söndag 27 februari 2011

Karaktärsstudie: Sherlock Holmes


Jag har nog, någon gång, drömt att jag vore Sherlock Holmes. Kanske för några sekunder. Jag vill kunna leva i det som tycks verka vara frihet, där min hjärna silar bort andras åsikter och där man trots visst skitstöveleri lyckas erfara båda omgivningens respekt och förlåtelse. Jag löste upp knutarna där ni gick bet. If you'll excuse me så skall jag nu sätta mig ner och sura till nästa fall, möjligen inta någon olaglig substans för att sedan göra det jag vill, glömma äta i min iver att lösa gåtan och sedan, när jag gjort det, köra ett varv till längs spåret. Tack, tack.
Naturligtvist finns det nog en hel del som önskar det där någon gång men i slutändan kan jag ju bara tala för mig själv, och självklart som i *elvete att man önskat det en gång. Fast oftare är man glad att man inte är, i alla fall, hjälplöst asocial och - i alla fall - vill ha ett öga till andra och har en önskan att hjälpa; göra någonting annat än att leva på spåren av gåtor och mord.
Men lite skarpsinnighet skulle man aldrig tacka nej till.

Nu var det länge sedan jag läste en bok av Conan O'Doyle. Högst fem månader, minst tre månader, en räckvidd på två månader. Skall också erkännas att jag inte läst alla i serien.
De senaste åren har jag dock malt igenom sådana uppdaterade versioner av gestalten såsom Dr. House och 2000-tals versionen av detektiven i Sherlock.
Det känns som allting som Holmes är och inte är har blandats ihop i mitt huvud och jag tror att min bild av honom är en blanding av drag från olika versioner som skissats och målats av honom.

Det här är inte heller mycket till karaktärsstudie men jag fick en plötslig idé att skjuta in ännu en del i min blogg där jag skriver om enskilda bokkaraktär. Ingenting seriöst för jag är inte särskilt bra på det av tre olika anledningar:
1. Jag är inte säker på om jag har särskilt bra insikt i människor. Jag har en tendens att vara lite klumpig i konversationer. Till mitt försvar kan dock sägas att jag alltid gillar att lyssna och är allmänt nyfiken på människor.
2. För att det kommer bli en dryg svada utan någon poäng. Jag gillar helt enkelt inte överdrivet mycket att skriva det och framförallt inte att läsa det. Jag skriver det jag gillar att skriva för annars krampar sinne och hand. Och sedan, enligt min bloggstatistik, är jag själv min trognaste läsare. Jag känner att jag måste nog tillmötesgå en sådan hängiven dåre.
3. Jag är för lat för att gräva mig igenom artiklar på nätet om ämnet eller på något sätt anstränga mig för att få den att nå upp till namnet "karaktärsstudie". Det skulle dessutom vara fantastiskt tråkigt och jag har redan nog av det på mina mattelektioner.

På grund av detta är blir "karaktärsstudierna" som korta episoder om skilda karaktärer som glimmar till, fångar upp en rörelse eller en uppfattning om karaktären, i mitt öga.

Mer än hälften av mitt inlägg handlade om varför jag skrev inlägget. Helt i min smak även fast jag inte skall upprepa det.
Som att Holmes kan länka kan jag också göra. Kanske inte i samma grad dock. Jag kan inte deducera någonting om någon genom att syna hennes/hans sula men jag kan säga att detta inlägg har en länk till mitt nästa inlägg vilken - gudskelov - kommer vara en recension. Hur då?
Under denna text ser du en bild på Sherlock Holmes och hans enda vän Dr. Watson. Watson är till höger. Holmes enda vän spelas av en av mina favoritskådespelare och han heter Martin Freeman.
Denna Mr. Freeman har tidigare spelat en annan karaktär (men då huvudpersonen) som är välkänd från en annan engelsk bok.
Vem är det? Vilken bok? Hur? Vad? Varför? Hur många? Kan jag få mer sås till det här?
Svaret skulle till och med vara en nöt med hårt skal för en Sherlock Holmes.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar