söndag 29 maj 2011

Vilken kommer vara världens sista chans?

Sista Chansen av Douglas Adams och Mark Carwardine

Detta är text-delen av inlägget. Bilder på djuren kommer vara i ett fristående inlägg.

I går kväll satt jag och kikade på en duva. Mer riktigt kollade jag på duvans bakdel eftersom vi på våran vind har ett fönster i taket, och utanför detta takfönster befinner sig en utskjutande del vilken fågeln i fråga fann en plats att sitta på. Vinden rörde de ihopfällda vingarna och duvan stod motståndskraftigt kvar på den hårda utskjutande ytan. Förutom att fundera över om den skulle uträtta sina behov på takfönstret nedanför den, så tänkte jag detta:
"Stackars duva som måste sitta på ett nedrans tak! Det måste vara större chans att den landar på en bebyggelse skapad av människohänder än någon del av naturen. Och det går inte att ta tillbaka detta: vi kommer bara ta mer och mer av Jordens yta, och fåglarnas områden - alla djurens områden- kommer att krympa och de kommer allt oftare få infinna sig att sitta på knögliga hustak. Hur kan man ta sig tillbaka?"
Jag vet inte om detta låter befängt i andras öron, men det är något jag känner: mer och mer på senare tid har jag slåtts av tankar om att något står fel till.
Science-fiction författaren Douglas Adams och zoologen Mark Carwardines bok befäste tanken och sådde nya funderingar i mitt huvud; och därmed lyckades den med en av de fantastiska saker en bok kan göra:
Den ger oss nya tankar och kan mana oss till handling. Tankar utlöser handling.

Om du, som jag, aldrig riktigt har fångats av fascination för de naturvetenskapliga ämnena - aldrig riktigt förstått vad skillnaden mellan organisk och oorganiskt är - så kanske du inte förväntar dig att en bok om utrotningshotade djur skall kunna få dig att vifta glatt på svansen.
Ja, förutom att det då är inget ämne som du aldrig lyckats intressera dig för - trots att du kanske velat - så är ämnet i sig sorgligt. Det ger upphov till indignation och misantropiska tankebanor grävs som långa mörka gångar i din skalle.
Därför kan det nog tyckas något mental stört när jag nu berättar att jag fnissade mig igenom hela boken.
För en som läst Douglas Adams förr, eller hört talas om honom, är det nog ingenting som får en att höja på ögonbrynet.
Humorn kan användas som ett hjälpmedel här. Douglas Adams lockar människor som sällan med entusiasm skulle läst en bok i ämnet, att glupskt förtära boken på en vecka.
Boken är ingen faktabok.
Istället för att ge dig fakta i mängder, öppnar den för att du skall känna dig sporrad att ge dig ut på jakt efter information själv.

Det finns många saker som sätter dina känslor i uppror i boken, och det är människan som föga förvånande är skurken (och också den möjliga räddaren!)
Jag lämnar det åt boken och ditt intresse att berätta mer om djuren i boken. De flesta av oss är nog överens om att ett utrotat djur är en förlust. Och det finns galet många urotningshotade djur. Olycksbådande nog ökar också takten med vilket djuren utrotas. Även fast jag kan känna att situationen är nästintill oöverstiglig ibland - tjuvjägarna är gott utrustade i sin giriga jakt - är det inte så jag får tänka.
För man får inte glömma att en persons arbete, en människas övertygelse, kan vrida om världen och häva ett problem ur dess grop.

Som ett komplement - eller ett alternativ - till boken är den relativt nyinspelade TV-serien "Sista Chansen", med Stephen Fry som Douglas Adams (som tragiskt nog gick bort för ett antal år sedan) ersättare men med samma gamla Mark Carwardine. Stephen Fry och Douglas Adams gemensamma länk är en obotlig nyfikenhet. Deras skiljepunkt är deras attityd.
Exempel:
Douglas Adams spenderar en halv natt med att försöka stampa ihjäl moskitos som har bestämt för att göra hans moskitonät över sängen till deras nya hem - istället för att hålla sig borta från hans sovplats överhuvudtaget. Han erkänner sig på morgonen inte vara på särskilt gott humor. Adams tar en konserverad korv och stiger ut i Afrikas sol, ner i ett av landets vattendrag. Därefter tuggar han fundersamt på sin korv med vatten upp till vaderna och börjar därefter skratta vid tanken att han måste vara en lustig syn. Han är nu på bättre humör.
Stephen Fry föredra att sitta på båten elller ett trevligt hotell och gillar definitivt inte att brotta ner en komodovaran med dödsfarligt saliv. Stephen Fry lyckas med bedriften att bryta armen när han skall gå nerför en trappa.
De gör sig dock båda bra - även fast Mark Cawardine är den riktigt beundransvärda personen - i projektet.
Jag skulle skatta mig lycklig om jag kunde ha en sådan passion som zoologen Mark och sedan få ha det som mitt arbete.

För övrigt tog TV-dokumentärserien upp den intressanta (och upprörande) konflikten - som jag tror inte fanns nämnd i boken - mellan I-ländernas vilja att nu bli miljövänliga och vad som verkligen händer i länder vilkas miljö berörs i stor grad, och också vad urbefolkningen blir utsatta för.
När vi vill odla miljövänligt material i regnskogar kan den naturliga floran huggas ner. Jag säger inte att detta är något som händer överallt - men jag vet att det händer på vissa håll. Samtidigt drivs folk som länge levt i naturen bort från dessa platser när den skall skyddas eller annat - även fast dessa invånare antaligen sällan utnyttjat naturen som västerlänningar utan istället levt i ett bättre samspel med den.

Den slutliga frågan:
Vilken kommer vara världens sista chans?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar