Något Okonventionell

Den tatuerade mamman av Jacqueline Wilson

Det är riktigt roligt att klättra in i en bok, svinga sig runt bland meningarna och orden, på samma sätt som du gjorde när du var åtta år yngre. Jag skulle inte säga att allting ser likadant ut här bland enkla, men färgsprakande, meningsbyggnader, som när jag var tio, men historien omsluter mig fortfarande med värme och drar fortfarande till sig mitt intresse. Om något tycks Nick Sharratts illustrationer fortfarande försöka hoppa upp från sidorna och blinka lite mot en, när de slingrar sig runt texten i Jacqueline Wilsons fina böcker för barn.

Hennes bok "Den tatuerade mamman" är ett gott exempel på en bok där ingen åldersgräns skall appliceras. Det är, kort sagt, en bra bok.

Dolphin och Star är vältecknade karaktärer - av såväl författare som illustratör - och deras mamma är även hon en komplex karaktär, som bokstavligt talat, drar till sig blickar. Mamman med det röda, lockiga håret. Mamman utan stickade koftor. Men framförallt, mamman med tatueringar. Bilder som slickar sig runt hennes armar och omsluter ben och rygg i färgljus.

De två systrarna, den yngre Dolphin och storasyster Star, vet att deras mamma är annorlunda. Det är dock inte kroppskonsten som får dem att använda detta ord för att beskriva sin mor i första taget. Nej, det är de hastiga, tanklösa, infallen - som när hon bestämde sig för att baka kakor som skulle räcka till ett mindre kompani, trots att en vällagad middag är sällan förekommande på familjens bord. Det är också krascherna på kvällarna, då mamman sätter punkt för dagen med en flaska sprit och döttrarna betraktar hennes avslagna form på köksbordet.

Det finns inget lagom när det gäller Marigold, deras mamma. För systrarnas mamma är manodepressiv.

Boken handlar mycket om att växa upp med en förälder som har en psykisk sjukdom. Att växa upp med någon som ofta inte får vardagen att gå ihop. Marigold vill vara en mamma som är där för sina barn, men hennes sjukdom gör det svårt, och någon behandling för den vågar hon inte ta emot. Star, storasystern, reagerar som man kanske förväntar sig i denna situation: hon blir en mamma, och en trygghet, för hennes yngre syster Dolphin. Och Dolphin tampas med dålig självkänsla som växer till en gnagande avundsjuka, när plötsligt en ny värld öppnar sig för Star, en värld som egentligen inte bjuder in henne, Dolphin. Star har hittat sin pappa.

Berättelsen har Jacqueline Wilson skrivit för att bringa fram känslor ur dig: ilska, frustration, medömkan, ledsamhet, glädje... och för det mesta känns karaktärerna och situationerna varma och verkliga. De få gånger allt känns lite krystat eller osannolikt blir man småarg på grund av hur synd det är på en för övrigt väldigt bra bok.

Ett av de viktigaste saker som boken försöker säga till en, som jag tolkar det, är att det att vara konventionell eller "som andra" inte är någon garant för att det skulle vara det bästa eller på något vis rätt. Wilson vill säga att livet är mer komplicerat än så, och ger en djupare bild av det avvikande. Trots att Marigold inte alltid gör det som en mor skall göra, är hon ändå världens bästa mor till Star och Dolphin.

På något vis symboliserar en tvåbarnsmamma som fått fantasifulla figurer inristade på sin kropp, just detta.

P.S. Om man vill veta mer om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det också benämns som, rekommenderar jag engelska komikern Stephen Frys dokumentär "The Secret Life of the Manic Depressive." Mr. Fry är själv manodepressiv, och dokumentären berättar på ett intressant, och starkt sätt om hur det är att leva med denna psykiska sjukdom. Att ha sett dokumentären innan hjälpte mig att förstå lite av Marigolds beteende.