Hetta utsöndrar kvalmighet

Hetta av Ian McEwan
Boken ledde mig in på en väg som var mig bekant; det torra, det precisa, den närskådande. Den verkade lovande.

Det var inte förrän jag tagit mig igenom hälften då den började kännas jobbig. Sidorna blev fuktiga och atmosfären började sluta sig kring en och avgav kvalmighet. Utsöndrade samma svettiga och ohälsosamma känsla som karaktärens missbruk av skilda slag. Hans växande omfång.

Och den sista sidornas amerikanska luncher: frityr och bringa i alltför stora portioner.

Jag säger att vägen som boken slog in på verkade bekant. Svagheter under lupp kände jag igen från författarens Chesil Beach och vetenskapen som upptog en del av språket och berättelsen lärde jag känna i början av McEwans Lördag.

Beard är sannerligen en osympatisk man. Och det har inget att göra med hans omfång, inget att göra med hans missbruk - såvida inte hans lögner och slutna ögon kan räknas som det. Han färdas aldrig bort från dessa två ting, varken av tvång och absolut inte av egen vilja; hans bedrägeri fortgår och passivitet har blivit en vana.

Beard, nobelpristagaren, är en äldre man som lever med inbillningen att framtiden klarar upp otrevliga problem till hans fördel. Han tror sig kunna lämna obehagligheter i hans liv på köksbänken, vända ryggen till och gå ut. När han är tillbaka förväntar han sig att de är försvunna.
Beard är en man som jag hade väldigt svårt att gilla ur någon vinkel. Han är en narcissist. Han är en girig gubbe samtidigt som han är ett naivt barn (och det är att säga rätt mycket eftersom jag som skriver detta är närmare barn än vuxen större delen av min tid).

Dock kan sägas att han har en makalös fantasi. En fantasi som hostade fram stoff till Nobelpris. En sådan fenomenal fantasi att han kan svälja hela den värld han har ljugit ihop med hull och hår.



Föfattaren

 Ändå var boken, i slutändan, mer snyggt skriven med en del gripande idéer än något annat. Det kändes som McEwan lät pennan fokusera på fel saker. Jag blev inte förvånad av det Beard gjorde längre och därför kändes det långtråkigt när historien satta fokus på hans problem i vardagen.

Klimat var dock en intressant sammanstrålningspunkt i boken. Och några kapitlen beskrev en väldigt komisk miljöresa till Svalbard från den svårflörtade professor Beards synvinkel.

Boken försatte mig i antingen skratt eller ilska från första till näst sista meningen.
Märkligt nog slutade det med att jag tyckte synd om huvudpersonen, vid den sista meningen.
Missta mig inte: jag hyser agg mot honom fortfarande.
Är det motsägelsefullt?

Hetta syftar antagligen till Beards försök att lösa miljöfrågan som rör energin. Kan vi utvinna energi ur vatten?
För mig verkar de tala om den kvalmiga heta luften som samlas kring huvudpersonen (i bildlig mening). Den verkar syfta på känslan som boken lämnar efter sig.