torsdag 5 maj 2011

Nr. 6: Ett Ordflöde Om Löpning Till En Som Ovilligt Försöker Springa

Vad Jag Pratar Om När Jag Pratar Om Löpning av Haruki Murakami

En mindre felräkning av mig men här recenseras ytterligare ett av Haruki Murakamis mästerverk till böcker. Den kommer följas upp av fakta om författaren i följande inlägg. Fast jag påkommer mig med att fundera över om det är nödvändigt.
Att läsa den här boken om Murakami är nog den största möjligheten vi någonsin kommer få att verkligen lära känna författaren. Jag grep tag om chansen och anträffade mig själv med att, dessto fler sidor jag hade passerat, läsa det återstående med högre hastighet och slukande.

Haruki Murakami är en av de författarna som brukar tippas av vissa skall tilldelas Nobelpriset. Som de flesta som anses vara värda ett sådant pris, så vill verkligheten sällan sälla sig till de som tycker så. Verkligheten ger ofta priset till författare som få personer någonsin hört talas om. Som är svårbegripliga.
Det som jag påstår ovan är självklart så som jag uppfattar det, och som jag har förstått andra gör det, men huruvida det är sant att säga så eller inte vet jag inte mycket om.
Gråskalor är viktiga.

En bok om löpning valde en icke-löpare villigt. En av dem är jag: jag kan knappast springa uppför en backe utan att ligga ock kräla på marken i en ynklig hög, ylandes om hur jobbigt det är. Jag blir andfådd, jag låter som ett marsvin som klämts mellan ugnen och kylskåpet (ungefär) och främst av allt, så tycker jag att det är mycket roligare att sitta hemma med en god bok och något att tugga på.
Kort sagt är jag inte den hälsosamma typen som snör på sig löparskorna.
Det började dock gå upp för mig att det kanske kunde vara bra att arbeta lite med konditionen. Att sila mig igenom den friska och kalla luften som än dröjer sig kvar.
Det var så jag började springa. En ointressant anekdot men det var därför jag köpte Haruki Murakamis utmärkta bok med texter om löpning.
Det var inget resultat av läsningen av boken - utan ett komplement till just att börja träningen - som fick mig att läsa den här boken.

Detta går också hand i hand med vad Murakami säger är bokens syfte. Det är ingen motivationsbok som skall få oss att hänge åtskilliga timmar, liksom författaren, åt denna sport utan istället är boken skriven för författarens nöje, och uppenbara kärlek för den här sporten.
Tro inte dock för en sekund att det är ett antal samlande essäer - men sammanhängande - om endast löpning från en riktigt hängiven fantast. Om vi pratar om en sak, börjar vi prata om något annat. De begrepp som författaren vidrör är allmängiltiga till skilda delar av hans liv. De kan appliceras till andra miljöer.

När man läser en bok plockar man ut avsnitt; en rad, en idé, en händelse. Man plockar ut den ur sidorna och man behåller den. Någonting som man kan plocka fram eftersom vi förvarat den, när vi stöter på någonting annat. Vi jämför formen; vi ser likheter med nya begrepp vi stöter på och då vi ser att begreppen har olika form, sköljer ett nytt ljus över båda tingen.
Nedan beskriver jag det avsnitt ut boken som var det jag behöll och kom ihåg klarast.

Haruki är en marathonlöpare på riktigt hög nivå. Han schemalägger mycket riktigt och noga sin löpning, och varje år har han som mål att delta i ett marathon någonstans i världen. Det är rätt uppenbart att disciplin är rätt nödvändigt om man skall kunna hålla sig i form, att orka ge sig ut ur springa och aldrig skjuta upp det - hur mycket man än vill göra någonting annat. För Murakami berättade för mig om en inställning - en inställning som jag aldrig trodde att jag skulle möta i en löpare, det motsäger ju ändå varje idé om en löpare jag har - till sporten som han har: det är ingenting som han nödvändigtvis tycker är roligt alltid. Han kan ofta tänka att det skulle nog vara mer behagligt att stanna hemma, men han gör inte det. Varför?

Tänk dig att du har ett glas framför dig. Du håller i en kanna och lutar den över glaset. Snabbt börjar vattna rinna ur kannan och sakta, sakta fylla glaset. Det som är konstigt dock är att det inte bara finns ett glas på bordet utan två glas - tre glas. Fler glas är det, hursomhelst, än det glas som fylls på.
Haruki Murakami beskriver hur han fokuserar all sin energi på en punkt och tömmer den där. Han fullföljer sin löpning och den plan har lagt för den ihärdigt och pliktskyldig. På samma sätt kan han stänga av omgivande uppgifter och ting som kan be om hans koncentration när han skriver sina romaner.
Han får självklart väl en klar kick av att verkligen göra en uppgift till punkt och pricka.
Det är nog många som känner igen sig i detta.

Jag fick förkasta min fantasi om ett författarliv där man skriver noveller lite enkelt, dricker lite kaffe och äter kakor framemot eftermiddagen innan man skriver några sidor till. Ok - möjligtvis var inte min bild av författarskapet gravt romantiserat men jag har nog velat klamra mig fast vid den så länge det var möjligt.
Istället beskriver Haruki att av en författare - även fast han tillägger att detta är naturligtvist inget som han skulle säga är generellt - krävs det förmåga till koncentration.
Det var denna bit jag tog med mig.

Jag skall nu runda av en recension av en underbar bok. En bok om inte bara löpning utan också en liten bild av en människa genom löpningen. Murakamis språk är en njutning. Det finns såväl humor och fina iakttagelser av livet, naturen och människor. Själv fann jag honom vara mycket sympatisk. Gör du?

Även fast beskrivningar över fasorna att ta sig igenom 42 kilometer ibland fick mig nästan att känna mig utmattad själv - fick mig att tänka att vem skulle frivilligt vilja detta? - så var boken någonting som ständigt höll en i ett fast grepp.
Att kunna läsa en bok som utgår från ett ämne som är så djupt baserad på något du är rätt ointresserad av, utan att man lägger ifrån sig den, talar nog mycket för både bok och den som författat den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar