlade nog av stolen. I tanken gjorde jag i alla fall det.
För det första var jag väldigt osäker på om någon ens läste min blogg.
Ja - det må låta som maskerad blygsamhet, och faktum är att ingen kan ju motbevisa att det är just det.
Fast å andra sidan: när jag skriver för mig själv endast känner jag mig bekväm i mitt skrivande, på samma vis som en larv söker skydd i en kokong.
Det är ett trevligt tidsfördriv. Och det finaste med det är att det finns inget mål att sträcka sig mot. Det handlar inte om att sträva efter att bli en fjäril.
Det är det jag gillar med att skriva.
Men nog om det.

För det fanns visst några som läste min blogg. Detta gjorde mig så glad att jag drog upp läpparna i ett leende. Blev riktigt varm från mage till hjärta.
Jag fick en Liebster Blog Award av Bokmilaskogen . Tack!
Samtidigt får man lite dåligt samvete för jag är dålig på att kontinuerligt läsa bloggar - det känns som det sällan händer att jag slår mig ner dagligen eller en gång i veckan. Det kommer i stötar.
Det var ändå relativt enkelt att plocka ut just den handfull bloggare som skall överräckas en Liebster Blog Award. För jag har en trevlig bunt med bloggar som jag ständigt brukar återkomma till.
De är som följer:

BokNea: Den är verkligen trevligt skriven. Ett bra bevis för hur trevligt skriven jag tycker den är, är det att många av böckerna är inte den typen av böcker som jag skulle välja själv att läsa - men som jag ändå gärna läser om bara för bloggen är så trevlig att besöka. Kanske jag använde ordet "trevligt" en gång för mycket - men där trodde du fel.

Amelies Boktips: Intressanta ämnen på bloggarna, snygg design och känns välkomnande helt enkelt. Var nog en av de första bloggarna jag började läsa.

Matildas Läshörna: Hon skriver om böcker som jag är intresserad av på ett fint och bra sätt. Alltid mycke intressant att läsa.

En Bok Från Världens Alla Länder: En sådan kul idé. Mycket grundligt och väldigt lärorikt.

Bokmilaskogen: Och slutligen tillbaka till hon som gav mig den. Då jag på senaste inte haft mycket tid till att vara bloggaktiv, har det inte blivit av att läsa mycket av den ännu. Men det jag har sett verkar vara precis min smak vad gäller böcker. Jag gillar både namnet och designen dessutom.

                                                       

Veckans Citat: A. A. Milne

"När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig."

A. A. Milne   

Hetta utsöndrar kvalmighet

Hetta av Ian McEwan
Boken ledde mig in på en väg som var mig bekant; det torra, det precisa, den närskådande. Den verkade lovande.

Det var inte förrän jag tagit mig igenom hälften då den började kännas jobbig. Sidorna blev fuktiga och atmosfären började sluta sig kring en och avgav kvalmighet. Utsöndrade samma svettiga och ohälsosamma känsla som karaktärens missbruk av skilda slag. Hans växande omfång.

Och den sista sidornas amerikanska luncher: frityr och bringa i alltför stora portioner.

Jag säger att vägen som boken slog in på verkade bekant. Svagheter under lupp kände jag igen från författarens Chesil Beach och vetenskapen som upptog en del av språket och berättelsen lärde jag känna i början av McEwans Lördag.

Beard är sannerligen en osympatisk man. Och det har inget att göra med hans omfång, inget att göra med hans missbruk - såvida inte hans lögner och slutna ögon kan räknas som det. Han färdas aldrig bort från dessa två ting, varken av tvång och absolut inte av egen vilja; hans bedrägeri fortgår och passivitet har blivit en vana.

Beard, nobelpristagaren, är en äldre man som lever med inbillningen att framtiden klarar upp otrevliga problem till hans fördel. Han tror sig kunna lämna obehagligheter i hans liv på köksbänken, vända ryggen till och gå ut. När han är tillbaka förväntar han sig att de är försvunna.
Beard är en man som jag hade väldigt svårt att gilla ur någon vinkel. Han är en narcissist. Han är en girig gubbe samtidigt som han är ett naivt barn (och det är att säga rätt mycket eftersom jag som skriver detta är närmare barn än vuxen större delen av min tid).

Dock kan sägas att han har en makalös fantasi. En fantasi som hostade fram stoff till Nobelpris. En sådan fenomenal fantasi att han kan svälja hela den värld han har ljugit ihop med hull och hår.



Föfattaren

 Ändå var boken, i slutändan, mer snyggt skriven med en del gripande idéer än något annat. Det kändes som McEwan lät pennan fokusera på fel saker. Jag blev inte förvånad av det Beard gjorde längre och därför kändes det långtråkigt när historien satta fokus på hans problem i vardagen.

Klimat var dock en intressant sammanstrålningspunkt i boken. Och några kapitlen beskrev en väldigt komisk miljöresa till Svalbard från den svårflörtade professor Beards synvinkel.

Boken försatte mig i antingen skratt eller ilska från första till näst sista meningen.
Märkligt nog slutade det med att jag tyckte synd om huvudpersonen, vid den sista meningen.
Missta mig inte: jag hyser agg mot honom fortfarande.
Är det motsägelsefullt?

Hetta syftar antagligen till Beards försök att lösa miljöfrågan som rör energin. Kan vi utvinna energi ur vatten?
För mig verkar de tala om den kvalmiga heta luften som samlas kring huvudpersonen (i bildlig mening). Den verkar syfta på känslan som boken lämnar efter sig.